Egyptenresan: Mohammed, den kärlekskranke städaren
Innan avresan var det många som oroade sig för att de egyptiska männen skulle vara påflugna. De oroade sig för att jag på något vis skulle ofredas av dessa karlar.
Jag måste säga att jag överraskades, givetvis glatt bör tilläggas, över hur få som ens visade intresse. Väldigt få, närmare bestämt en. Men han var desto envisare.
Nedan har jag samlat den rafflande facebook-följetongen från aktuella dagar och även stoppat in lite extramaterial .
Facebook Söndag:
Dom här små situationerna. Dom man inte är beredd på. Som när städaren besvarar mitt "good morning" med
"- I love you".
-No, you dont.
- Yes, i love you.
Hade tänkt dricksa honom 100 egyptiska pund idag, för de senaste dagarna, (jag har inga mindre valörer och hotellet kan inte växla) men plötsligt känns det som att det skickar något missvisande signaler.
Så fort nån säger "jag älskar dig" förändras allt, så sant som det är sagt.
Jag var dock tvungen att ge karln dricks dagen därpå eftersom jag noterade att det allt mer sinande toalettpappret inte skulle fyllas på förrän extrapengar getts.
Facebook måndag:
Jag tror inte att Mohammed älskar mig längre.
Den plötsliga känslometamorfosen kan ha föranletts av att jag blev ganska jävla sur efter att han två gånger på ett dygn knackat på dörren trots "stör ej"- skylten.
Första gången för att ge mig choklad, andra för att städa mitt rum. Olyckligt nog var det dessutom så att jag första gången stod i duschen, andra satt på toaletten.
- hallo?! Madam..hallo!?
- no!!
-what?!
-no!! (Ja,ni fattar säkert stresspåslaget att han skulle ta sig in just då.)
Så därför kanske jag likt ett åskmoln stormade iväg till managern för att påtala att jag värnar om mitt privata utrymme och att jag vill njuta av en lugn semester och om "do not disturb" inte betyder just "do not disturb" så vad!?!
Så nästa gång jag mötte Mohammed såg han inte ut att älska mig. Vad ska man säga? Jag sa det ju till honom redan från början.
Han hittar säkert nån annan. 💔💔💔
Första gången han knackade på med chokladen ropade jag: just a minute!
Varpå han replikerade: How long, one minute two minutes? och fortsatte att knacka tills jag lyckats kränga på mig anständigt många plagg för att kunna öppna.
Därför tyckte jag det var mest rationellt att bara skrika :no! vid nästa tillfälle, men det var givetvis en fåfäng föreställning.
Dessutom var det ju beklagligt att "do not disturb"- skylten just vid dessa tidpunkter hade trillat av dörrhandtaget. Enligt Mohammed alltså.
Kontigt nog trillade den aldrig av vid något annat tillfälle, hur hårt vinden än svepte mellan husen.
Facebook torsdag:
Trots försäkran om att jag fick behålla rummet tills transferbussen kommit var min rumsnyckel avreggad. Detta insåg jag alltså tio minter innan bussen skulle gå. Då var jag iklädd bikini och tunika.(inte så anpassat till en flygplats nånstans i världen men kanske minst just i denna del) Inne i rummet låg ombytet och väntade.
Huvudbyggnaden ligger i andra änden av resorten. Helvete jag hinner inte!
Och då står han där, som en liten oas i öknen:
Mohammed.
Efter allt vi gått igenom var det inte riktigt med glädje jag insåg att han var min enda räddning.
Men en räddning värd sin vikt i guld. Mot ett löfte om nu goda vitsord till managern öppnade han åt mig.
Allt började och slutade (förnedrande nog) med Mohammed. Tur att jag åker hem nu.
I och med ovanstående status var jag alltså tvungen att ge Mohammed dricks ännu en gång. Så de enda pengar jag gjorde av med på hela resan gick rakt ner i Mohammeds ficka. Jag har aldrig förr dricksat en städare närmre 400 kr för en vecka. Kommer förmodligen heller aldrig att göra det igen.
Och självfallet var det nedrigt att det var Mohammed som gick segrande ur vår kärlekskarusell....men å andra sidan, hur många kärlekshistorier har lyckliga slut?
Fotnot: I min ilska hade jag såklart sinnenärvaro nog att låsa in tandborsten och bettskenan i resväskan innan jag stormade iväg till receptionen med mina klagomål.