Fler skulle vinna på att vara som jag.
Att vara jag har onekligen sina fördelar. Jag vill ju inte gärna gå runt och låta skrytsam, men ibland önskar jag att fler kunde få känna sig som jag.
Som när det gäller det här med träning till exempel.
Min kropp svarar liksom omedelbart.
Jag märker resultat så oerhört snabbt.
Nästan obegripligt fort svarvas min lekamen till det bättre, antagligen snabbare än vad som faktiskt är möjligt.
Nej, förlåt, bara "snabbare än möjligt" är mer med sanningen överensstämmande.
För det spelar ingen roll om jag så bara tränat en gång, redan då tycker jag allt att magmusklerna framträder tydligare.
I spegeln ser jag hur armarna börjar se betydligt starkare ut. Även om jag bara dittills gjort en armövning så inbillar jag mig att det redan gjort resultat.
Nu efter några veckor tycker jag då självklart att jag utvecklats nåt fantastiskt fort i min muskelatur. Och fettförbränningen, ja den måste ju ha slagit rekord. Jag har fullkomligt rasat i vikt! Eller så har jag kanske gått ner ett gram. Nåja, hur som helst så känns det rackarns bra.
Så i smyg, när ingen ser, spänner jag mig framför spegeln och förundras över vilken imponerande form jag är i. Och det måste ju vara betydligt roligare att träna när man ser resultat än att utvecklingen går i stå. Om utvecklingen är imaginär eller sann spelar väl egentligen mindre roll?
Däremot önskar jag kanske inte er andra upplevelsen att vara jag just i tillfällen som när PT:n oroligt tittade på mig och bekymrat frågade om jag har hjärtproblem när jag höll på att avlida på träningscykeln efter alltför kort tid eller när jag råkade trycka på nödstopp istället för start på träningsmaskin nummer ett och på så sätt förstörde cirkelträningen för övriga motionärer i gymmet eftersom den inte gick att starta om. Nej, då räcker det utmärkt med att bara jag är jag.
Men det är en helt annan historia. Nu lägger vi fokus på det positiva: den helt makalösa utvecklingen.