Obehagliga hissmöten.
Första veckan här i Side fick ett snöpligt slut.
Från ingenstans blev jag dyngförkyld.
Eller, ska jag vara helt ärlig, så lägger jag lite i smyg skulden på massören. Det känns alltid lite bättre att hålla någon för ansvarig och han ligger överst på min lista över misstänkta.
Dels för att jag nog tyckte mig höra honom snörvla, men främst för att han faktiskt hade för avsikt att öppna kanaler. Och nu rinner näsan som en kran. Halsontet och hostan ska botas med turkisk antibiotika.
Gårkvällen blev därför en utdragen historia kantad av rosselattacker som skulle kunna skrämma livet ur barn, och aldrig sinande snytningar.
Av den anledningen hoppades jag på att inte möta någon på väg ner till lobbyn när jag skulle fylla på tekoppen.
Men så efter ett våningsplan stannade den mycket lilla hissen och in klev en kvinna. Kanske 50 60 år.
Jag valde att på svenskt manér hålla blicken fäst i backen, men såg i ögonvrån hur kvinnan stod vänd mot mig och stirrade på mig.
Detta var inte svårt att uppfatta eftersom hissen är gjord för två personer och kvinnan själv fyllde större delen av kvoten.
"Äru schvensk?" sa hon med lagom charter-piňa colada-stämma.
Det har droppat in några fler svenskar på hotellet under veckan men jag har valt att hålla mig anonym för att undvika eventuella 'vi är från samma land-bundisar'.
Men när frågan ställdes rätt ut kunde jag inte gärna ljuga. Skulle jag ertappas vid ett senare tillfälle skulle det bli alltför genant, så jag gav mig tillkänna.
Hon jollrade vidare om "all den goda maten, naturen, värmen" hela vägen till lobbybaren och väl där sken bartendern som jag tidigare mött i strandbaren upp.
-Oh..your mother?
Jag var snabb att dementera och tillade även att vi inte ens kände varandra. Inte på nåt vis ville jag bli förknippad med kvinnan som med håret på ända vinglade bredvid mig.
Vi severades och dessvärre skulle även hon tillbaka till rummet så därför fick jag avnjuta ännu en trång hissfärd med nämnda stycke.
"Asså alla e schå trevliga hääär. Killarna blinkar åt en hela tiden och ler. Men jag kan inte le tillbaksch för jag har inte tänderna i."
Ändå kände hon sig manad att smila upp sig för mig och visade upp en mycket naken gom.
"Alltschå, löständerna är kvar på rummet."
Jaha..se där ja.
Jag sa något om att "ja, är det semester så kan det ju vara skönt att slippa" trots mina bristande erfarenheter av just löständer.
Därefter vinglade hon ut.
Jag hoppas hon hade tagit tillräckligt många glas för att glömma vårt möte. Om inte annat att hon kommer ihåg löständerna till nästa.
Som sagt, det finns en anledning till att jag inte vill hamna i samspråk med folk. Det slutar sällan väl.