#metoo . Blottad sanning.

Han var absolut inte först, inte heller värst. Bara en av dom senaste.   
 
Jag behöver inte backa långt i minnet för att få fram det.
För ett år sedan följde jag med en man hem efter en dejt.
Bara att jag skriver det, är minerat område.
Att jag som tjej går hem med någon, gör att jag utsätter mig för risken att bli kallad för mindre smickrande epitet. (Som så många gånger förr)
 
Vad vi gjorde när vi kom hem kan ni säkert räkna ut, så det tänker jag inte gå in närmare på. 
 
Vi var nästan lika gamla, hade samma typ av uppväxt och bakgrund och hade därtill en del gemensamma vänner. 
Så långt låter allt bra, eller hur? 
 
När jag vaknade dagen efter så tassade jag ut till soffan där han låg med ryggen mot mig och knappade på telefonen.
Han hörde inte att jag kom, så jag hann komma tillräckligt nära för att se att han höll på att skriva text till ett bildmeddelande. 
Och bilden föreställde mig.
Sovandes. Naken. Utan täcke.
 
-Vad håller du på med? utbrast jag i mitt nyvakna tillstånd.
Han spratt påkommen till i soffan som om han fått en stöt.
-öhh..jag skulle skicka till dig, med typ texten "dags att vakna nu?" 
 
Jo, eller hur. Snarare kan jag föreställa mig: 
"Grabbar, kolla vad jag hittade"
"God jaktlycka igår" 
"Gick ju bra det här" 
Men lika dum som den ursäkten lät, lika chockad var jag.
Man vill liksom inte ha upplevt det. Man vill inte riktigt kännas vid att det just hänt. 
Det är svårt att sätta ord på det men jag ville i mitt trötta dagen efter-tillstånd inte förstå att det hade hänt.( Ja, jag hade druckit alkohol, så nu har vi den frågan ur världen också)  Så jag stängde av. 
Jag låtsades om att det var en bagatell. För av någon outgrundlig anledning skämdes jag.
Jag tror till och med att jag hörde av mig efteråt och tackade för senast. 
Så sjukt. Så vridet. Så orimligt att jag blivit så luttrad att jag på nåt vis försökte negligera och förminska min egen upplevelse med tillhörande ilska och på nåt vis även sorgsenhet över vad karln faktiskt gjort.
 
Oavsett vem han tänkte adressera mms:et till så kvarstår faktum:
 
Han tog sig rätten att ta bilder på mig, när jag sov, naken. 
 
Hade nån återberättat det här händelseförloppet för mig så hade jag garanterat sagt att om det hade varit jag, så hade jag slagit sönder hans telefon, vält ett bord och sedan slängt ut honom genom fönstret..
Men då stod jag där blottad, mentalt som fysiskt, och agerade inte alls. 

Jag skriver ibland om män som kränker och ofredar genom sociala medier, men jag har sällan eller aldrig vågat skriva om det som sker nära, rent fysiskt nära.
Av den anledningen tycker jag att #metoo är helt briljant. 
För att folk vågar. 
För att när man ser fler som kliver fram, så vågar man.
Det är sånt som behöver komma fram i ljuset, inte skapa mörka skuggor i själen. 
För att män som inte "förstått" att de gör fel kanske inser.
För att män som inte tror att de känner nån som inte förstått, får veta att det gör de visst. 
För det gör alla. 
För de finns i alla läger. 
Men hur många jag än stött på i mitt liv, så kommer jag aldrig att säga att alla  män är svin. Men de är sannerligen många, även om de inte "förstått" det själva.
 
#metoo, så viktigt. Så modigt.
#metoo

Apropå manliga ursäkter och viftande penisar.

Det krävs inte en idyllisk skärgårdsö.
Det behövs inte några näringslivstoppar.
Du behöver inte ens bemöda dig med att hala ut den.
Det finns nämligen många sätt att vifta med en penis, utan att ens visa den fysiskt.
 
 
Första dagen på semesterresan postade jag en bild på Facebook.
Stående på en balkong med milsvid utsikt över det böljande havet som blänkte i solljuset, önskade jag Bulgarien en god morgon
 
En ganska vacker och behaglig bild, om jag får säga det själv.
Men det tog inte mer än 30 minuter innan en helt vanlig svensk man (det råder ju tydligen lite delade meningar om huruvida en "helt vanlig" svensk man kan bete sig på följande vis) bestämde sig för att smutsa ner den, få utlopp för sina sexuella fantasier, och tog sig rätten att helt oombedd applicera dem på mig. 
Ni vet så där som folk verkar göra när de får feeling numera. Inte heller i det här fallet verkar det faktum att han lever i ett förhållande spela nån vidare roll för diskretionen.
 
