Snutjenny

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Inte i brist på inspiration utan för att kreativiteten flödat!

Igår hade vi födelsedagslunch hemma hos mig och jag funderade i flera dagar på vad jag skulle bjuda familjen på. Efter mycket om och men beslöt jag mig för gryta. Det är ju tacksamt att kunna tillaga dagen innan och dessutom ger det så mycket tid över för att kunna göra en tårta. Tårta hmm...Ja allstå just nu är jag inne i en period där jag tycker det är kul att baka och tar varje tillfälle i akt. Nu så här i efterhand hade det kanske varit sundare att beställa en tårta. I mitt yrke kan jag mycket lätt beställa bakverk till mycket bra priser, men nej." Kan själv" fördes till helt nya höjder.

Ha, pyttsan det där klarar jag i en handvändning, tänkte jag när jag visualiserade prinsesstårtan för mitt inre. Då var det väldigt ledsamt att inse det var lögn och förbannad dikt.

Antagligen hade det gått både lättare och fortare om jag inte vore så förbannat pretentiös. Det där med att göra något för att det är roligt funkar inte riktigt för mig. Jag ska tycka det är perfekt, annars får det vara. Som när jag och min vän T bakar pepparkakor. Hon fullkomligt radar upp kaka efter kaka, medan jag knådar om och om och om igen innan jag till slut blir sur och formar ett stort könsorgan av den kvarvarande degen. Det bör tilläggas att vi under dessa bak inte använder oss av formar utan frifräser med kniv.

Torsdag eftermiddag :

Jag är ju ett fan av planering och tänkte därför förbereda marsipanrosen denna dag.Vad jag inte räknat med var att det skulle ta närmare 3 timmar.

För det första vill jag bara fråga Dr Oetker : Varför i hela fridens namn har ni tagit bort droppkorken från karamellfärgsflaskan!?!?!

Det är inte rimligt att man 1) ska vara förberedd på detta 2) kunna hälla en lagom dos i marsipanen.

Mina egna tester visar dessutom att karamellfärg kan skvätta betydligt längre än man föreställt sig när den ska knådas in .Därför bör jag nästa gång utföra dessa sysslor i ett annat hushåll än mitt eget, alternativt plasta in mina, enbart vita, möbler.

Skapandet av själva rosen började med hög energi som sedermera avtog ju längre tiden gick. Den tilltänkta tillverkningstiden på 15 minuter överskreds med råge. Efter 90 minuter satt jag på en stol  som nätt och jämt gjorde att jag nådde upp till köksbänken och kavlade frenetiskt om den rosa massan gång på gång i hopp att skapa den perfekta rosen. Bedömningen av denna blev allt svårare då ögonen gick i kors och synen grumlades. Slutligen efter 2 1/2 timme backade jag långamt iväg från rosen och fattade 2 beslut. 1)  Den här är den bästa jag kan åstadkomma. 2) jag ska aldrig göra en marsipanros igen.

Fredag: Nu återstod bara att lägga på locket. Jag ringde min livlina H som är konditor och bad om bästa tipset. Det lät alldeles för avancerat så jag brukade bara halva tipset, lite självinsikt har jag ändå.

Men så hände nåt när locket var på och tillskuret. Det blev nämligen lite vit marsipan över. Där borde jag sagt nej till mig själv men istället tänkte jag : Åhh, det här kan jag ju göra nåt mer av. Typ några smårosor!!!

Sagt och gjort! Den onda cirkeln var åter igång och ytterligare 4 timmar passerade i total fokus och omvärldsavskärmning. Men detta resulterade faktiskt i en tårta som jag blev stolt över och som dessutom var väldigt god. ( Jag hade köpt kakor utifall att, tiden jag lade på det estetiska var trots allt betydligt längre än på det smakmässiga)

Bara det att det inte slutade med ett stort marsipankönsorgan tyder på att jag skaffat mig större tålamod och kanske även mognad under årens lopp. Men det lär nog dröja innan jag ger mig i kast med en ny tårta.....säger jag idag i alla fall!