Det är superhjältedrömmen som får män att uppträda i tajts.

Trender är roligt. Trender är snyggt...Men trender kan också vara skrämmande och obehagliga.
Då tänker jag främst på de tillfällen folk rätt och slätt köper dessa trendiga kläder utan minsta tillstymmelse till eftertanke.
-Detta är trendigt, därför bör jag bära det. Oavsett om det är klädsamt eller ej.
Nu har jag själv nått den ärbara ålder då man anser att ingen bör använda magtröjor. Om någon mot förmodan ändå gör det bör denne kanske vara skapt för det.
Har man tex byxor med mycket låg midja, bör just midjan ändå befinna sig innanför linningen.
Jag har av förståeliga skäl ansett detta vara främst ett kvinnligt beteende.
Vaddå!?!?! Är hon könsdiskriminerande, kanske ni tänker nu.
Svaret på detta är:
Givetvis inte.
Dock skapas sällan kläder för herrar med den uppenbara risken att visa olämpliga delar eller sidor av kroppen.
Fram till mitten av 2000-talet vill säga. Då hände nämligen något på den Stockholmska modemarknaden.
Det stavas: P.O.L.Y.E.S.T.E.R.
Jag har under de senaste sju åren åkt till min arbetsplats i arla morgonstund och för varje dag som går blir de fler...Innerstadsjoggarna.
De finns i alla former och åldrar, runda som slanka, gamla som unga. men den gemensamma nämnaren är Tajts, i polyester.
Plötsligt sveper de förbi en som skuggor i natten. Svisch....
Det ser sällan svischande ut, men jag föreställer mig ändå att det är deras uppfattning. Faktum kvarstår:
En rund gubbmage är fortfarande rund, trots att den är instoppad i tajts och polyesterpolo. En gubbrumpa dallrar förvånansvärt mycket även i trikåer. Och nej, alla klär inte i tajts.
Men vad är det då som får alla dessa herrar att svepa runt på stadens gator och torg, iklädda svarta och neonfärgade kroppsstrumpor?
För att finna svaret bör vi gå tillbaka till barndomen. Vem drömde inte om att få vara Stålmannen eller Spindelmannen, om än bara för en dag? Att få vara hjälte i superdräkt och skydda stadens invånare genom att vakta gatorna om natten och smärt och välbyggd kunna svepa sin mantel till magiska krafter. Att i blå-och rödfärgad kreation jaga bovar över stock och sten.
Nu har de alltså funnit sitt tillfälle.
Därför springer de, i ottan skyddade av mörkret, helt omdömeslöst runt i stadskärnan i alltför illasittande trikåer, innan de snabbt, i en telefonkiosk nära dig ,byter om till kostym och välkammade anländer sin arbetsplats.
 
 
 

Deltävling 4: Porr & Plagiat. Är detta dagen jag ber Sean Banan om ursäkt?

Om än något motvilligt sätter jag mig nu trots allt och skriver några rader om gårkvällen. Varför?
Jo därför att TID av logiska skäl inte kan reklameras. Därav känner jag att jag ändå bör göra något av de 90 minuter som igår försvann av mitt liv.
Petra Mede gästspelade, något som gör att jag inte riktigt längtar efter att se mer av henne. Gina var som vanligt bra och Danny gjorde ett bejublat inhopp i Alcazar. SVT snodde sketcher från USA och förhoppningsvis såg vi komikern Per Andersson för sista gången, i år bör tilläggas. Med stor sannolikhet kommer han "roa" folket även nästa år, och året därpå och året därpå....Om Melodifestivalen överlever vill sägas, för nu börjar till och med en gammal räv som jag ifrågasätta dess framtid.
Kvällens solklara vinnare var, utan någon konkurrens, våra älskade ALCAZAR! ( Märkligt att årets pausnummer överglänser bidragen, varje gång!)
 
