Förlåt mig, men jag måste sluta ursäkta mig.
-Jenny, jag känner knappt dig men jag har redan märkt att du har en dålig vana. informerade min för dagen nya bekant K mig om .
-Jaså, vad är det då? undrade jag lite överraskat. Inte för att en dålig sida hos mig själv skulle förvåna mig, utan för att den som deklarerade detta var så rätt fram.
- Du säger förlåt alldeles för ofta.
Tusan också..Jag vet nämligen redan om detta, jag visste bara inte att andra uppmärksammat det.
Därför kände jag mig inte förorättad av sagda ord utan påkommen, likt en tonåring på fyllan.
Vad som föranledde utspelet från min nya bekant var att jag, mer eller mindre, just parkerat min stuss i hans ansikte. Ja, inte för den goda sakens skull förstås utan för att jag placerade mig framför hans stol när jag skulle fota ett barn på golvet.
Alla är vi olika, men när jag upptäckte min bakdels något nonchalanta placering så valde jag att säga
- Oj, ursäkta mig.
Andra hade kanske agerat annorlunda men för mig föll det sig naturligt. " oj, ursäkta mig" istället för " varsågod, håll tillgodo". Av någon anledning kändes det liksom trevligare.
Så just i det avseendet höll jag inte med honom.
Det skrämmande var att jag just dagarna innan funderat på det här att vara nya tjejen på jobbet. ( jag har nyligen sagt upp mig och letar nytt.)
Jag vet själv hur vansinnigt irriterande det är med alla dessa nya snärtor som provjobbar. För inte nog med att de faktiskt gör fel hela tiden, de ber också om ursäkt hela tiden. Vilket egentligen bara är en nervös reaktion, som ett ticks.
Så när jag gick igenom viktiga punkter över hur man som ny bör bete sig, låg denna troligtvis överst på listan.
Obs:BE INTE OM URSÄKT KONSTANT.
- Jag tror inte människor som säger förlåt hela tiden kommer lika långt som folk med vassa armbågar. fortsatte K.
Men ursäkta mig då, förlåt om det inte passar herrn, jag är verkligen jätteledsen att det besvärade dig, hade inte varit aktuellt i detta läge, framförallt inte när det faktiskt låg en sanning i det han sa.
Problemet är dock mer invecklat än så.
Efter tolv år i restaurangbranschen sitter nämligen det där ursäktandet mycket djupt rotat.
Det handlar inte om "på-mina-bara-knän-förlåt" utan följande:
- Ursäkta, nu hörde inte jag vad ni sa.
- Förlåt mig, jag måste bara komma förbi här.
- Ursäkta att jag sträcker mig.
- Förlåt mig, ni glömde er plånbok.
- Ursäkta, jag har en tupp i halsen.
Ja, jag håller med, det blir fasligt många förlåt under en dag, men där behövs och ska dom vara.
Alternativt låter det istället som när ungdomarna börjar jobba och säger:
- Va sa ru?
- Kan du flytta på dig?
- Hörrö, du glömde plånkan.
- Host host host. öhhhh.
Och i ärlighetens namn låter inte det särskilt trevligt, eller? Det kanske är så folk egentligen vill bli bemötta?
Skulle inte tro det..
Jag tror jag och K får mötas halvvägs i den här frågan. Jag får begränsa mina förlåt till en viss dos under dagen, beroende på situation förstås.
Och visst, jag kanske inte kommer lika långt i livet utan mina vassa armbågar, men jag är i alla fall trevlig under tiden.
Förlåt om det blev för många förlåt i den här texten, men det var faktiskt nödvändigt för historien.