Snutjenny

Jag har en kollega som ränner på sjukhus i tid och otid. Hon har antagligen en egen sal med bäddad brists på alla de större vårdinrättningarna. Innan vi lärt känna varandra blev jag orolig för henne men vågade inte riktigt fråga vad som stod på tok. Nu vet jag däremot. Om jag själv påtalar att jag har lite ont nånstans, lägger hon an en bekymrad min och säger:

- Du borde verkligen kolla upp det där, man vet aldrig, det kan vara nåt allvarligt.

Minst en dag i veckan uppstår en kritisk situation som egentligen skulle kunna leda till amputering av kroppsdelar eller i värsta fall hjärtstillestånd. Vi kan visserligen skratta åt detta tillsammans, då hon är medveten om att detta är en nojja, men i stundens hetta glöms det lätt bort.

Jag å min sida hade inte varit hos doktorn på 5 år innan mitt besök i våras. Sedan dess har ett antal tider avverkats som en del av utredningen av mitt bekymmer och vad som nu oroar mig är att jag börjar framstå som min kollega. Åtminstone i mitt eget huvud.

Efter att ha förnedrats genom att blåsa/ suga i cylinderformade föremål  ( med eller utan tut-ljud ) under 30 minuters tid, konstaterades att ingen kol eller astma förelåg .

Däremot fick jag veta att en operation av körtlar  kunde vara aktuell efter att ha fått ett maskingevärsliknande verktyg uppkörd i snoken.

Inga blodprover har visat på något oroande.

Inte heller allergiproverna.

Tvångs/ psyk-spekulationerna satte jag själv P för.

Vid det senaste besöket ställde läkaren frågan om jag var stel i ryggen, det kunde isf vara en anledning till att inte kunna andas ordentligt.

- Ha, stel? Jag är stelast i Sverige, unge man! Jag är den som gett Stela Svennen ett ansikte. tänkte jag för mig själv men nöjde mig med att svara:

- Jo, jag är galet stel.

Därför fick jag ställa mig framför honom och ombads böja mig bakåt så mycket jag kunde. Jag ursäktade mig med att jag antagligen var stelare än vanligt just denna dag då kvällen innan bestått av ett antal dansanta timmar.

Testet fortsatte med att vrida ryggen åt båda sidorna och att vidröra golvet med raka knän.

- Stel sa du? läkaren tittade på mig, Du är snarare överrörlig!

- Eh, jaha. Där ser man.

Se där ja, då kanske jag skulle ta anställning i nåt cirkussällskap och turnera land och rike runt med bisarra konster. Men just nu leder denna nya information alltså inte till nåt gott.

 

Efter denna uppvisning kom jag på att det var lite andra saker jag borde fråga om.

- Kan du hjälpa mig att ta bort födelsemärken? Jag har ett precis under bh-kanten som gör ont.

- Ja, det är inget problem. Då tar jag bara tag i det så här ( visar ett draggrepp med nyporna) och så klipper jag helt enkelt bort det.

- Klipper, sa du? frågade jag med darrande stämma. Ehum, du skär inte utan klipper?

Skär gärna i mig, stick gärna nålar i mig men klippa? Nej, det behöver jag lite förberedelse inför, vi kanske kan avvakta till nästa gång.

- Då sparar vi det till senare. Vi har ändå dragit över 20 minuter på ditt besök. ( nåja, sist var det 1 timme, så det är väl inget att gnälla om, tänkte jag själv)

Innan jag lämnade vårdcentralen denna gång bad läkaren om att vi tillsammans skulle skriva en lista på allt som skulle  betas av då han enligt egen utsago: hade svårt att komma ihåg allt.

Det uttalandet kändes onekligen lite obekvämt.

Men nu i veckan fick jag brev från läkaren där han uppmande mig att :

 

Ringa honom kl. 08.45-09.45 varje vardag, för vidare uppföljning. 

 

Av det drar jag slutsatsen att han inte tycker jag är för jobbig i alla fall.