I mitt hem kan inget liv spira.
Gång efter annan köper jag buketter. Stora fång med små knoppar som bara väntar på att få öppna sig mot världen och sprida lycka och väldoft omkring sig.
Vad är härligare än att ha snittblommor hemma? Det kan ju få den tråkigaste dag att framstå som bättre.
Men lika ofta som jag fyller hemmet med grönska blir jag också besviken. Ty varje gång vissnar de.
Jag förstår givetvis att allt har sitt slut och att alla levande organismer slutligen tas av daga, men det är inte däri problemet ligger. Nej, det är långt sorgligare än så. De slår aldrig ens ut!
De står där snittade och med rätt vattentemperatur, varmt för hårda stjälkar och kallt för mjuka, men vissnar sakta bort från minuten de ställs i vasen. Efter en vecka hänger de gula bladen slappt mot bordsskivan och kronbladen singlar ner likt höstlöv, utan att för den delen unnat mig en enda dag av utslaget skick.
En kille som jag dejtade för ett antal år sedan påpekade lite skämtsamt att det var ett tecken på att jag inte var lämpad som mor, att detta tydligt visade min bristande omsorg och vårdande egenskaper. Detta påstående kanske inte fullt ska åsidoses, men helt känslokall är jag inte.
Jag har lokaliserat problemet.
Nu i veckan lyxade jag till det, jag ställde fram mitt extraelement innan jag klev in i duschen. Lite vardagslyx så där, att slippa bylsa på sig koftor och långbyxor direkt efter att draperiet dragits åt sidan och kanske istället kunna svassa runt lite lättklädd. När det nu skedde, svassandet efter duschen alltså, upptäckte jag något mycket intressant. Blomman hade slagit ut. Inom loppet av 20 minuter hade den, med hjälp av ett elektriskt element, öppnat sig och log nu mot mig i all sin prakt.
Är det verkligen rimligt att jag år 2013 har så kallt i mitt hem att inget, utom möjligtvis jag själv, kan växa där?
Nej, säger jag.
Joho, säger bostadsrättsföreningen.
Jaha, då återstår det bara att hoppas mitt eget åldrande avstannar i denna kyla.