Ett skamset besök på gymmet.
Få saker är så obekväma som att gå på gym.
Framförallt när den oerhört kompetenta och serviceinriktade personalen känner igen en och därmed vet att det var alldeles för länge sedan sist.
Och när den kompetenta personalen vet att man inte har varit där på flera veckor, ställer man sig kanske lite i försvarsposition.
- Alltså, jag har tampats med en jojo-förkylning i flera veckor. Och jag har haft mycket på jobbet. Och just det ja, jag har packat ner ett helt kök, renoverat ( det gjorde visserligen folk åt mig) och packat upp ett helt kök. Sen blev jag ju dumpad också, så det har varit lite mycket.
Under tiden detta rabblas står den kompetenta personalen bredbent med armarna i kors likt en militär fast med bekvämare kläder, spänner ögonen i mig och undrar när ursäkterna (inte de reella anledningar) ska ta slut.
Tänker säkert också att hen känner igen min "typ" och vill helst bara ryta åt mig att ingenting i livet är gratis och att jag borde pallra min allt mer hängande röv till gymmet vare sig jag vill eller inte. Sluta tänk, gör bara för tusan! Det finns inga ursäkter.
Men jag gillar ju ursäkter eftersom jag väldigt sällan gillar att träna.
Jag tycker nämligen ofantligt mycket mer om att förtära kalorier än att förbränna dem.
Jag är inte den där provocerande självklara motionären som blir retlig när jag inte får träna. Som glättigt talar om hur mycket bättre man sover och hur livskvaliten når skyhöga höjder så länge fem pass i veckan avklaras. Som läser chiafrö-recept som det vore bibeln själv, eller tycker att sojabönan är Guds gåva till den moderna människan.
Nej, själv är jag snarare en skam för den moderna människan. Men jag gör ju ändå tappra försök ibland, när inget annat kommer emellan alltså.
Och den kompetenta personalen sa faktiskt bara hej och välkommen! med ett varmt leende, allt annat försegick enbart i mitt egna skamfyllda huvud.
( men jag vet nog allt vad de tänker)