 
När jag öppnar ett sånt här personligt adresserat meddelande så är det som att att nån slår mig i ansiktet med en slapp task.
Dask Dask.
Mannen som skrivit detta till mig finns i min direkta närhet varje dag. Vi har aldrig haft en intim relation. Möjligtvis har vi hälsningskramats, men mer erotiskt än så har det inte varit. Och då kan jag inte låta bli att undra hur han tänkte när han låg där med morgonståndet kl 9 på morgonen och rimligtvis inte kunde skylla på nån black out orsakad av alkohol.
 
 
Oftast har man ju nåt slags föreställning om respons vid ett agerande och jag undrar vilken rimlig respons han förväntade sig av mig
Förväntningar:
  • Men åh...gulle dig! Så himla fint. Kramiiiz
  • Att jag hade bett min kompis om hjälp: Sara, kan du filma mig när jag vänder mig om naken. Jag ska bara skicka en snutt till en kille som behöver hjälp att komma igång för dagen.
  • Åhh...jag hade så gärna velat att dina händer var på mig..bla bla jada jada och sånt där som vi alltid skriver eftersom vi lever i en ständigt pågående porrfilm...
Självklart blev det inte något av ovannämda alternativ och självfallet kom då också den välbeprövade ursäkten som ett brev på posten, fylld av förståelse och djup ånger. 
 
 Jaha, men då så. Så länge man ber om ursäkt liksom. 
Och dramatiskt så det förslår, som att jag ska replikera: åh, men alltså jag menade inte så, det var ju inte så farligt. 
 
Är du som läsare observant så noterar du också den, för kvinnor typiska formuleringen hos mig. Man vill ju inte skapa dålig stämning eftersom vi kommer att stöta på varandra nästan dagligen även efter detta, men det är ju för tusan han som valt att liksom olla ner stämningen, han har felat, inte jag. 
 
Och sedan, efter några dagar;
den oförställda förvåningen
 
Han hade ju bett om ursäkt och då borde ju saken vara ur världen, eller hur?
Om det var nåt personligt?
Ja det kan man väl säga, men rent generellt är jag lite jävla trött på män som skickar porrnoveller till mig.
 
Är det så man gör nuförtiden? 
Ingen flört, ingen spaning efter samklang utan bara smack: slapp task-dask. Här är paket.
Som om det vore en gåva sänd från himlen, alla vill glatt ta emot det?
Här VARSÅGOOOOOD, jag erbjuder dig mig. 
 
Vad kan konsekvenserna bli?
Även om inte andra än själva sexförfattaren verkar räknas i dennes liv så berörs ju fler. 
Den försmådda flickvännen som kontaktar mig i tron om att jag är delaktig i otroheten, för varför skulle man annars skriva så till någon? 
Ja, varför?
Den jag dejtar ser det, varför skulle jag få ett sånt mess om jag inte hade en relation med avsändaren, 
(Ja, varför? )
och vips, så är är även mitt förhållande i kras pga nån nästan random snubbes kåthet. 
För man kastar liksom inte ur sig sånt här till höger och vänster, och eftersom det inte finns nån som helst anledning att skicka ofredanden till andra, förutom då att just tillfredställa dina egna impulsiva sexuella lustar, så avstå. 
Gå och dra dig i snöret eller ta en kall dusch för guds skull.
För vanliga svenska män ska väl inte göra sig skyldiga till sexuella ofredanden?
(Ingen annan heller för den delen)

Hundtrick och bristande hänsyn.

Jag gillar djur, typ. 
Mest gillar jag djur på avstånd.
Jag är alltså inte särskilt förtjust i att klappa på dem eller att få närkontakt med deras nosar/tungor.
Men konstigt nog verkar alla som har djur förutsätta att alla älskar dem precis lika mycket som de själva gör. 
Lite som föräldrar. 
"Det är klart att alla inte tycker det är kul med barn, men just mitt barn tycker alla om."
 
I detta sammanhang, precis som i alla andra, är gränssättning synnerligen viktigt. 
När jag för en tid sedan åkte tunnelbana hem från stan, klev en man på och lyfte upp sin pitbull på sätet mittemot mig. 
Redan då tycker jag att gränsen är passerad. 
Sätena är till för människor, punkt. 
Vad blir nästa steg, kommer folk att be gravida och pensionärer att flytta på sig till fördel för husdjur? 
-Kan du vara snäll att maka på dig med rollatorn, min hund vill sitta på det där sätet?
 
Hundar bär sällan byxor och har därtill något bristande hygienrutiner kring toalettbesök. (Säg gärna till om nån behöver fler anledningar till varför hundar ej bör sitta på tygklädda säten.) 
 
