30 kortisonsprutor senare, nu håller vi tummarna!

Igår var det dags för sista behandlingen av mina ärr.
Processen har varat i fyra månader och resultaten är slående, bättre än jag vågat föreställa mig!
Jag vill passa på att dementera det tidigare uttalandet om att alla som fått kortisonsprutor vet hur ont det gör, det visade sig vara lögn. Har nämligen upptäckt att ju mindre och mjukare ärren blivit desto mindre känns det. Tidigare har inte ens bedövningssalvan kunnat ta sig in i huden, men gårdagens behandling gick som en dans på rosor! Bedövningen verkade och jag kände inte ett smack...just då, senare är en annan femma.
Nu håller vi tummarna att jag snart slipper besvara främmande människors frågor på krogen/ jobbet/ stranden..ja i alla situationer, huruvida jag blivit skuren med flaska, fått syra på mig, blivit torterad med cigaretter eller blivit skjuten (!?)
Heja heja heja...Pepp pepp pepp!
Inget konstigt alls!

Besiktningsprotokoll, vore det fel att kräva inför en dejt?

Att dejta kan vara spännande och roligt.
Det är ofta kul att träffa någon som man egentligen inte vet så mycket om. (Jag vill hänvisa till tidigare text om att det sällan gynnar att skriva mycket till varandra innan, då det oftast visar sig vara slösad tid.)
Dessa dejter kan ju av förståeliga skäl sluta i såväl glädje som missär.
Med min omisskännliga förmåga att välja de absoluta avarterna till karlar vore det önskvärt att få ett utdrag från brottsregistret innan ett möte spikas. 
Själv tycker jag inte att jag har särskilt höga krav:
  • Ska ha ett jobb och kunna betala för sig. Jag själv behöver ingen försörjare.
  • Detta jobb ska inte vara som indrivare åt mc-gäng, utan ett hederligt yrke.
  • Ska inte ringa kl.02 efter att ha blivit huggen i huvudet efter huliganbråk.
  • Ska inte jämföra könsorgan på fester, Inte heller skicka bilder på detta.
  • Ska kunna föra sig i sociala sammanhang och inte vara en "Fuck it"-person.
  • Ska kunna samtala utan att använda verb som : knulla.
  • Ska vara hel och ren.
Den där sista punkten hel verkar svikta lite i ärlighetens namn.
Förutom kriminella råskinn verkar jag också locka den manliga gruppen med många krämpor. Sist ut i raden var den unge mannen med inte mindre än tre allvarliga skador/ deffekter i ryggen.
Ja, ja, man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte eller vad livet bjuder på för glada/ sorgliga överraskningar, men vem vill köpa en trasig bil?
Har man inte obegränsade resurser kommer man med stor sannolikhet inte köpa något som genast behöver renoveras eller bytas delar på....
Därför lockar det mig inte att dejta någon som redan nu behöver rustas upp. Vore det inte rimligt att kunna be om ett kompletterande besiktningsprotokoll till den redan presenterade profilen i dejtingforumet? 
 Vore det verkligen för mycket begärt?
Ja, det vore det antagligen , och sanningen att säga, vem skulle välja mig efter att ha läst mitt?
 

Långben borde lärt mig att inte bygga luftslott.

De senaste veckorna har jag fnittrat likt en tonåring. Förtjust har  jag slängt mig över telefonen så fort den plingat till.
Föremålet för denna förtjusning har varit en ung herre från Nacka. Ja, ung, ännu inte 30 fyllda men inte långt ifrån. Till en början kom vi överens om att lägga ner våra Match-konversationer, då ingen av oss egentligen hade tid att ses. Efter en veckas uppehåll tog vi åter upp kontakten eftersom vi båda saknade våra snabba replik-utbyten.
Allt verkade liksom stämma. Han hade självdistans, var sjukt rolig och vi talade samma språk. Han tyckte alltså inte att jag talade som en gammal tant utan använde samma språkbruk som jag. Bara en sån sak!
Vi talade timmar i telefon, utan några pinsamma tystnader.
Tusan, det här kan vara mannen med stort M, tänkte jag. En känsla som ytterst sällan infinner sig...
 
