På drygt en timme förvandlades jag till en labil tvångsjuckande narkoman.
Efter 5 år har jag äntligen fått ändan ur vagnen och besökt vårdcentralen. Med tanke på vad mitt ärende gällde kanske det var dumt att vänta så länge, jag sökte nämligen hjälp pga andning- och sömnsvårigheter. Det förstnämnda är något som uppkommit på senare tid medan sömnproblemen funnits med sen barnsben.
Vad detta läkarbesök skulle utvecklas till hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.
Först ut var frågorna kring luftintag. Efter att ha besvarat dem så gott jag kunnat beslöts att jag skulle ta en rad blodprover och andas i märkliga maskiner. Läkaren sa åt mig att gå till labbet efter vårt möte, som för övrigt hade en avsatt tid på 30 minuter.
1 timme och 10 minuter senare var vi klara, labbet igenklappat och jag tvingades slokörat återvända hem. Med en rätt olustig känsla i kroppen, bör tilläggas. För det som hände där innanför läkarens fyra väggar var nämligen följande:
Läkaren: Vad beror din sömnlöshet på? Ligger du och funderar på olika problem t ex.
Jag: Nej, jag klurar inte på något. Jag kan vara så trött att ögonen går i kors men jag kan inte somna. Men när jag väl gör det kan jag sova 15 timmar om ingen väcker mig.
L: Har du mycket stress omkring dig eller oro?
J: Stress har jag så det räcker för ett helt kompani, men inget jag funderar på när jag ska sova. Kanske är det så att det undermedvetet ligger en oro i att försova sig. Jag tror inte kroppen kan vänja sig riktigt vid att gå upp mellan 4 och 5 på mornarna. Jag har trots allt jobbat de här tiderna i 7 år snart. Kan ju nojja över om jag ställt in alarmet och så...
Då tändes det en liten gnista i läkarens blick.
L: Lite som en tvångstanke, menar du?
Där borde jag förstått vartåt det barkade men svarade istället
: Ja, det kanske man kan säga!
Läkaren bad mig utveckla detta uttalande medan han vände sig om och knappade på datorn. När han sedermera vände sig mot mig igen hade han dragit ut en hel bibba med papper ur skrivaren. Jag vill ställa några frågor ur det här formuläret, sa han samtidigt som han knackade arken tillrätta på bordet framför sig.
Jag ombads att svara jakande/ nekande och även bedöma sannolikhet med en sifferskala.
Men jösses, vad är det som händer? tänkte jag men insåg samtidigt att jag inte kunde backa ur detta då det antagligen skulle ses som en försvarshandling.
Så drog frågestunden igång och jag höll på att trilla ur stolen av chock! Ur detta ca 10 sidor långa formulär har jag valt ut ett axplock:
" Drabbas du av känslan att vilja skada någon, t ex hugga en vän med kniv?" Ehhh, nej! Aldrig någonsin faktiskt.
" Får du ohejdade impulser att t ex. dra av dig ditt hår?" Mitt hår räcker halvvägs ner på ryggen, så svaret blev nekande även där.
" Plötslig ingivelse att ta på, gnida eller skava dig mot ting?" Nej, jag går inte runt och tvångjuckar mot lyktstolpar, inte mot nåt annat heller för den delen. Snarare juckas det lite för lite i mitt liv.
" upprepar du ramsor eller kombinationer i ditt inre? " Nej, jag sjunger inte god natt-visor medan jag kväver gamlingar med kuddar.
Nånstans här omkring upplyste den trägne läkaren mig om att tvångstankar ofta går hand i hand med missbruk och att han således inte kunde skriva ut några sömntabletter till mig. ( eftersom jag tydligen uppfattades som en briserande bomb, eller vad?)
Alla dessa frågor fick alltså nekande svar och en fet nolla på sannolikhetsskalan.
Men sen kom alltså den enda relevanta frågan, den som handlar om avstängda spisar bla. För där tycker jag det är bökigt. Stängde jag av spisen? Ställde jag klockan?
Jag anser själv att detta är en ganska bra fråga att ställa sig själv, om än i lagom dos.( men jag är sällan måttlig)
Men herr Doktor ansåg detta var något man ska avstå från att kolla upp.
Jag försökte påtala det faktum att jag ser det som ansvarsfullt, men det föll inte i god jord.
Jag nojjar ju inte över triviala ting så som upp-/ nedfällda toasitsar utan om ganska stora saker. Skulle jag exempelvis tro att jag glömt stänga av grillarna på jobbet, finns det ingenting som kan hålla mig från att kontrollera att min chefs investerade pengar inte brinner upp.
Läkaren frågade sen om jag lever ensam och om jag i så fall trodde att det kunde bero på mina nojjor.
Nej, det finns säkert många andra fel på mig förutom oron för försovningar som gör att jag är singel, svarade jag.
Detta började onekligen spåra ur rejält.
Slutligen ansåg läkaren att jag nog trots allt inte var så pass koko som han inledningsvis hoppats på och att hans första potentiella psykfall i själva verket var en tämligen normal individ och nöjde sig med att erbjuda mig hjälp för stresshantering.
