Snutjenny

- Mamma, vet du vad vi fick göra i skolan idag!?
En uppspelt liten grabb på tunnelbanan hoppar nästan jämfota av glädje över att äntligen få delge sin mor vad som hänt under skoldagen.
- Vänta lite älskling, jag ska bara skriva klart här. Mamman lyfter inte ens blicken från sin smartphone när hon svarar.
- Men jag vill visa bilden jag ritade!
- Mmmm, vänta sa jag. Mamma håller på att lägga upp bilden på dig och din nya cykel. Mamman fortsätter statusuppdatera medan hennes son besviket sänker blicken och tystnar.
Resan förlöper under tystnad då den kära modern försvinner in i FB:s förtrollade värld.
 
Jag skulle gissa att hennes son ger blanka fan i hur många " likes " han och hans cykel resulterar i på morsans Facebook. Det som däremot spelar roll är att hon nonchalerar hans glädje över att ha presterat något som han trott hans föräldrar skulle bli stolta över.
Men kanske måste han bara förstå att en smartphone kräver lite mer omsorg, ömhet och respekt än ett barn.

" Förr i tiden" var konserterna fyllda av folk som i glädjeyra hoppade som studsbollar framför scenen. Det enda som syns nu är ett hav av uppsträckta telefoner som filmar hela tillställningen.
Om vi väntar en stor händelse står vi där redo med telefonerna i högsta hugg, laddade till tänderna att dokumentera ögonblicket. Men upplever vi verkligen det, eller är vi så upptagna med att föreviga ögonblicket att det faktiskt passerar oss? 
Är det det som händer med våra barns uppväxter, Är folk så upptagna med att filma/ fota /länka de stora ögonblicken att de faktiskt glömmer att njuta av stunden till förmån att få "likes"?
Nåja, när ungarna sedan, som genom ett trollslag är gamla nog att ge oss fingret för gamla synder, kan vi iallafall se tillbaka och njuta av hur många det var som gillade bilden på " Kalles nya cykel".
Kanske väger det tyngre...