Senast var en light-variant, då gällande en kille som verkade perfekt på så många sätt. Jag borde ha lärt mig nåt av det.
Ty den herren visade sig, trots städat språk och gott intellekt, påminna om Janne Långben på Ectasy.
Jag stod nervös som tusan och inväntade honom, då han dök upp runt hörnet . Det första som slog mig var att han såg ut som en pundare. Trasig tröja, rakt hängande armar och lite för ryckig gångstil.
Efter en snabb bedömning insåg jag trots allt att det inte var en knarkare framför mig, och tyckte det vore oartigt att bara vända på klacken och gå, vilket ändå hade varit det kloka valet.
Således härdade jag ut i detta sällskap de kommande två timmarna, skämdes som ett djur då allas blickar talade om att de trodde jag var hans vårdare/assistent när vi strosade runt i butiker.
Butiker ja. Detta hade han själv föreslagit då han var i stort behov av inredningshjälp, så långt var jag med på noterna. När jag sedan förstod exakt hur illa det var ville jag sjunka genom jorden.
- Min gamla flickvän hjälpte alltid till att köpa kläder, när vi gjorde slut fick syrran hjälpa mig istället.
Han pratade med en märklig röst, en blandning av förvåning och att delge hemligheter, släpande men ändå snabbt.
- Öh, du jag behöver köpa gardiner. Just nu har jag bara spikat upp ett lakan framför fönstret, men det ser faktiskt schysst ut!!
Jösses, tänkte jag medan han orerade vidare om mamman som köpt sängkläder åt honom. Reflexmässigt fick jag fånga upp föremål som han råkade välta från butikshyllor, något som inte bekom honom nämnvärt.
Han avrundade dejten med att deklarera:
Vi har mycket gemensamt du och jag, vi är rätt lika!
Denna likhet höll jag inte med om och jag åkte skärrad hemåt.
 
Nu bör jag understryka att mannen i lördags var en fantastisk människa på alla sätt och vis, han kommer göra någon mycket lycklig men inte mig.
Kontentan av det här är att det inte spelar någon roll hur mycket man skriver och pratar innan, finns det ingen kemi så är loppet kört. Det var det jag borde lärt mig av exalterade Långben, istället för att bygga luftslott.
 
 
 
 
 

Omtyckt och älskad av alla?

Jag har vid 31års ålder insett en hemsk egenskap hos mig själv...
Ja, det finns säkert en hel drös av dåliga egenskaper men just den här är nyupptäckt.
Jag vill bli omtyckt och älskad av alla. Ja, alla. Även de jag själv inte tycker om. Och de är i sanning ganska många.
Givetvis vill man att ens kärlek ska vara besvarad om så är fallet, men i de övriga fallen?
Varför i hela fridens namn då!?
Som exempel kan jag nämna en person i min närhet som varje dag gäckar mitt sinne.
Han låter oavbrutet. Sex timmar i sträck låter han.
Om han inte härmar mig, härmar han någon annan. Och om han inte härmar någon annan så visslar han. Om han inte visslar så sjunger han. Om han inte sjunger så gör han andra mycket enerverande ljudeffekter.
Låt mig istället sammanfatta det så här: Han tjatar hål i mitt huvud varje dag.
Vissa dagar kan jag sträcka mig så långt att jag kan erkänna att jag känner avsky inför denna person.
Trots det är jag av någon outgrundlig anledning mån om att han ska tycka väl om mig, för jag är väl en bra person som folk tycker om....eller?
Fullkomligt obegripligt när jag helst av allt vill skaka av mig denna svans som följer mig vart jag än går!
 
Andra exempel är när, enligt mig, vidriga kamrater till mina kollegor kommer in till jobbet. Jag blir förbannad över deras blotta uppenbarelser, men nog bör väl de tycka om mig?
Just i dessa fall blir det dock lite lurigt då jag först anstränger mig för att vara nästintill regelrätt vidrig, men sedan ångrar mig...för jag vill ju ändå att de ska tycka att jag är en bra person.
Det har nog med det där förbannade samvetet och empatin att göra.
När jag fällt drypande kommentarer gång efter annan, väcks tanken, tänk om han inte tycker om mig? Jag har ju full täckning för att avsky honom, men jag vill ändå att han ska tänka gott om mig? En fullkomligt orimlig ekvation.
För inte är väl jag en otrevlig person?
Nja, om det råder antagligen delade meningar.
 
Älskad och omtyckt av alla, nej det stämmer knappast in på min person. Kanske lika bra att släppa det.