Våld och fotboll hör inte ihop, kommer aldrig göra. Vila i frid.

Vårsolen som sken över Sverige i går överskuggdes plötsligt av de mörka moln som chockbeskedet bar med sig."En vanlig farsa som gillade fotboll" misshandlades till döds av en/flera huliganer.
Fyra barn förlorade sin far för att han bar "fel" färger. I övrigt oprovocerat. Det är så djupt tragiskt att ord inte räcker till.
Idag lägger alla klubbar färgerna åt sidan. Vi är en. Aldrig mer.
Vissa anser att "spela inför tomma läktare" är lösningen på huliganismen, men det straffar egentligen alla utom just huliganerna. För de vill slåss. De älskar att slåss och får sitt livs kick av att slåss. Att de inte har en match att gå till spelar nog mindre roll, för det är sällan just på arenan det brakar. De slåss för sitt lag, Förmodligen finns en grundläggande kärlek till klubben med nånstans sedan barnsben, men att legitimera våld med Kärlek för klubben känns som nåt de krampaktigt håller fast vid. För vad är de utan den?
Det är inte bara naiva juniorer som sysslar med detta. I en bättre värld skulle folk växa upp och ändra riktning i livet, men såväl barnafädrar som gifta män roar sig fortfarande genom att mötas upp och slå varandra halvt fördärvade för att sedan i kamratlig anda dra en bärs och snacka om fighten. De är väl medvetna om att hopp på huvuden kan ha dödlig utgång, så där kan vi ju utesluta tv-spelens inverkan och att man inte förstår.
En knivskada i handen eller en repa på kåken är rätt coolt och skrattas bort med att de måste "sjukskriva" sig ett tag. Därefter välkomnas de som hjältar vid återkomsten.
På något sätt kan man tycka att så länge de slåss mot varandra är det lugnt, men det är också ett ansvarslöst sätt att se det ur samhällsperspektiv. Och när de stormar restauranger eller sammandrabbar på Götgatan kommer ofrånkomligen oskyldiga till skada.
Som igår i Helsingborg. En helt vanlig farsa som gillade fotboll dog på väg till matchen och lämnar många sörjande efter sig. Barn, familj vänner och fotbollsfamiljen.
Vad är då lösningen? Ingen aning, Mentaliteten i dessa grupperingar är alldeles för stark och komplex för att finna enkla svar, men något måste ske.
I dag kan jag bara visa mitt deltagande och sända mina tankar till hans nära och kära som förlorade honom i oprovocerat och meningslöst våld.
Vila i frid.
 

Nu flyttar även pyssel in på bloggen.

Nu lägger jag till några kategorier här i bloggen. Tex "Vackra ting" som bjuder på dukningar, inredning och pyssel.Här är ett James Bond-inspirerat paket från sommaren.

Obefogad ilska kommer man aldrig riktigt undan

Överlag kan jag säga att butikskunder är lite lättare i sinnet än kafégäster. Eventuellt kan detta ha att göra med att kafégästerna inte fått i sig nåt kaffe vid första kontakten. För det finns givetsvis inga bevisgrundande studier, men det låter inte osannolikt.
Som butiksanställd får man alltså ta lite mindre skit än vad jag är van vid, men det är ju inget att sörja.
Däremot slår dessa kunder till lite vassare när något väl är fel. Som med öppen handflata när man minst anar det.
Det är svårparerat när det sker, men underhållande båda medans och efteråt.
Ett återkommande problem är media.
I TV-program, tidningar, filmer och bloggar exponeras plagg till höger och vänster.
Förmodligen var det lättare förr när det fanns två tre kanaler att växla mellan i tablån och en handfull modemagasin , men nu är det inte realistiskt att tro att detta på något sätt kan övervakas.
Notera gärna just bloggar i sammanhanget. Kunder som kommer in och säger:
- Jag letar efter en klänning som var med på en blogg igår. Vet du vilken jag menar? (?!)
Well, med tanke på att vem som helst kan blogga och att uppskattningsvis alla 20-åringar gör det, är det lite svårt att på rak arm vaska fram en klar bild.
Frågor som: var är klänningen som var med i Kvällsöppet i måndags? Var är jackan xx hade på sig för tre veckor sedan? Jag såg en Instagram-bild igår på en kjol...? duggar tätt och det är omöjligt att kunna veta var våra produkter dyker upp.
Vi måste särskilja på reklam och reportage. När en tidning presenterar ett modereportage, väljer stylister  för tidningen ut plagg som skall exponeras. De ger en fingervisning om modet som gäller, och ska locka till inspiration. Det händer att stylister använder plagg från en kollektion som utgått och då går kunderna i taket.(vilket jag kan ha viss förståelse för.)
I reklam vill vi visa något. I regel sker det på en sida där förmodligen loggan och märket klart och tydligt finns med med stora bokstäver, och delar inte utrymmet med fem andra märken.
Men kring detta råder tydligen oklarheter, för det är det vanligaste sättet att uppröra en kund.
- Jag såg en bild på ett par byxor i Damernas som jag vill köpa.
Efter att ha granskat urklippet som skrynklats ner i handväskan och konstaterat att vi inte har den byxan i butiken, växer irritationsrynkan mellan kundens ögonbryn fram. -Vadå inte har? Varför är den med i tidningen då?!
Då drar jag ännu en gång det här med hur det funkar och möts ännu en gång av oförståelse. Jag föreslår att de kan beställas från nätet eller från butiken i Malmö där jag efter lite forskning fått reda på att de säljs. - I Malmö??? Varför har de med byxorna i Damernas om de bara finns i Malmö? (mig veterligen är ifs inte Damernas en lokaltidning, men den åsikten passar bäst osagt.)
Priset denna vecka för obefogad ilska går dock till kvinnan som igår skällde ut mig pga en blus. Blusen i fråga hängdes undan förra veckan då kunden inte orkade prova den förns dagen därpå. Dagen därpå provades ingen blus eftersom kvinnan inte kom. Regelrätt sattes den ut i butiken igen. Men så igår kom hon alltså, åtta dagar efter satt datum.
- Jag lade undan en blus förra veckan som jag skulle prova på söndagen. Nu är den borta!
- Ja tyvärr såldes den. Jag satte ut den igen på måndagen.
- Men jag var ju sjuk. pustade kvinnan fram med en blandning av förakt och förvåning. Lite så där som att jag rimligtvis borde förstått detta utan att hon för den sakens skull behövde ringa och säga det.
- Det var tråkigt att höra, fortsatte jag men avbröts av
- Feber hade jag också, jättesjuk! som om det skulle få den sålda blusen att segla in genom butiksdörren igen.
Ord som oprofessionell förekom innan hon slutligen köpte en annan blus som hon tyckte var på tok för dyr, och efter att hon anklagat mig för ytterligare för hög debitering vid köpet, valsade hon ut med ett sista: Tack för fin hjälp, ha en bra dag!
Vad säger man, omväxling förnöjer?

Gas, inga konstigheter.

Jag frågade butiksbiträdet om en suspekt köttfärsförpackning:
-När förpackningen svällt ( i mina ögon jäst) så här, innebär det att det är nåt fel på köttet?
-Nej, det är bara gas.
-Förlåt?
-Ja, det sprutar in gas för att förlänga hållbarheten.
Jaha, bara gas, det var ju för väl. Jag var ju rädd att det skulle nåt konstigt med den. Bara gas.