KBT må ligga i tiden, men inte riktigt för mig just nu.
Förra veckan var det så äntligen dags att påbörja KBT:n som förhoppningsvis ska hjälpa mig att somna om kvällarna.
Det var med skräckblandad förtjusning jag äntrade lokalen. Jag hade ju ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av detta möte. Det faktum att det varken var en ångestenhet eller ett psykhus gjorde mig dock lugn, och mer nyfiken än rädd.
Kuratorn presenterade sig och gick lite snabbt igenom vad som väntade.
Först fick jag betygsätta delar av livet såsom arbetsliv, familj, fritid mm.
Efter en liten sammanfattning konstaterades:
-Jaha, du verkar ju må bra!
Ja, jag har aldrig påstått att jag är deprimerad, jag är väl nästintill oförskämt nöjd med det mesta. Sömnlös har jag däremot varit större delen av livet.
Kuratorn påtalade det eventuella problemet med mina arbetstider och att de kanske inte överensstämmer med min inre dygnsrytm, och jag kunde inte annat än att hålla med. Helger har jag sällan svårt att somna.
Vidare underströks vidden av rutiner, men då jag själv är en rutin behövde detta inte förbättras i större utsträckning. Min inbyggda matklocka gör att jag sällan/ aldrig äter efter 18.35 och jag har de senaste sju åren gått och lagt mig vid samma tid. Där fanns alltså inget konkret att ändra.
Däremot hade jag en del invändningar gällande förslaget att även under helger stiga upp samma tid. Nej, jag går inte upp 05 när jag är ledig.
Kaffe och sötsaker var inte bra, fick jag veta. Och det var jag väl medveten om då jag inte ens kan ha russin i filen utan att få en sockerchock.
Slutligen togs alkoholfrågan upp och jag kunde sanningsenligt svara att jag sällan dricker, bara i festliga sammanhang. Aldrig hemmavid till vardags.
En timme gick fort och jag fick en uppgift till nästa möte, att föra sömndagbok. Denna skulle senare användas som underlag vid fortsatta samtal.
- Nu gäller det kanske inte dig, men om du dricker alkohol någon dag så sätter du en markering i kanten. Då kan vi se om det påverkar sömnen den natten.
- Ja, absolut. Det ska jag försöka komma ihåg, svarade jag glatt och mötet avrundades.
Nu föll det sig så illa att detta möte inträffade samma dag som min mors födelsedag och jag begav mig raka vägen hem till henne och skålade i både ett och två glas rödvin. Kom hem betydligt senare än normalt, satte en liten alko-markering i marginalen "onsdag" och somnade ovaggad.
Fredag: ägnades åt paketinslagning och småfix inför julafton och därför lade jag mig vid 23.30 och somnade innan huvudet landade på kudden.
Lördag: guldkantades av personalfest. Liten alko-markering innan jag kraschade 01.
Söndag: bar tröttmössa större delen av dagen och slog in de sista klapparna. Tokdäckade runt 00.
Måndag och julafton: avrundades med ett glas rosa champagne. Alko-markering och somnade vid 00.
Tisdag: släktmiddag och julkalas med champagne. Alko-markering och invaggning vid 23.
Idag fick jag dessutom reda på att jag har sovmorgon resten av veckan, och därför kan stiga upp 07. Eller rättare sagt, kan gå och lägga mig senare. Alltså faller de vanliga kvällsrutinerna även dessa dagar.
Glädjande nog ska denna sömndagbok föras ytterligare en vecka.
Sorgligt nog infattar den veckan nyår ( kan ju redan nu säga blir ännu en alko-markering) och fyra lediga dagar.
Så vad har jag hittills lärt mig av KBT?
Jo, följande:
- Jag framstår som en mörkande suput.
- Jag framstår som lögnare då jag framhöll mina goda, invanda rutiner.
- Jag framstår som lögnare då jag faktiskt sovit ca sju timmar/ natt de senaste ( lediga) fyra dygnen och det kan knappast anses som sömnrubbnng.
Framförallt:
Inled aldrig sömn-KBT inför stundande julhelg.