Stunder av språkligt samförstånd.

Det händer att folk skrattar åt mig. I bästa fall sker detta efter ett nyss draget skämt. Men det kan också ske av andra anledningar. Av anledningar som man själv inte riktigt förstår.
På min gamla arbetsplats hade många av mina kollegor svårt att förstå mig pga deras ursprung På min nya är det för att vi helt enkelt inte riktigt talar samma språk, även fast det är just svenska.
Förra torsdagen fick vi besök från flaggskeppsbutiken. Deras säljledare skulle hänga om plaggen inför ett event kommande dag. Jag tyckte allt att hon såg osedvanligt snygg ut och sa därför:
- Hej, vad snygg du är idag! Väldigt snofsig.
Därefter möttes jag av två väldigt spontana och lite hånfulla skratt. Ett från min kollega och ett från den nyss smickrade säljledaren.
- Snofsig?! Men herregud, hur gammal är du Jenny?
Lite förorättad skruvade jag på mig. Det var minst sagt en oväntad reaktion då mitt enda syfte var att leverera en ärligt avsedd komplimang.
Kanske gav det ändå säljledaren en liten insikt. Jag talar inte som jag gör för att jag är van vid att sälja till en äldre kund (vilket antogs efter vår improvisationsteater på säljkursen) utan för att det är så jag faktiskt talar.
Vissa kollegor tycker att jag skulle passa bättre i grannbutiken, med en betydligt äldre målgrupp, eftersom tanterna och jag verkligen skulle förstå varandra. Alltså kunder som säger:
- Jag vill ha ett plagg som icke varit på exposé!
Till saken hör att jag oftast är medveten om att mina ordval kan vara främmande för många i min egen ålder, och främst för de yngre, men jag blir stundom överraskad av reaktioner, som i detta fall med snofsig.
Det är väl inget konstigt med det?
Men glädjen blir då desto större när jag har mina jämlikar omkring mig.
Efter jobbet i fredags åkte jag direkt till en fest och hade därför fortfarande jobbkläderna på mig.
I köket mötte jag föremålet för festligheterna, min kära vän som tjänstgör i Afghanistan och nu var hemma på permis.
Han synade mig och sa uppriktigt:
- Snygga kläder. Riktigt snofsig.
Jag kände riktigt hur hjärtat svämmade över. Bland vänner, vi som hängt sedan tonåren, vi som förstår varandra.
Jag fortsatte in i nästa rum och sprang in i nästa killkompis. De sedvanliga hälsningsfraserna klarades av och därefter sa A:
- Nya vårkollektionen på? Snofsigt!
Känslan av att vara missförstådd och annorlunda rann av mig. Ibland känns det förvånansvärt bra att bara smälta in, bland vänner som förstår en, och talar samma språk.