När grannen fick oväntat besök, av mig och min vrede.
Dryga året har nu passerat, ändå minns jag den natten som det vore igår.
En som antagligen minns den starkare är mannen som var föremålet för min vrede.
Årsdagen inträffade i tisdags och jag kände en viss oro över att det skulle ske igen, trots mitt starka avtryck i fjol.
Jag talar om den natten jag stormade grannens lägenhet.
Jag tror det behövs lite bakgrundsfakta innan jag fortsätter.
För två år sedan flyttade en yngling in i lägenheten under min.
Denna yngling var en högljudd person som valde att inte möblera sitt hem då han, enligt egen utsaga, skulle renovera lägenheten under knappt tre månader. Dessa tre med sedermera tolv, tretton, fjorton.
Under dessa levde jag med denna ynglings röst, eviga hamrande, borrande och dataspelande ekandes kring mig. Ty har man inga möbler...Ja, ni fattar.
Jag försökte påtala problematiken kring detta vid ett flertal tillfällen, men någonstans brast kommunikationen.
Några exempel:
Jag: Du kanske borde tänka på att jag hör vartenda ord du säger när du talar i telefon.
Han: Det är lugnt, jag har inga hemligheter!
Jag: Snälla kan du sänka ljudet på dataspelet? Jag hör t om. vad karaktärerna säger.
Han: Jaha, vilket spel kan det ha varit?
Dessa dataspel utövades dessutom online och hans intruktioner ekade i mitt sovrum som följd av detta.
NEJ NEJ!!!! FAN VÄNTA, YEEEEEES. HEEEEELVETE. WHIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!
En morgon vaknade jag av en väckarklocka, det var inte min. Det blev tyvärr en vana jag gärna hade varit utan. 04.50 varje morgon tjöt den, 20 minuter innan min egen.
Första gången jag övervägde att eliminera ynglingen var när han reste bort och glömde stänga av denna klocka...Ett meddelande med ett visst mått av hot sändes över Facebook och hans mor ryckte ut och stängde av den efter tre, mycket psykiskt påfrestande, dagar.
Andra gången var när hans kompisar stod och ropade på honom utanför huset klockan 01 en vardagnatt och av misstag kastade snöbollar på mitt fönster i sina försök att påkalla hans uppmärksamhet. Han var inte hemma.
Tredje gången var när hans tjejkompisar av outgrundlig anledning jagade varandra i hans lägenhet. ( lägenheten är 42 kvadrat) Förtjusta skrek de i ett par timmar innan jag trots allt somnade. Dock vaknade jag av samma tjut två timmar senare.
Nu tar jag er tillbaka till den aktuella natten. Med viss inlevelse kan ni säkert förstå att denna yngling frestat mitt tålamod under det gångna året. Nu var det juldagens natt och jag såg fram emot en av årets få lediga dagar.
Jag drömde som bäst när jag plötsligt rycktes ur sömnen av ett, låt säga, jävla liv. Grannens stereo pumpade och glada damtjut försökte överrösta musiken.
Sömndrucket tittade jag på klockan: 04.30.
Bägaren rann över.
NÄ, NU JÄVLAR!!!
Kastade mig ur sängen, hade sinnesnärvaro nog att ta på mig någon typ av textil, innan jag stormade ut i trapphuset.
Vansinnig höll jag in ringklockan och ryckte i dörren.
Strax innan dörren öppnades hörde jag ynglingen säga.
-Öhh, det är säkert en granne som ska klaga.
Hade han vetat vad som väntade där på andra sidan dörren hade han nog bara stängt av stereon och bett sina gäster att dämpa sig, och inte öppnat alls. Men nu levde han ju i ovisshet, öppnade därför och möttes av en syn han sent ska glömma.
Frustandes stod jag där, med kärringknut på huvudet och fräste ut ljud genom bettskenan som jag inte haft sinnesnärvaro nog att ta ut.
- Det är nog nu!!!!
Överrumplad backade han ett par steg.
-Öhhhh....Vi kom just hem från krogen.
- Ja, varför i helvete tror du att jag står här för!?!?!
- Öhh.
- Nej, det är nog, spottade jag ännu en gång ur mig.- Jag är så jävla trött på dig, dina jävla dataspel och dina jävla brudar.
- Men det är inte mina brudar.
- Det skiter jag i! Det är nooooog nu! Med ångan stigande kring mig vände jag om och klampade upp för trapporna. Bakom mig hörde jag ett fruktansvärt ynkligt:
-Förlåt.
Jag vände mig, gav honom onda ögat och uttalade en sista förbannelse över hans person innan jag drämde igen dörren.
När jag åter lade mig sattes grannens stereo på igen, nu något lägre, men jag var på tok för utmattad av ilska och somnade istället till planerna att kväva honom med hans egen väckarklocka..
Nånting säger mig att ingen av oss vill uppleva detta igen, men bilderna av mig från den natten lär följa honom livet ut.