En liten frågeställning till Ving

Bästa Ving. 
Jag har nu landat såväl fysiskt som mentalt efter 14 dagar i Side där jag bodde på ert hotell Side Ally. 
Jag ville ta ett par dagar innan jag började skriva till er så att jag kan formulera mig med god ton och få fram mina åsikter på lämpligt vis. 
Jag vet att det är första året ni arrangerar resor till nämnda hotell och jag förutsätter självklart att en representant från er har bedömt det som skäligt att betala 15 400 kr (ensam resenär) för att bo på detta hotell i två veckor, men jag vill ändå försäkra mig om att så är fallet. 
Hotellet som renoverats -15 har visserligen fått fasaden ommålad och även rummen har fått sig en släng av penseln, men badrummets standard är under all kritik (svartmögel och trasiga kakelplattor/fogar) och rummets AC ser ut att vara en kvarleva från 70-talet (Dagstemperaturen utomhus var ca 36° varje dag, så lite svalka i rummet hade varit att föredra.) och fungerade ungefär lika effektivt som att nån ur personalen fått i uppdrag att blåsa på en under natten. 
Vilket många av dom säkert hade ställt upp på eftersom sju utav dom frågade efter mitt telefonnummer/ bjöd ut mig/ gav mig kärleksbrev. 
Samma antal anställda tyckte också att det var i sin ordning att klaga på sitt jobb och talade gärna om för mig hur hemskt tråkigt det var att jobba på hotell. 
Det var ändå imponerande att de kunde formulera dessa känslor eftersom personalen i receptionen talade så bristfällig engelska att det involverades tre stycken för att förstå att minibaren i mitt rum läckte vatten över golvet, och att det tog tre dagar att förklara att jag gärna ville ha min "don't disturb"-skylt tillbaka efter att städerskan tagit den. 
Apropå städerska och bristfällig så var även städningen något som det inte var så noga med. 
Dels gjordes den knappt och dels var det inte helt säkert att jag fick återvända till ett rum som hade: handdukar tandborstglas eller toalettpapper. 
 
"I lugna omgivningar ligger hotell Side Ally" men det bör kanske förtydligas att det är allt annat än rofyllt? 
Hotellets underhållningsteam skriker sig nämligen hesa bland gästerna mellan kl 10-24 varje dag och ljudvolymen står stadigt på max.
 
Maten som serverades var tämligen enformig , som den brukar vara på all inclusive, men som gammal kallskänka lockades jag inte nämnvärt att förse mig från faten med kallskuret som stod utpacerade utan nån som helst kyla i sikte, eller från de ljumma varmrättskantinerna. 
 
Många ur hotellets barpersonal var så otrevliga att det hade känts bättre om de bara valt att peka finger åt mig. 
 
Som sagt, jag vill bara försäkra mig om att nån från er varit på plats och bedömt priset som skäligt?
 
 
 

Sabotage och katastrof.

