Min kontakt med det manliga könet har reducerats till obefintlig.
Damplan i varuhus.
Kvinnliga kollegor.
Damer i alla åldrar vart man än vänder sig. Men inte en karl i sikte.
Jag ska inte fara med osanning. Stundom siktar jag faktiskt nån fåtöljsovande gubbe som tröttnat på att vänta utanför frugans provhytt.
Utöver det, nej.
Visserligen patrullerar manliga väktare förbi nån gång per timme, men annars har min kontakt med det manliga könet kraftigt reducerats sedan jag började mitt nya jobb. Män i allmänhet (och könet i synnerhet, men det får bli ett annat inlägg.)
Bara det att samtala med och se män! Snygga eller fula, gamla eller unga, korta eller långa spelar ingen roll, jag behöver se dem för att ha balans i livet.
Känslan av att befinna sig i ett kloster har infunnit sig mer än en gång och det är ju inget mål jag har.
Därför blev jag så själaglad under julen då plötsligt damplanet fylldes med just män.
Alla dessa fruar och flickvänner som skulle skämmas bort med presenter, och jag med manligt sällskap.
Jag lär inte vara ensam om att tycka det är lättare att snick-snacka med det motsatta könet, det är bara så sällan tillfälle ges. Jag kände mig plötsligt mycket mer levande!
Två veckor av åtminstone lite testosteron i luften. Sen tog det slut, för tyvärr, julen varar ej till påska i verkligheten.