Toaletthuliganer, bristande hänsyn och obehagliga möten.
Lite krasst kan man dela befolkningen i två grupper.
De som tycker att det där med hänsyn är ett trivselhöjande faktum, eller de som snarare tycker att det är nåt slags tramsigt påfund som sätter käppar i hjulen för deras vardagliga framfart.
Man skulle rättare sagt kunna säga:
De som först tittar om dörren är låst
Och:
De som som först känner om dörren är låst.
Till dessa kategorier hör förstås även de som håller upp dörren för andra, respektive de som skiter fullständigt i om de släpper dörren i ansiktet på stackaren bakom.
När jag kommer fram till en toalettdörr lutar jag mig försiktigt fram för att kontrollera om rummet är ockuperat eller ej.
(Givetvis sker detta med ett visst avstånd så att jag inte riskerar att få ett spräckt ögonbryn till följd av en uppslängd dörr.)
Det finns, som många vet men många verkar glömma, två tydliga signaler på att en toalett är upptagen.
1. Det är rött.
2. Dörrspringan visar att låset är reglat.
Först när dessa steg är avklarade känner jag försiktigt på dörrhandtaget.
Vis av erfarenhet har jag faktiskt känt mig tvungen addera ytterligare ett steg i processen. Att under en liten stund hålla handtaget nertryckt, så att eventuella låsglömmare får möjlighet göra sig påminda från andra sidan dörren och inte bli ertappade med byxorna nere.
Väl inne låser jag, och sedan, precis innan jag sätter mig, kontrollerar jag ännu en gång att dörren är låst.
Det är inte bara mina välkända tvångstankar som föranleder detta utan även detta steg har fötts ur erfarenhet.
Om det inte tydligt framgått så tillhör jag alltså den andel av befolkningen som, kanske övertydligt, visar hänsyn.
Sen har vi de andra.
De som hänsynslöst plöjer fram.
De som, när man själv till slut slagit sig ner på toan, utan eftertanke sliter tag i dörren så att väggarna skälver. Och har man inte redan hunnit uträtta sina behov, så gör man det med största sannolikhet som följd av detta. Man kan därefter bara tacka sin lyckliga stjärna för att dörrkarmen sitter kvar i väggen och att dörren är intakt, eller för att vederbörande inte valde att istället sparka in dörren som i en polisfilm.
Gärna följs detta burdusa dörryckande av ett förvånat : -Oj.
Som att en låst dörr var det absolut sista man kunnat förvänta sig på en sådan plats. Inte "förlåt" inte ett nonchalant "sorry", bara ett häpet "oj".
Därefter hör man hur hen med all sin kraft sliter tag i nästa dörr..oj! och nästa..oj! (Märkligt nog låter det sällan som att förvåningen avtar efter första nitlotten). tills turen slår till och en olåst dörr påträffas.
Sistnämnda kategori av befolkningen verkar över huvud taget inte bry sig så mycket om lås. För ofta verkar just dessa skita ganska fullständigt i om de själva låser om sig.
Så när vi andra hänsynsfullt tassar runt och inspekterar låskolvar och sedan försiktigt öppnar möts vi otacksamt av ett förskräckt ansikte, och av samma bekanta :OJ!
Då sitter de där och tycker plötsligt att det är rackarns viktigt att låsfunktionen är i bruk.
Det är av exakt den anledningen jag numera känner mig tvungen att hålla handtaget nertryckt en stund innan jag öppnar, för det finns få saker som är så oerhört genanta och obekväma som att plötsligt finna sig själv stirra på någon som uträttar sina behov.
Jag önskar innerligt att jag inte behövde uppleva det fullt så ofta som nu, alla försiktighetsåtgärder till trots.