Det går troll i porten

I dessa fantastiska tider av mejlkontakter  behöver man sällan förlita sig på brevbäraren längre.
Alla får sina räkningar, meddelanden och inbjudningar med ett pling i inboxen.
Frånsett mycket gamla människor som fortfarande väntar med fickuret vid porten och med ett brokigt finger pickar i luften mot brevbäraren för att visa hen att klockan minsann för länge sedan passerat POST. Detta trots Postens omorganisering som inte alls längre garanterar brev innan viss tid. Ändå står de där och väntar och fräser, medan knähunden lyfter på benet mot porten för femte gången. Nä, det är ingen ordning på de där cyklande buden längre.
Men det är inte mycket gamla jag ska tala om i dag, utan den lagom gamla. Nämligen mig själv.
Jag väntar väldigt sällan brev. Tiden är sedan länge förbi då kärleksbrev damp ner, numera kommer det snarare fylleflirtar på FB nån enstaka gång, och de skulle jag faktiskt kunna vara utan.
Men när jag väntar på att den där jäkla luckan i dörren ska smälla till och följas av en duns då kuvertet når golvet..Då pajar portjäveln.
När jag inväntade avin som skulle ge mig en ny telefon ( eftersom min gamla bestämde sig för att helt sonika sluta fungera natten till min 30-årsdag), nä, då pajade porten.
När jag beställt ett par byxor, då pajade porten.
När mina foton skulle levereras, ja givetvis pajade porten även då.
Och nu senast.
I panik slängde jag för ett par veckor sedan ut ett rop på hjälp på Facebook. Mitt underbara hår håller nämligen på att falla av mig. Då mängden från början inte varit nåt att skryta med, gällde det med alla medel att avstanna detta. Längden har det däremot aldrig varit nåt problem med. Men om det skulle rasa vidare i samma takt skulle risken att se ut som en något mer långhårig SkallePer vara överhängande.
Mitt paniska hjälprop väckte sympatier från väntade och mer oväntade håll.
En gammal killkompis hörde av sig genom mejl och erbjöd sig genast att posta ett naturläkemedel till mig. Sagt och gjort, redan dagen därpå lades de på lådan.
Så jag gick här hemma och väntade med spänning. Det hör ju inte till vanligheterna att få piller i kuvert, iaf inte för mig.
Kanske påträffades de av någon övernitisk postman som trodde att det var knark, tänkte jag när de efter fyra dagar fortfarande lyste med sin frånvaro....
Men självklart inte. Nej, det var porten som hade pajat.
Varför hade jag ens trott nåt annat?
En vecka till passerade men när jag kom hem i går möttes jag av låssmeden, denna underbar man som står högre i rang än självaste jultomten.
En timme efter det hörde jag den så efterlängtade lucksmällen, följd av dunsen som bara låter så ljuvlig som när tre kartor bruna piller förvaras i ett kuvert.