#metoo . Blottad sanning.

Han var absolut inte först, inte heller värst. Bara en av dom senaste.   
 
Jag behöver inte backa långt i minnet för att få fram det.
För ett år sedan följde jag med en man hem efter en dejt.
Bara att jag skriver det, är minerat område.
Att jag som tjej går hem med någon, gör att jag utsätter mig för risken att bli kallad för mindre smickrande epitet. (Som så många gånger förr)
 
Vad vi gjorde när vi kom hem kan ni säkert räkna ut, så det tänker jag inte gå in närmare på. 
 
Vi var nästan lika gamla, hade samma typ av uppväxt och bakgrund och hade därtill en del gemensamma vänner. 
Så långt låter allt bra, eller hur? 
 
När jag vaknade dagen efter så tassade jag ut till soffan där han låg med ryggen mot mig och knappade på telefonen.
Han hörde inte att jag kom, så jag hann komma tillräckligt nära för att se att han höll på att skriva text till ett bildmeddelande. 
Och bilden föreställde mig.
Sovandes. Naken. Utan täcke.
 
-Vad håller du på med? utbrast jag i mitt nyvakna tillstånd.
Han spratt påkommen till i soffan som om han fått en stöt.
-öhh..jag skulle skicka till dig, med typ texten "dags att vakna nu?" 
 
Jo, eller hur. Snarare kan jag föreställa mig: 
"Grabbar, kolla vad jag hittade"
"God jaktlycka igår" 
"Gick ju bra det här" 
Men lika dum som den ursäkten lät, lika chockad var jag.
Man vill liksom inte ha upplevt det. Man vill inte riktigt kännas vid att det just hänt. 
Det är svårt att sätta ord på det men jag ville i mitt trötta dagen efter-tillstånd inte förstå att det hade hänt.( Ja, jag hade druckit alkohol, så nu har vi den frågan ur världen också)  Så jag stängde av. 
Jag låtsades om att det var en bagatell. För av någon outgrundlig anledning skämdes jag.
Jag tror till och med att jag hörde av mig efteråt och tackade för senast. 
Så sjukt. Så vridet. Så orimligt att jag blivit så luttrad att jag på nåt vis försökte negligera och förminska min egen upplevelse med tillhörande ilska och på nåt vis även sorgsenhet över vad karln faktiskt gjort.
 
Oavsett vem han tänkte adressera mms:et till så kvarstår faktum:
 
Han tog sig rätten att ta bilder på mig, när jag sov, naken. 
 
Hade nån återberättat det här händelseförloppet för mig så hade jag garanterat sagt att om det hade varit jag, så hade jag slagit sönder hans telefon, vält ett bord och sedan slängt ut honom genom fönstret..
Men då stod jag där blottad, mentalt som fysiskt, och agerade inte alls. 

Jag skriver ibland om män som kränker och ofredar genom sociala medier, men jag har sällan eller aldrig vågat skriva om det som sker nära, rent fysiskt nära.
Av den anledningen tycker jag att #metoo är helt briljant. 
För att folk vågar. 
För att när man ser fler som kliver fram, så vågar man.
Det är sånt som behöver komma fram i ljuset, inte skapa mörka skuggor i själen. 
För att män som inte "förstått" att de gör fel kanske inser.
För att män som inte tror att de känner nån som inte förstått, får veta att det gör de visst. 
För det gör alla. 
För de finns i alla läger. 
Men hur många jag än stött på i mitt liv, så kommer jag aldrig att säga att alla  män är svin. Men de är sannerligen många, även om de inte "förstått" det själva.
 
#metoo, så viktigt. Så modigt.
#metoo