De senaste veckorna har jag fnittrat likt en tonåring. Förtjust har jag slängt mig över telefonen så fort den plingat till.
Föremålet för denna förtjusning har varit en ung herre från Nacka. Ja, ung, ännu inte 30 fyllda men inte långt ifrån. Till en början kom vi överens om att lägga ner våra Match-konversationer, då ingen av oss egentligen hade tid att ses. Efter en veckas uppehåll tog vi åter upp kontakten eftersom vi båda saknade våra snabba replik-utbyten.
Allt verkade liksom stämma. Han hade självdistans, var sjukt rolig och vi talade samma språk. Han tyckte alltså inte att jag talade som en gammal tant utan använde samma språkbruk som jag. Bara en sån sak!
Vi talade timmar i telefon, utan några pinsamma tystnader.
Tusan, det här kan vara mannen med stort M, tänkte jag. En känsla som ytterst sällan infinner sig...
Senast var en light-variant, då gällande en kille som verkade perfekt på så många sätt. Jag borde ha lärt mig nåt av det.
Ty den herren visade sig, trots städat språk och gott intellekt, påminna om Janne Långben på Ectasy.
Jag stod nervös som tusan och inväntade honom, då han dök upp runt hörnet . Det första som slog mig var att han såg ut som en pundare. Trasig tröja, rakt hängande armar och lite för ryckig gångstil.
Efter en snabb bedömning insåg jag trots allt att det inte var en knarkare framför mig, och tyckte det vore oartigt att bara vända på klacken och gå, vilket ändå hade varit det kloka valet.
Således härdade jag ut i detta sällskap de kommande två timmarna, skämdes som ett djur då allas blickar talade om att de trodde jag var hans vårdare/assistent när vi strosade runt i butiker.
Butiker ja. Detta hade han själv föreslagit då han var i stort behov av inredningshjälp, så långt var jag med på noterna. När jag sedan förstod exakt hur illa det var ville jag sjunka genom jorden.
- Min gamla flickvän hjälpte alltid till att köpa kläder, när vi gjorde slut fick syrran hjälpa mig istället.
Han pratade med en märklig röst, en blandning av förvåning och att delge hemligheter, släpande men ändå snabbt.
- Öh, du jag behöver köpa gardiner. Just nu har jag bara spikat upp ett lakan framför fönstret, men det ser faktiskt schysst ut!!
Jösses, tänkte jag medan han orerade vidare om mamman som köpt sängkläder åt honom. Reflexmässigt fick jag fånga upp föremål som han råkade välta från butikshyllor, något som inte bekom honom nämnvärt.
Han avrundade dejten med att deklarera:
Vi har mycket gemensamt du och jag, vi är rätt lika!
Denna likhet höll jag inte med om och jag åkte skärrad hemåt.
Nu bör jag understryka att mannen i lördags var en fantastisk människa på alla sätt och vis, han kommer göra någon mycket lycklig men inte mig.
Kontentan av det här är att det inte spelar någon roll hur mycket man skriver och pratar innan, finns det ingen kemi så är loppet kört. Det var det jag borde lärt mig av exalterade Långben, istället för att bygga luftslott.
