Ett förlorat ordförråd smickrar sällan ens image.

Var på ett sagolikt bröllop i helgen.
En av mina äldsta vänner blev slutligen en ärbar kvinna, och hon och maken vigdes på klipporna i Öregrund.
Dit hade jag kommit efter en nervkittlande resa, då jag trakasserat såväl passagerare som tågpersonal. Värst utsatt var nog ändå busschauffören som hade mig flåsandes i nacken under dryga timmen. Under den tiden hade jag först, med resväska och pengar i högsta hugg, stoppat upp hela kön då jag upplystes att endast kort var brukbara på bussar nuförtiden. Därefter slog det mig att jag sagt fel hållplats och trängde mig åter fram mellan de köande.
Jag insåg att jag antagligen skulle ha användning av den dyrbara information den något bryske chauffören besatt och placerade mig precis bakom honom för att kunna ventilera mina funderingar när helst det behövdes, vilket var ofta. När jag väl nådde min station klev även busschauffören av och lämnade hastigt platsen i en vanlig bil. Synd, vi hade säkert mer att prata om egentligen....
 
Under bröllopsmiddagen bläddrade gästerna glatt och nyfiket i de häften som fanns utplacerade till varje kuvert. Ett sånt där härligt häfte som ger en kort beskrivning av varje enskild gäst och således bjuder upp till en del samtalsämnen.
Jag vet inte hur andra gör men jag letar iaf alltid upp mig själv först, det är antagligen ett narcissistiskt drag, men det bjuder jag på.
Där stod hur som helst:
Jenny bloggar både syrligt och om vackra ting. Ett partytrick är att hon kan dansa till Jenny Silver.
Mycket nöjd med detta kunde jag bläddra vidare och intressera mig för övriga gäster.
Mannen på min högra sida nappade på beskrivningsbetet och frågade om jag bloggade som profession eller som hobby och jag erkände att antagligen väldigt få skulle vilja synas på denna sida då snälla saker sällan skrivs. Att jag knappast var en bloggerska, en sån där med stora läppar och blonderat hår, insåg dock i samma sekund att det faktiskt är precis så jag ser ut.
Vi samtalade vidare kring detta och då yttrade jag det som senare skulle komma att ligga mig i fatet.
Jag tog nämligen upp det lustiga i att folk plötsligt verkar förstå att jag inte är ett spån. Jobbar man på kaf'é i min ålder är man nämligen mindre begåvad i folks ögon, men i och med mitt skrivande verkade det som att folk överraskades: Jösse, hon kan skriva, det kunde man aldrig tro. Vissa sträckte sig till och med till erkännandet att jag var smart.
Jo, jag tackar jag. Klart jag är smart, inte tu tal om det!  Med detta sagt fortsatte dialogen med att mannen ville veta vad bloggen hette, så han kunde gå in och kika.
Då inträffade något mycket obehagligt och märkligt...Jag tappade mitt ordförråd fullständigt. En regelrätt blackout.
Jag mindes alltså inte ens bloggens namn. Jo, givetvis SnutJenny, men därefter var det blankt. Jag famlade efter orden:

-Fin..fad..fan, faibl...nä, vänta nu..vad är det nu igen, jösses så genant. Herregud, fadäser (blankt blankt...)
 
Mmm..hon är nog sjukt smart den där tjejen. måste han ha tänkt, verkligen.
Efter något som kändes som en evighet kom jag på det...men det kändes som tillfället passerat.
Jag ägnade mig istället åt den andra punkten i min beskrivning, att dansa som Jenny Silver, det är något jag är bra på iaf.
Det där med att bedöma min intelligens överlåter jag åt andra fortsättningsvis.