Nu är jag den nya tjejen.
En liten uppdatering gällande jobbsituation kan ju vara på sin plats efter att jag så malligt deklarerade mitt avhopp tidigare denna sommar.
Jag har denna vecka startat min nya karriär.
Redan?
Japp!
De kontakter jag hade gav utdelning efter en spontanansökan i början av augusti.
Jag kallades till intervju som sedermera visade sig vara av arten "grupp".
Gruppintervju kändes först som något mycket skrämmande, men passade mig faktiskt väl.
Denna gick av stapeln en tisdagsförmiddag och redan samma kväll kallades jag till en andraintervju.
Fyra dagar efter den fick jag samtalet som bekräftade att jag fått jobbet.
Vad är det då för jobb?
Jo, det ska jag nästan tala om.
Jag ska sälja mycket exklusiva damkläder av utländskt märke.
Hur många sådana pjäser äger jag själv?
Inte några. Har heller aldrig varit i närheten av att ha.
Men service är service och min känsla är att det kommer passa mig perfekt...när jag kommit in i det vill säga.
För situationen är mycket främmande. Efter att ha varit bäst på det jag gjort i nio år och varit eftertraktad för det, står jag nu på noll.
Jag har alltid varit den man frågar om man behöver svar.
Jag har alltid varit den som visar om nån behöver se.
Nu är jag den som inte kan nåt.
Och med det kommer givetvis en osäkerhet att inte duga.
De personer jag har omkring mig på min nya arbetsplats är fantastiska och gemenskapen är osedvanligt god. ( I mina mått mätt, men vad vet jag om hur det ser ut på vanliga arbetsplatser)
Det är på intet vis de som får mig att känna mig oduglig, det är bara jag. Det där med orimliga krav på sig själv....
Jag bör kanske tillägga att jag jobbat en dag och borde därför inte heller kunna allting. Det vore snarare orimligt.
Hittills har jag i alla fall fått följande klart för mig:
- Jag bär inte längre förkläde och kan därför inte torka av mina händer på detta.
- Det är mycket nervöst att sticka larmknappar i plagg till ett värde av en halv månadslön.
- Till skillnad från på ett kafé, behöver inte allt gå blixtsnabbt. (folk som handlar där har råd att ta det lugnt )
- Man kramas med kollegor.
- Man har rast.
Just det sistnämnda kom som en smärre chock.
Efter tre timmars jobb ombads jag ta en halvtimme till valfri aktivitet.
Jösses, vad tusan ska jag göra då? Det kom ju som en blixt från klar himmel. Senast jag hade rast gick jag i gymnasiet, och det är längre sedan än man kan tro. ( Det var väl också ungefär i den vevan jag senast behövde använda mitt huvud ordentligt. Det är oerhört många intryck och mycket nytt att lära sig i en främmande bransch.)
Jag följde givetvis direktiven och lämnade butiken. Irrade därefter upp och ned i husets rulltrappor i 25 minuter innan jag återvände för fortsatt jobb. Bra där!
Apropå den tidigare nämnda osäkerheten ska jag lägga den bakom mig och inse att ingen kan allt från början. Jag får helt enkelt förlita mig på min enorma charm.
Och gällande nya saker, imorrn ska jag medverka vid mitt första frukostmöte. Får man frukost där eller ska man äta innan?
Gahhh...alla dessa nya situationer och alla dessa frågor!
Önska mig lycka till!