Kanske borde sällskapsspel åldersrekommenderas även uppåt?
Så samlades vi. Juletid, julefrid och sällskapsspel.
Föreställ er en sammankomst, vi kan för enkelhetens skull kalla det släktkalas, med barn unga och främst äldre.
Med äldre menar jag kanske inte gamla, utan just äldre. Dessa vitala människor i 60-årsåldern som fortfarande är unga, men ofta blivit offer för syn-och hörselförsämring.
Jag vet inte om fjolårets cirkus föranledde valet, men efter middagen droppade värdinnan bomben:
Det blir inget TP i år, vi har köpt ett nytt spel.
Inombords jublade jag. För även om spel som TP skapar trivsel så uppstår slitningar när man har med ett så pass etablerat spel att göra. .
Dels kan kanske bara en femtedel av sällskapet svara på frågorna, och dels finns en hel uppsjö av regler som skapats just internt i familjer.
Främst kanske det handlade om just fjolårets spelomgång som drog ut nåt vansinnigt på tiden eftersom väldigt få runt bordet kunde se texten på frågekorten, utan lade sig över de levande ljusen i hopp om att kunna tyda de för året ännu mindre bokstäverna.Om de inte bad motståndarna att läsa åt dem som då istället läste upp svaren.
Nytt spel således.
Ett härligt tillfälle för oss att skapa regler tillsammans, och lära oss de grundläggande.
Vi spred ut oss lagvis i det L-formade vardagsrummet och väntade spänt på vad som skulle komma.
Enkla regler, bra.
Svara på fyra frågor ur en kategori. Bedöm vilket svar ni är säkrast på och poängsätt det med 4. Därefter sjunker skalan till ner till 1. Det fanns en regel som innebar att om endast ett lag svarat rätt, dubblades poängen för dessa. Eftersom vi var så många, ett 20-tal, beslöt vi oss snabbt för att stryka den regeln för att undvika onödigt stök.
Inga konstigheter alltså. Men en provfråga är alltid på sin plats i sådana här sammanhang.
Värdinnan började läsa upp provfrågan i kategorin: Turnéer.
" där uppträdde artisten som Anton Ewald, Leon och bla bla.
Då frågan gällde just vilken turné, fick man hålla för givet att värdinnan begränsats av ljuset och därför läste fel, "artister" hade varit rätt i sammanhanget.
Medhållet från en av medspelarna uteblev dock. Nej, självklart efterfrågades en skådespelare som agerat som ovanstående artister.
Spridda röster som -Läs om. - Hur menar du? -Nä, nu börjar vi om! - Högre! ljöd genom rummet.
Värdinnan läste om och om och om igen med armen utsträckt på olika avstånd innan just ARTISTER och inte artisten lästes upp. Och nog kan även jag tycka att textstorleken borde vara bättre anpassad på korten. Även om det skulle bli ett rackarns otympligt spel.
Därefter började någon ropa om DUBBLA POÄNG DÅ?!
- Men det har vi ju strukit.
- Jaha jaså jo jo.
Dryga timmen passerade med ett otal felläsningar, felhörningar och dubbla poäng-rop.
Slutligen fick även de tre barnen frågor för att kunna känna sig delaktiga i spelet. När de rätta svaren skulle ges av dessa, kördes de över av någons mamma (kanske min) som stolt ropade ut rätt svar.
Jag kan numera förstå varför gamla människor tycker så mycket om bingo.
Det är en boll med ett nummer på. Det ska bildas en rad. Punkt.
Där är det minsann inga konstigheter.