Ett litet tack, hur jävla svårt kan det vara??
Nyss hemkommen från matbutiken som jag länge och väl strosade runt i.
Jag har ju semester...eller förlåt, jag är ju mellan två jobb, och har därför inte bråttom till något.
Jag är en slacker som skulle kunna dra runt i mataffären i åtta timmar om jag så vill.
Av denna anledning låter jag också mer stressade människor ställa sig framför mig i kön - Du kan gå före mig, jag har inte bråttom. ler jag glatt.
- Jaha, jo jo. blir då svaret.
Ett litet tack hade kanske varit på sin plats men i detta lilla " jaha" kan man kanske tyda ett litet tack, bara att ordet inte uttalas men på något vis ändå hörs i förvåningen...vill jag i alla fall tro...
Väl förberedd kom jag till slut fram till kassa. I sedvanlig ordning med kontokort, klubbkort och leg i högsta hugg, redo för alla kommande moment.
Det hela gick smärtfritt. Rätt kort drogs, rätt koder slogs och varorna lades omsorgsfullt ner i mina medhavda kassar.
Till mitt stora förtret märkte jag dock att jag glömt att lämna fram pantkvittot från de flaskor jag så malligt kommit ihåg att ta med mig.
Jag återvände till kassörskan som nu scannade in nästa kunds varor och bad henne att dra mitt pantkvitto på denna kunds slutsumma istället.
- Absolut. svarade kassörskan.
Den nyss lite rikare kunden sa...ingenting. Tittade inte ens upp på mig. Inget tack, ingen förvåning, inget ansträngt litet leende, ingenting!
Gubbjävel, muttrade jag för mig själv. Vad ska man göra? Alternativet att norpa tillbaka panten känns inte direkt aktuellt när man bestämt sig för att göra något för nån annan, utan egen vinning. De små goda gärningar jag försöker genomföra enbart för att glädja någon känns stundom rätt meninglösa.
Det var knappast någon förmögenhet jag bjöd honom på men det är just handlingen i sig som räknas...trodde jag....
Men allvarligt, ett jävla tack, hur svårt kan det vara??