"Hotellet ligger i lugna lummiga omgivningar, långt från närmaste bargata". 
Jag lät mig förtrollas av beskrivningen när jag bokade resan. Lugn och ro vill jag ha. Inget dunka dunka. 
Sällan har jag blivit så missledd. Visst är omgivningarna lugna, men på själva hotellet är det mer liv i luckan än vad det var på min ungdoms partyresa till Cypern. Det är dock inte gästerna här som för ett fasligt oväsen, utan det så kallade 'underhållningsteamet'.
Klockan 10 börjar dom. 
Uppställning vid poolen för signaturdans, tätt följd av good morning-sången. 
God morgon här är tydligen likvärdigt med snart spränger vi högtalarna-högt ljud och inte en lugn och harmonisk inledning på dagen. 
Här på Side Ally hotel behöver man inte oroa sig för att missa något. Vill man ta en dagsutflykt eller kanske fem, så kommer allt vara precis som vanligt när du kommer tillbaka, för schemat är detsamma varje dag. Precis som de 10 låtar (Tarkans "kiss kiss" har numera tappat all sin eventuellt forna glans.) som spelas varje dag. 
Och precis som orden detta underhållningsteam skriker. 
I högtalare, hela dagen, varje dag.
För oavsett om det är vattenpolo, pilkastning, volleyboll, knattedisco eller bingo, skall det kommenteras i mikrofon av gruppens ledare som i varannan mening kastar in ett "katastrofeeeee" eller ett "sabotageeeee" ( uppskattningsvis hör jag dessa två ord 200 ggr fler än önskvärt per dygn.)och han skrattar lika gott varje gång åt sin fyndighet. Han tar i, trots att han har den fastväxta micken i handen, för att kunna överrösta musiken.
Så när man ligger där vid poolkanten och inser att även dagens vattenpololag har samma namn och samma hejaramsa ("hell hell kiss in hell(!?) ) som den senaste veckan så förstår jag ju att jag inte verkar nåt vidare värst sympatisk när jag pluggar i öronpropparna, men mitt tålamod har liksom inte råd med några andra alternativ. 
Glädjande nog är kommersen inte lika utbredd på stranden så där tillbringar jag dagarna. Även om det stundom ljuder "volleyboooooooll volleybooooooll" eller "bananaboat" även där, dock utan mikrofon. (Vilket också visar på att de mycket väl skulle klara sig utan även vid poolen. 
Vid middagen börjar barndiscot. 
Jag fattar att barn mår bra av rutiner, men nog tror jag att även dom skulle uppskatta en ny sång att dansa till, åtminstone en dag, istället för de fyra som gått de senaste 12 dagarna. 
När sista barnsången går av stapeln uppmanas alla barn att skrika så högt och gällt de kan. Något som senare fortsätter när de springer genom vattenspridarna nedanför balkongen. 
Därefter återgår ordningen till det normala och de 10 låtar som spelats under dagen används även när det är  "shooooooow tiiiiiime". 
När det är show time adderas ytterligare ett ord i repertoaren, och det tog mig säkert sex dagar innan jag förstod att "ablauuuuuu" betydde applauds. (Nu så här i efterhand ser jag ju likheten i skrift.)
Jag sitter givetvis inte frivilligt och tittar på spektaklet utan det trycks upp i ansiktet på mig. 
Vissa skulle säkert kalla det första parkett men jag anser att scenen är på tok för nära min balkong. 
 
 
 Därifrån vill även jag skrika 'sabotage' och 'katastrof' och kanske få tillfälle att kasta tomater, när de kväll efter kväll bjuder upp till skojsiga lekar varvat med att slakta såväl Frank Sinatra och Elvis som Madonna..
Behöver jag säga att även dialogen under showen är densamma varje kväll? 
Från 21 till midnatt pågår alltså detta med full ljudstyrka, därför används öronpropparna också kvällstid, även om jag sitter inne i rummet med stängd dörr. (Lite jävla läsro är väl inte för mycket begärt.)
Vid närmare eftertanke är jag nog bara proppfri när jag äter. 
Nästa gång jag reser iväg för att vila får det bli till Ibiza. 
 
Kvällen till ära har de tagit in en riktig rysk tolk och i skrivande stund uppmanas fyra medelålders män att tävla i sexiga poser till tonerna av Tom Jones Sexbomb. 
Ablauuuuuuuuuu!

Charterkärlek vissnar alltid.

Vaknade ensam i mitt rum i morse. 
Tur var väl det, för jag kände mig inte helt övertygad om det när jag släckte för natten. 
Men ingen servitör satt på sängen och stirrade på mig när jag slog upp mina blå. 
Jag rekade lite snabbt i hotellmanualen för att se om de möjligen serverade en senare frukost i strandbaren, så att jag skulle slippa möta gårdagens poesiskrivande adonis i hotellmatsalen.
Det kan faktiskt hända att jag åt såväl lunch som middag på andra ställen igår för att kringgå det faktum att den kärlekskranke servitören förmodligen väntade sig en reaktion på morgonens utspel.
När jag insåg att jag stod och aktivt letade föda på annan ort blev jag förbannad.
Inte nog med att karljäveln skapar ett obehag, han sätter mig dessutom i en situation som jag behöver hantera. På min semester. Och jag har minsann inte bett om det. 
Så som en vis man i Bromma en gång sa till mig "Fuck it, I dont care" . 
Med dom orden i ryggen gick jag, med den rak, in i matsalen. 
Det här är hans egen skit att hantera. 
Uppskattningsvis tog det väl lite drygt en bråkdel av en sekund innan han stod uppsmilad bredvid mig. 
- Good morning! Var var du igår? 
- Inte här. svarade jag moget nog med solglasögonen kvar på och med huvudet vänt ifrån honom. 
-Men jag såg dig varken till lunchen eller middagen? 
Ha..you dont see me! tänkte jag men svarade att jag valde att äta nån annanstans. Sen vände jag på klacken. 
Jag hann inte mer än att sätta mig innan han var där igen likt ett tuggummi under skon. 
-Ehh.. the letter...yesterday...
Om han nu valde att ta upp det så...
- Inte ok. sa jag och stirrade ut honom.
- Men ..
- Inte ok. Jag är gäst på det här hotellet och det du gjorde var inte ok. 
Nånstans här insåg jag dessutom att han inte bara är servitör utan även kan titulera sig med chefsposition. 
Det var inget jag gissade mig till bara så där utan nåt som han på något vis försökte ursäkta sig med. 
Varför det skulle ställa honom i bättre dager vet jag inte. 
Skulle det vara för att det är så ensamt på toppen, eller för att kvinnor i regel brukar tända lite extra på det och att det därför är mer ok att sticka till en servett med stalkerliknande poesi? 
Jag var inte heller sugen på att få nån klarhet i det så jag försökte avrunda samtalet med att säga att "jag tänker låtsas som att det här aldrig har hänt." 
Men restaurantchefspositionspersonen ville inte låta mig få sista ordet. 
" Ok, you know, I dont like you anymore" 
Kvar lämnade han mig, his first rose, att vissna. 
Men jag blommar som aldrig förr när bekymret nu är ur världen. 
 
