Jag anser inte längre att hundägarna är de största avföringsbovarna.
Trots den nästintill obegränsade yta av natur kände ändå trebarnsfamiljen att där, just där, 10 meter ifrån mig var den mest optimala platsen att slå sig ner.
Dock fick familjen en dramatisk start på sin picnic då lilla Love 2 år smög fram till sin syster med en stor sten i näven som han kallblodigt tänkt dräpa henne med.
Efter vad som verkat som en evighet lade sig tumultet. Fadern avslutade sitt förmanande mantra av: Aj aj Love, aj aj...ajabaja..aj aj aj...systern slutade gråta och alla barn slöt fred. Istället sprang de runt som yra höns i en stojande lek.
Det var ungefär vid den här tidpunkten dramatiken blev ett faktum för mig.
Plötsligt hör jag nämligen mamman ropa:
- Nej, Tova!! Gå inte där, du har ju bajsat där!
Och Herre Gud, låt mig ha hört fel! Svårt chockad försökte jag intala mig att dessa ord aldrig nått mina öron... Förgäves.
Lilla Tova replikerade högt och tydligt:
- Nej mamma, jag har inte bajsat här. Det var Love. Jag bajsade ju där borta.
En rysning längs ryggraden, och resten av kroppen också för den delen. Sakta gick det upp för mig, JAG LIGGER PÅ ETT JÄVLA MINFÄLT! Hur ska jag ta mig härifrån? Hur många andra låter sina barn lägga kablar till höger och vänster?
Hur mycket barnexkrement finns det omkring mig egentligen?
Så många frågor utan svar.
Familjen packade ihop och begav sig. Själv satt jag kvar, oförmögen att röra mig. Slutligen tog jag mod till mig och tassade sammanbiten därifrån..
Jag klarade mig den här gången. Men nästa? Är det verkligen rimligt att man ska behöva oroa sig över att klampa, inte bara hundskit, utan även i barns?!
Överväger att dra mitt strå till stacken och hjälpa kummunen lite på traven med att föreslå en diskret liten uppmaning:
:
