Snutjenny

Det sägs att ett skratt förlänger livet.

Men gör det verkligen det, om det är helt malplacerat?

Hör du en ensam människa skratta i ett hörn, förutsätter du antagligen att denne är från vettet.

Visst, man kan ju skratta ensam om man exempelvis läser eller ser något lustigt, men nu är det inte de skratten jag vill åt utan de som är i skrift....

HAHAHA-skratten...med versaler.....som liksom slår dig i ansiktet när de dyker upp på dataskärmen.

Jag kan villigt erkänna att även jag sätter skrattet i skrift då och då.

När detta sker är det som respons på något.

Du skriver kanske en rolig kommentar till mig, jag replikerar med  -hahaha.

Det gör jag för att visa att jag faktiskt tyckte att det var roligt, det är ju då man skrattar, när något är roligt.

Men de här satans obefogade versal-skratten, var kommer dom ifrån?!

Ett omotiverat HAHAHA får mig på lika dåligt humör varenda gång.

Är det för att folk är så underbegåvade att de inte riktigt är säkra på om de tycker det är roligt eller inte?

Jag hamnade för nåt år sedan i en mejlkonversation med en HAHA-kille.

Han fick mig att undra hur många omotiverade versala skratt som egentligen kan rymmas i ett samtal.

Ett otal, visade det sig.

- Hej! Har du haft en bra dag? HAHA Själv var jag på gymmet efter jobbet. HAHA

 Mening efter mening fortsatte det, som nåt slags skriftligt Tourettes syndrom, och jag kunde inte sluta undra vad fan det var som var så jävla roligt?!

Av någon outgrundlig anledning träffades vi i alla fall ( nej, det var inte första gången jag fattat tveksamma beslut, men han var snygg. Om det nu är en ursäkt.)

Inte tusan bjöd karln på några HAHA då inte!

Nej, det enda han bjöd på var en två timmar lång monolog.

Utan skratt.

En enda fråga var han intresserad av att få svar på från mig:

- Hur länge kan kakor stå framme på ett kafé?

Inte heller den här gången räckte skönhet till för att charma mig, så vi åkte hem åt varsitt håll.

Trots min starka övertygelse att ointresset var ömsesidigt fick jag dagen efter ett sms från nämnda man:

- Tack för igår. Lite trött efter dagens löprunda. HAHA Vore kul om vi kunde ses igen HAHA.

Det gjorde vi förstås inte.

I den lyckligaste av världar hade såklart den avbrutna relationen med honom inneburit slutet på mitt umgänge med HAHA-personer, men nej.

När jag minst anar det får jag sms från andra personer med samma versalspottande vana:" Hej, är du hemma? HAHA." eller "Ska vi fika? HAHA Jag är ledig idag!" eller " Ok, då tar vi det en annan gång HAHA" eller nåt annat med helt obegripliga versalskrattanfall.

Så snälla ni, om ni överväger att skriva sånt till mig. Stanna upp, tänk: vad vill jag med detta? Kan jag förklara detta om nån frågar och kanske framförallt är det nödvändigt/ relevant i sammanhanget?

Kan du inte svara på vad det är som är så jävla roligt...Låt bli.