Jag tillhör det gåtfulla folket.
Den absolut vanligaste frågan jag får i min vardag är:
- Var kommer du från?
Oftast handlar det om vilket land jag kommer från.
Polen och Ryssland toppar listan av förslag. Tätt följt av forna Jugoslavien. Bubblare på listan är även att jag är syrian.
Detta får mig ju givetvis att känna mig väldigt exotisk, men det är stundom frustrerande när folk inte riktigt vill acceptera mitt svenska arv utan tror att jag undanhåller mitt egentliga ursprung.
Förvånansvärt ofta handlar frågan om varifrån i Sverige jag kommer.
Min egen objektiva bedömning är att jag låter som folk gör mest i detta Sveriges huvudstad, men om detta råder delade uppfattningar.
Många tror att jag kommer från Norrland, vilket känns mycket oklart då min relation till Norrland är att jag tycker att Norrland börjar strax norr om Uppsala.
Jag bör tillägga att folk därifrån förmodligen skulle känna sig direkt förolämpade att min "dialekt" liknas vid deras.
Senast igår blev jag avbruten mitt i en mening.
- Men oj vilken spännande dialekt! Var kommer du från?
Vid sådana tillfällen funderar jag på exakt hur märklig jag låter. Att folk överraskas så pass att de känner sig manade att avbryta för att få visshet. Då känns det som jag vore nåt slags urbefolkning från nån isolerad by i skogen vars språk ingen förutom invigda förstår.
- Jag är född och uppvuxen i Danderyd. svarade jag. (Det är i alla fall befriande att ingen nånsin hör att det är där jag har mina rötter. Det kan ha att göra med att det där med utdragna i:n och kvävda y:n aldrig riktigt föll mig på läppen. )
- Jaha ja, men dina föräldrar kommer förstås nån annanstans ifrån?
- Dom är från Stockholm båda två. svarade jag sanningsenligt, men kvinnans misstänksamma ansiktsuttryck avslöjade att jag inte övertygat henne.
- Nej, det är nåt alldeles speciellt med din språkmelodi. Nånting med hur du avslutar orden.
Jaha ja, det kanske helt enkelt har att göra med att jag talar som en gammal människa. Det har ju grundats i det tidigare, om jag inte missminner mig.