Sedan började hunden att slicka på mina knän, medan hundägaren log mot mig. "Åh, så fint för henne att min jycke slickar på hennes bara hud, det är ju en ömhetsbetygelse, god som någon"
Jag vill inte sitta här och låta fördomsfull men vissa hundägare i kollektivtrafiken tar jag inte gärna strid med, så jag flyttade helt enkelt på mig. Jag spände såklart onda ögat i hussen innan, man måste ju markera på något vis.
 
Nyligen kom jag också i kontakt med Tjorven. 
Tjorven är en krullig pjäs vars nos jag plötsligt fann rotandes i min väska när jag låg i parken. 
Resten av Tjorvens sällskap befann sig några tiotal meter bort medan Tjorven fick upp ett spår till min lunchlåda.
-Ursäkta, kan nån ta bort den här? en helt berättigad fråga från mitt håll kan jag tycka, men jag är inte säker på att Tjorvens familj såg ut att vara av samma åsikt. 
 
Så till nutid.
Jag sitter i solskenet på en filt och pratar i telefon. 
Plötsligt tacklas jag omkull och faller framåt. 
Blir livrädd och försöker ställa mig upp, och blir biten i handen av en sjukt exalterad golden retriever. 
Bakom mig hör jag någon ropa medan hunden fortsätter att hoppa mot mig. 
Nu är jag som ni säkert förstått ingen dog whisperer, och är inte förmögen att se om hunden är glad eller arg.
- Han vill bara leka! ropar killen bakom mig, men jag skiter faktiskt fullständigt i dess önskemål, dels för att jag inte bryr mig om vad hunden vill men också för att jag är livrädd och ännu inte kommit på fötter utan har hundfan i ansiktshöjd. 
-Han är valp, bara sju månader. fortätter killen hojta medan han försöker hinna fram. Som om att hundens bett i min hand gjorde lite mindre ont eftersom att hunden bara är sju månader men lika stor som en fullvuxen. Som om att jag som uppenbart ser vettskrämd ut, skulle bli lite mindre rädd av att den är sju månader men stor nog för att just fysiskt ha vält mig. 
Slutligen får hussen tag i hunden och säger som alla djurägare verkar säga:
-Han är helt ofarlig, han är verkligen jättesnäll. 
Att jag blev brutalt nermejad och biten i handen, kanske ses som kärlekshandlingar av andra, men inte av mig. 
Det är fullt möjligt att hunden tyckte det var glatt men jag hade absolut inte gett några som helsta inviter till galna upptåg och lekar. 
Det är lika rimligt som att jag själv skulle kasta mig över nån stackare på stan.- Attack!!! Jag vill ju bara leka, liksom.
Att visa hänsyn till sin omgivning, även som djurägare, kan väl inte vara för mycket begärt, eller?
Jag bryr mig inte om om det är Fluffy eller Rex, eller om det är en pudel eller en rottweiler. Jag har avstått från att skaffa hund och anser mig då ha rätten att inte behöva hantera andras.
Jag betackar mig således för fler hundtrick i framtiden.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att sätta ett pris på sin kropp.

I mitt jobb i butik handlar det mycket om service och om att underlätta för kunden i största möjliga mån. 
När män handlar presenter till kvinnor så underlättar det tex om man tar på sig plaggen för att de ska få en bättre uppfattning om hur dessa ser ut på. 
Igår kom en man in och ville köpa ett skönt sommarplagg till sin mor. 
Jag visade några alternativ på galge och erbjöd mig därefter att ta på mig dem för att vägleda storlek och modell. 
Vi enades om en kjol och begav oss till kassan, men när jag skulle blippa varan var prisetiketten spårlöst försvunnen. 
Vi startade ett gemensamt sökande men utan framgång. 
Etiketter ramlar av i tid och otid men om man ska ge bort en exklusiv gåva så vill man ju självklart att den ska ha en lika exklusiv etikett, om inte annat som intyg på exakt hur exklusiv den är. 
Nu fann jag dock inget annat råd än att sätta dit ett handskrivet substitut. 
Kunden var visserligen nöjd och glad men det grämde mig eftersom jag visste att jag just sett den där förbannade taggen. 
När jag timmar senare kom hem, hängde jag i min egen kjol i garderoben och gick till badrummet får att befria mig även från underkläderna. 
Då föll den ner. Från underbyxorna. Den lilla nätta taggen på ca 3×8 cm. 
Helt bekymmerlöst har jag alltså förmodligen knatat runt med denna blygsamma prislapp innanför troskanten de senaste fem timmarna, utan att det bekom mig. 
 
Man ska inte sätta etiketter på folk men uppenbarligen går det alldeles utmärkt att sätta en på sig själv.
Går man runt med prislappar i trosorna är det kanske inte så konstigt att rekryterare och andra tveksamma män skickar näckande selfies, trotsallt.