Snutjenny

H E J, tre små bokstäver som var för sig inte är så märkvärdiga men tillsammans bildar något trevligt, glatt och i vissa fall inbjudande, förutsatt att de inte missbrukas enligt vissa.

HEJ. Kan det verkligen vara fel, ett sånt litet och fint ord?

Kanske har jag en osund relation till detta ord, men i så fall har jag fostrats till det. Min mor hälsar på alla, ja alla. Är hon ute och promenerar så nickar hon artigt mot de mötande fotgängarna och säger just HEJ. Kanske är det för att hon känner exakt alla och om det mot förmodan är någon obekant så skadar det inte med ett HEJ. Eller gör det det?

Vissa känner sig kvävda av detta ord, de blir stressade och och flackar med blicken. Förväntas det något av mig nu, verkar de tänka medan den hälsande personen knallar vidare, oberörd av skadan den just åsamkat.

För en tid sedan klampade jag i klaveret. Jag begick den största fadäsen man kan begå i ett särskilt sammanhang. Med facit i hand hade jag givetvis agerat annorlunda.....

Jag hälsade på kassörskan innan hon gett kvittot till kunden framför mig....

Självklart tvingade jag mig inte fram. Jag viftade inte heller med mina pengar framför hennes ansikte och skrek att det minsann var min tur nu...Nej. Medan kunden knappade in sin kod tittade kassörskan upp mot mig och ögonkontakt skapades.

- Hej hej, sa jag. Lågmält just för att inte skapa några missförstånd. En enkel hälsning som när två par ögon möts.

Övertydligt artikulerade kassörskan tillbaka, lite högre än nödvändigt just för att uppmärksamma andra köande på mitt snedsteg:

- Jag är inte klar med min nuvarande kund än, TACK.

- Jag ville bara säg hej, försökte jag men insåg snabbt att jag bränt mina broar hos denna snipiga varelse.

En liknande men omvänd situation uppstod på jobbet idag.

Jag stod som vanligt och serverade mina frukostgäster kaffe när en man kom in och ställde sig på vänster sida om kassan för att placera sina saker vid ett bord. Denna man äter frukost hos oss tre gånger i veckan och har så gjort under ett år, således kan han väl kallas bekant.

- God morgon, kvittrade jag snabbt mot honom innan jag skulle vända mig om mot de köande på höger sida.

- Nej, det är inte min tur. Damen på andra sidan var här före mig, blev svaret.

- Jo jag vet. Jag sa bara god morgon, det sker liksom reflexmässigt när jag ser nån jag känner.

( Som exempelvis när jag mötte damen som mitt ex varit otrogen med, den där hälsningen sker, oavsett om man vill eller inte. Just i det fallet förstår jag dock att hon blev lite perplex.)

 

Det där händer förvånansvärt ofta. En liten hälsning när någon kommer in i kafét och de blir genast deffensiva. - Vi har inte bestämt oss än, vi har knappt hunnit komma in. Ge oss tio minuter...bla bla

Jag kan ge er all tid i världen, jag sa bara HEJ. Tre små bokstäver som bildar något trevligt glatt, och i detta fall, tänkt som inbjudande......