Snutjenny

Jag är ett riktigt kap.

Jag är ett potpurri av alla bra egenskaper som finns.

Det är i alla fall den föreställning jag haft, tills jag började nätdejta.

Där har jag förminskats till en beige, betydelselös tråkmåns.

En av anledningarna till denna metamorfos kan vara att jag inte ljuger. ( det kan givetvis vara så att jag är skittrist också.)
Jag anser, förutom att jag är en riktig höjdare till kjolstyg, mig vara en rätt vanlig person.

Ordet vanlig klingar inte negativt i mina öron, men det verkar onekligen vara nästintill likställt med ett grovt könsord i dessa sammanhang.

Det jag inte riktigt förstår med alla dessa avståndstagare till "vanlig" är hur de får vardagen att gå ihop.

Har folk inga hushåll att ta hand om? Jobb att gå till?

Jo, jobb har de förstås. Det är ju nämligen det viktigaste i jakten på den eviga kärleken.

Inte vilket jobb som helst förstås, ett jävligt bra sådant. För man ska gärna döma folk efter yrkesval, förstås.

Men övrig tid skall tillbringas i gymmet ( citat: varje ledig stund spenderar jag i gymmet. och ser att även du gör det.)

Maten är en viktig del, det får vi inte glömma bort. All annan ledig tid tillbringas i goda vänners lag. En riktigt god middag skall avnjutas över ett riktigt fint vin av bra årgång. Övrig kosthållning består av LCHF varvat med några dagars fasta.

Den tid som finns kvar utöver det ska det klättras i berg, gärna tillsammans även där.

Skidåkning upptar också all ledig tid, precis som segling.

Hur mycket "all ledig tid" finns det?

Obegränsat!

 

En av de frågor jag minst gillar att få är de som lyder så här

- Vad gör du en helt vanlig helg?

Det ärliga svaret på det faller inte riktigt inom dejtingramarna.

Jo, jag vaknar, äter frukost. Tvättar städar. Tar en lång promenad. Kanske tar en fika på vägen. Passar mitt schema med mina vänners kanske det blir en middag eller öl. Jag slocknar oftast innan kl 23.

Inget svar som lockar äventyrssuktande ungkarlar.

Ett svar som däremot skulle falla dem på läppen vore:

När jag vaknar drar jag ut och springer några varv runt Hagaparken ( just där verkar det nämligen vara populärt att springa) Åter  hemma bokar jag en resa till en udda plats i världen ( gud förbjude ett chartermål) där jag tidigare varit. ( innan jag bodde i fem olika delstater i USA, reste runt i Asien i fem år , pluggade sju olika ämnen i lika många länder, jobbade som volontär i Afrika och byggde min egen båt så besökte jag just den platsen.) Därefter velar jag lite mellan att ta med klätterrepen eller ta en spontan sånglektion....Jaha, det tycker inte du om? Nej, då blir det inget mellan oss, vi måste nämligen ha exakt samma intressen, som vi även måste utöva tillsammans, jämt!

( Skulle jag vara tillsammans med någon hade antagligen en helt vanlig helg sett annorlunda ut.)

 

Kanske har jag en naiv inställning till förälskelse och sedermera, kärlek.

Jag lever nämligen forfarande i tron om att det är känslor som påverkar dessa tillstånd.

Men dessvärre verkar folk söka den rätta med hjälp av enbart hjärnan.

Jo, visst även den bör väl brukas. Men finns det ingen kemi spelar det mindre roll, och det är väl där det ska börja, egentligen?

Lite som arrangerade giftermål, med enda skillnaden att de är frivilliga.

 

Självfallet finns det även herrar på nätet som resonerar som jag, men där kommer genast min ytliga sida fram. De är nämligen, hittills, uteslutande sjukt fula.

Så kan vi inte göra så här:

Ni prententiösa sprättar köper en spegel och lever med den.

Ni andra, fula...kan ni inte bara bli lite snyggare?