 
 
 
 
 
 

Hotell-liggare.

Det är inte utan att jag saknar Mohammed. 
Ni vet städaren i Egypten som efter två dagar besvarade mitt "good morning" med ett "I love you". 
Jag kanske inte direkt saknar honom som person, utan just för att han var en person. 
Här är dom en hel jävla armé. 
 
Jag  går inte runt och tycker att jag är guds gåva till mannen, men här verkar jag iaf vara den enda. 
Jag är ju enda ensamma kvinnan på hela bygget vilket gör att de inte har så mycket annat att välja på. Och man måste väl ha nåt? 
Sedan jag kom hit har fyra ur personalen försökt lägga vantarna på mig. Turligt nog inte bokstavligen vilket på nåt vis ändå är en tröst i sammanhanget. 
Nog kan jag tycka att det rimligtvis borde ingå i nåt slags policy att inte ragga på gästerna, men det kanske inte är så noga. 
Tillvägagångssätten har varierat, från försiktigt trevande ( vi kan gå till stranden ihop. Jag kan sjunga. Och jag kan spela gitarr också) till det något mer aggressiva ( facebook? Whatsapp? Give me your number!) 
Ytterligare en tröst är att de faktiskt ger upp efter ett försök. 
Utom bartendern som kallar mig sweetie och honey, som efter att ha fått nekande besked tre dagar i rad beslöt sig för att prova nåt nytt. Att slå på stora trumman och ta till de stora gesterna.
Därför fann jag mig plötsligt i ett regn av blomblad medan han deklarerade för övriga gäster att jag var underbar. 
Den typen av 'galna upptåg' faller sällan i god jord. 
Tydligen var det hans äss i rockärmen. Det sista tappra försöket som annars alltid funkar, för efter den kvällen har han kapitulerat. 
Även om jag nu till vardags inte är särskilt van vid att vifta bort karlar som småflugor så har det inte varit störande till den gräns att det är obehagligt eller lägger sordin på mina dagar här. 
Tills i morse. Den något avslappnade inställningen ändrades med besked när jag under frukosten fick motta ett 'brev' från servitören. 
Och maken till stalkerbrev får man faktiskt leta efter. 
 
"You dont see me. But i see you..." 
Jo jag tackar jag. Innebär det här på nåt sätt att jag behöver sova med ett öga öppet? 
Och vad är planen med ett sånt här "ömhetsbevis", att jag ska svara på en ny servett? 
Och hur ska jag förhålla mig till detta när jag ser honom igen? 
Kan det bara negligeras. Kan den sjukt obekväma stämningen då absorberas av den stekande solen.
Apropå det, bör jag även ha ett öga öppet när jag ligger och solar? 
Karln hade tom ansträngt sig med att rita, vad jag förmodar är en ros. 
 
Rimligtvis borde jag alltså komma undan med att teckna ett ris. 
Eller? 
Nåväl, imorgon är som bekant en annan dag och då blir det antingen bättre eller så vaknar jag av att han sjunger vaggvisor vid min fotände.