Snutjenny

En annan tysk att få sina fiskar varma var kanske inte otippat en yngling. 

Det som var mer överraskande var att det befann sig en yngling just här, på ett hotell där snittåldern ligger strax runt 60-strecket.

 

Så fort jag kom ner på stranden igen efter att ha avnjutit en välsmakande lunch, märkte jag att det var nåt som inte stod rätt till. Den tidigare så goda stämningen hade förvandlats, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. 

Jag spejade mig omkring och jag noterade att de tidigare så avslappnade åldringsansiktena runt mig numera satt med munnarna ihopsnörpta. 

Så slog det mig. Det var nåt med ljuden. 

Det har nämligen bara funnits två läten att lokalisera under två veckor. 

Dels när en av de tjocka ryskorna med barntofsar ogenerat tippat lite åt sida för att släppa sig. 

Och dels när någon känt behov av att rossla upp den mängd tjära som år av fulcigg samlat på hög. 

Det här var alltså nåt annat. 

Det var en tysk yngling som utan hänsyn till sin omgivning roddat upp egna högtalare i sanden. Ur dessa strömmade tysk, vad jag förmodar, hård hip hop.

För den här killen såg så där tillgjort rå ut. Hade det varit svalare hade han förmodligen burit bandana. 

Jag kastade vid upprepade tillfällen onda ögat på honom i hopp om att han skulle inse sitt övertramp. 

Ur hans perpektiv uppfattades det nog mer som att jag tyckte han var stekhet, för han log lite sådär flirtigt tillbaka. 

Det fanns liksom inte en tillstymmelse till insikt. 

Ungefär som att det vore det självklara att en tyst och rofylld strand fylld av pensionärer bara suttit och väntat på att en tysk gangster-wannabe skulle frälsa dem med förortsmusik med tyska svordomar.  

- Nä, nu får du faktiskt ta och sänka ,sa jag slutligen.

Inga omskrivningar inget tassande. Rak tydlig kommunikation. 

Och Allanbrallan stängde av. 

Varpå jag möttes av ett hav av skrynkliga tummar upp och tacksamma tantleenden. 

Men så till knorren. Det finns ju oftast en sån. 

Efter att  jag demonstrativt satt i mina hörlurar för att visa hur man faktiskt lyssnar på musik bland okända människor, skulle jag nämligen smidig som man är när man vänder sig i en solstol vända ryggen till. 

Olyckligtvis trasslade jag in mig i lursladden som med en snärt lossnade från mobilen, och tonerna av Rysslands bidrag i årets Eurovision dånade ut genom min högtalare till alla gästers öron. 

 

Jag valde att inte möta triumfen i tyskynglingens blick, men jag vet att den fanns där. Nåt annat skulle liksom inte vara aktuellt. 

Men jag vill nog sätta en peng på att gästerna på just den här stranden i alla fall uppskattade min musik mer.