Snutjenny

Efter en guldkantad afton fylld av härliga samtal och euforiska matupplevelser var det dags att färdas hemåt.

Från Sollentuna till Bromma, från norrort till västerort.

Min tålamodsbägare började så smått fyllas redan vid den första busshållplatsen då jag fick sällskap av två unga män. Precis som de flesta normalbegåvade personer stod dessa tu och övade hoppsparkar mot varandra samtidigt som de kallade varandra för diverse könsrelaterade okvädningsord, allt i goda vänners lag.

Som vi alla vet så sitter coola unga grabbar längst bak i bussen och därför parkerade jag min egen stuss i dess främre del. Ett effektivt sätt att undvika konfrontationer.

Resan förlöpte väl, dock uteblev det smidiga bussbytet vid Danderyds sjukhus, då den elektroniska skylten  visade att alla mina bussar utgått. Då jag under kvällen försäkrat mig om att så inte skulle vara fallet, undslapp mig en harang av svordomar. Dessa uppmärksammades av en överförfriskad man i 50-årsåldern som i och med det tyckte vi connectade  och försökte föra långa samtal med mig. Jag räddades dock av att den inställda bussen faktiskt dök upp. Jag lämnade därmed den fina förorten och den fula gubben bakom mig, och fortsatte min resa mot sängen.

Att sitta helt ensam på en nattbuss är få förunnat och jag njöt i fulla drag. Glädjen grumlades i samma sekund som vi nådde Solna stads kommungräns. En hastig inbromsning satte p för den tidigare så ljuvliga resan.

SHM.s spelning i Friends Arena hade vid tidpunkten avrundats.

Det hände ingenting. Vi rörde oss inte en tum. Genom vindrutan kunde jag åse kaoset. Likt en enda stor propp stod, vad som verkade vara, Sveriges hela taxikår. Överallt hyttes nävar i luften och tutor stods på. Vi kom inte vidare utan var låsta vid en trottoar i utkanten av denna förtjusande stadsdel.

Sent omsider släppte det något och chauffören undvek att köra på de övertaggade House-fans som irrade runt på vägen. Vi fortsatte genom denna krigszon och närmade oss busshållplatsen Solna station. Nu kröp jag ihop lite inför obehaget att bussen skulle fyllas med, i trans satta, personer.

Knuffandes och skuffandes ramlade folk in, men vi fortsatte inte. Bussen stod forfarande vid hållplatsen utan att stänga dörrarna.

Från min position i mitten av bussen hörde jag hur ett hetsigt meningsutbyte startat mellan chauffören och en dyngrak man utan färdbevis.

- Kliv av bussen!

- Så fan heller.

- Kliv av bussen!

 Runt om mig hördes mumlande röster: Meh, ohh, dra då din idiot. Mummel mummel...Men ingen av de unga vitala nypåstigna gjorde något åt situationen.

Jag kunde både se och höra att chauffören var rädd och tro fan det när man sitter inklämd i ett förarbås, utan möjlig flyktväg. Den berusade mannen lutade sig nu in över föraren och stämningen var onekligen hotfull.

Jag fick nog.  En snabb analys av läget. Visst, mannen är säkert kapabel att veva mot mig, men då har jag möjlighet att komma undan. Chauffören sitter där han sitter och har ingen chans alls.

Jag gick fram till mannen, knackade honom på axeln. Använde min mest myndiga stämma, om än med ett något sämre vokabulär:

- Ursäkta mig! Jag har inte varit på nån jävla konsert ikväll, men jag har fått sitta i fucking köer i 40 minuter för att ni har varit det! Jag är trött och jag vill hem , så kan du gå av den jävla bussen?!  Är det ok, eller!?

- I helvete att det är!

Då kanske man skulle kunna önska att jag dragit nån skön replik som : då kan jag hjälpa dig av istället.

Men ibland är ord helt enkelt överflödiga så jag tog därför ett stadigt grepp om kragen på denna, nu överrumplade, man  och föste honom rätt och slätt ut ur bussen.

- Bra jobbat!! applåder och hurrarop.

Jaha, det var väl bra men varför i hela fridens namn är det ingen annan som agerar i ett sånt här läge?

Jag, en kvinna med underutvecklad muskelatur bland unga alfahannar, var den enda.

Nåväl, jag och chauffören tackade varandra och önskade god natt när jag efter mycket om och men nådde min slutdestination.

Vidare funderingar kring varför det var tänt i källaren när jag kom hem kl. 01.30 och vem som skulle kunna tänkas husera där, får vänta några dagar. Det räcker med ett ingripande per natt.

HÄPP!