Själv kände jag mig inte ett dugg friskare när jag lämnade vårdcentralen åt sitt öde. Ska det vara så här när man går till doktorn, vågar jag nånsin gå hit igen? Stängde jag verkligen av spisen innan jag gick hemifrån, tänkte jag medan jag maniskt rabblade " Imse vimse spindel" och hejdade en plötslig impuls att skava mig mot en papperskorg.
Vad detta läkarbesök skulle utvecklas till hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.
Först ut var frågorna kring luftintag. Efter att ha besvarat dem så gott jag kunnat beslöts att jag skulle ta en rad blodprover och andas i märkliga maskiner. Läkaren sa åt mig att gå till labbet efter vårt möte, som för övrigt hade en avsatt tid på 30 minuter.
1 timme och 10 minuter senare var vi klara, labbet igenklappat och jag tvingades slokörat återvända hem. Med en rätt olustig känsla i kroppen, bör tilläggas. För det som hände där innanför läkarens fyra väggar var nämligen följande:
Läkaren: Vad beror din sömnlöshet på? Ligger du och funderar på olika problem t ex.
Jag: Nej, jag klurar inte på något. Jag kan vara så trött att ögonen går i kors men jag kan inte somna. Men när jag väl gör det kan jag sova 15 timmar om ingen väcker mig.
L: Har du mycket stress omkring dig eller oro?
J: Stress har jag så det räcker för ett helt kompani, men inget jag funderar på när jag ska sova. Kanske är det så att det undermedvetet ligger en oro i att försova sig. Jag tror inte kroppen kan vänja sig riktigt vid att gå upp mellan 4 och 5 på mornarna. Jag har trots allt jobbat de här tiderna i 7 år snart. Kan ju nojja över om jag ställt in alarmet och så...
Då tändes det en liten gnista i läkarens blick.
L: Lite som en tvångstanke, menar du?
Där borde jag förstått vartåt det barkade men svarade istället
: Ja, det kanske man kan säga!
Läkaren bad mig utveckla detta uttalande medan han vände sig om och knappade på datorn. När han sedermera vände sig mot mig igen hade han dragit ut en hel bibba med papper ur skrivaren. Jag vill ställa några frågor ur det här formuläret, sa han samtidigt som han knackade arken tillrätta på bordet framför sig.
Jag ombads att svara jakande/ nekande och även bedöma sannolikhet med en sifferskala.
Men jösses, vad är det som händer? tänkte jag men insåg samtidigt att jag inte kunde backa ur detta då det antagligen skulle ses som en försvarshandling.
Så drog frågestunden igång och jag höll på att trilla ur stolen av chock! Ur detta ca 10 sidor långa formulär har jag valt ut ett axplock:
" Drabbas du av känslan att vilja skada någon, t ex hugga en vän med kniv?" Ehhh, nej! Aldrig någonsin faktiskt.
" Får du ohejdade impulser att t ex. dra av dig ditt hår?" Mitt hår räcker halvvägs ner på ryggen, så svaret blev nekande även där.
" Plötslig ingivelse att ta på, gnida eller skava dig mot ting?" Nej, jag går inte runt och tvångjuckar mot lyktstolpar, inte mot nåt annat heller för den delen. Snarare juckas det lite för lite i mitt liv.
" upprepar du ramsor eller kombinationer i ditt inre? " Nej, jag sjunger inte god natt-visor medan jag kväver gamlingar med kuddar.
Nånstans här omkring upplyste den trägne läkaren mig om att tvångstankar ofta går hand i hand med missbruk och att han således inte kunde skriva ut några sömntabletter till mig. ( eftersom jag tydligen uppfattades som en briserande bomb, eller vad?)
Alla dessa frågor fick alltså nekande svar och en fet nolla på sannolikhetsskalan.
Men sen kom alltså den enda relevanta frågan, den som handlar om avstängda spisar bla. För där tycker jag det är bökigt. Stängde jag av spisen? Ställde jag klockan?
Jag anser själv att detta är en ganska bra fråga att ställa sig själv, om än i lagom dos.( men jag är sällan måttlig)
Men herr Doktor ansåg detta var något man ska avstå från att kolla upp.
Jag försökte påtala det faktum att jag ser det som ansvarsfullt, men det föll inte i god jord.
Jag nojjar ju inte över triviala ting så som upp-/ nedfällda toasitsar utan om ganska stora saker. Skulle jag exempelvis tro att jag glömt stänga av grillarna på jobbet, finns det ingenting som kan hålla mig från att kontrollera att min chefs investerade pengar inte brinner upp.
Läkaren frågade sen om jag lever ensam och om jag i så fall trodde att det kunde bero på mina nojjor.
Nej, det finns säkert många andra fel på mig förutom oron för försovningar som gör att jag är singel, svarade jag.
Detta började onekligen spåra ur rejält.
Slutligen ansåg läkaren att jag nog trots allt inte var så pass koko som han inledningsvis hoppats på och att hans första potentiella psykfall i själva verket var en tämligen normal individ och nöjde sig med att erbjuda mig hjälp för stresshantering.
Själv kände jag mig inte ett dugg friskare när jag lämnade vårdcentralen åt sitt öde. Ska det vara så här när man går till doktorn, vågar jag nånsin gå hit igen? Stängde jag verkligen av spisen innan jag gick hemifrån, tänkte jag medan jag maniskt rabblade " Imse vimse spindel" och hejdade en plötslig impuls att skava mig mot en papperskorg.