Army of lovers "Rockin´the ride": Hur låten gick har jag inget minne av. Jag var för chockad, för skrämd för...Ja, vad var jag inte? Däremot uppfattade jag hur La Camilla mimade i otakt och missade sina egna ord. Alltså, detta såg jag trots det glittriga skrevkorset som uppvisades smakfullt, kanske var planen helt enkelt att 4 miljoner tittare skulle fokusera på hennes sköte och inte hennes inkompetenta framförande av texten?
Jag har ju tidigare, både i år och förra, kritiserat Sean Banans något sexistiska framtoning i showerna, men nu kanske jag får be honom om ursäkt. För jämfört med detta framstår han som ett lamm.
Det var smaklöst, porrigt och alldeles för grovt.
Nästa år betackar jag mig för näckande gubbar som låtsasslickar på golvliggande människor.
Skamligt!
 
Lucia Pinera "Must be love": Hon var iaf mer påklädd än ovannämda. Skrikigt och lite lojt, men en slutpose satte hon trots allt.
 
Robin Stjernberg "You": Jag har aldrig varit svag för joddling, inte heller för beiget och brunt. Nåja, han såg inte längre ut som en tant ( Bards ord).
Vidare till andra chansen.
 
Här bedömde min mor tävlingen vara så pass kass att hon valde att ringa mig. Detta bör avrådas! Själv trodde jag något allvarligt hänt men det visade sig alltså vara tillfällig brist på omdöme.
 
Sylvia Vrethammar "Trivialitet": Är det pga hennes fans ärbara ålder som de valde att sätta upp gigantiska bokstäver som bildade hennes namn? Dels för att de ska se vem som står på scen, dels för de ska minnas vem som står på scen? Det enda positiva var att Lars Wallin designat hennes klänning, för andra gången i ordningen. Om jag inte missminner mig var det henne han designade för första gången han gjorde kläder till Melodifestivalen.
Självklart bjöd hon, sin vana trogen, på jazzhands,
 
Ralf Gyllenhammar " Bed on fire": Samtidigt som jag tänkte tanken fick jag en länk skickad till mig från en vän på facebook. Och visst var det så, Rumänien i ESC -10  fixade det där med eld och flygel betydligt bättre. Faktum kvarstår dock, det var ett av de två bidrag under kvällen som gick att lyssna på. 
Direkt till final.
 
Behrang Miri"Jalla dansa salwa": Jalla och habibi är vardagsmat för mig och det tyckte jag även hans kläder var. Denna vinnare av Årets Glädjespridare gjorde inte skäl för sitt namn.
Andra chansen.
 
Terese Fredenwall "Breaking the silence": Påstod själv att hon sjöng för prostituerade och kåkfarare, rart, det kan hon gärna hålla sig till även i fortsättningen. Ett plus för fläkt ska hon ändå ha.
 
 
Ulrik Munther "Tell the world I´m here": Kvällens andra birag som faktiskt gick att lyssna på, och mer därtill. Han kan ju, den där lilla Ulrik. Men lite mer jobb på outfiten tycker jag allt man kan förvänta sig.
Direkt till final.
 
Veckans frågetecken:
Finns det några moraliska riktlinjer för vad som får visas i Sveriges största familjeprogram?
Veckans kisspaus:
Bara att välja och vraka. Hade antagligen varit bättre att hålla sig kvar där inne.
Veckans besvikelse:
Hur tungt det än känns: Att programmet ens visades.
 
 
 

Vodka & neskaffe? Då får jag hänvisa er någon annanstans.

Som tidigare nämnt jobbar jag inom en av Sveriges största kaffekedjor. Utan att avslöja vilken kan jag säga att, nej det är inte den första ni tänker på. Men oavsett vilken kedja det är så finns det en röd tråd gällande inredning i dessa kaféer. Inredningen är väl i ärlighetens namn rätt stiff. Avskalat och trendigt. Tycka vad man vill om det men på något vis återspeglar det typ av ställe.
Med det sagt blir jag alltid något förvånad när gäster efterfrågar det oväntade, alltså det vi inte vill signalera.
Exempel på detta är
  • Hamburgare
  • Stek
  • Grillkorv
  • Tacotallrik
  • Kebab
Sen finns det ju kulturella skillnader också förstås, som när fartygen från öst lägger till i hamn och kaféet kl. 09 fylls av gäster vars enda efterfrågan gäller:
  • Vodka
  • Vin
  • vadå, inte ens öl?!
För dessa är det fullkomligt obegripligt när jag förklarar att man inte kan beställa alkohol i Sverige innan kl.11.
De ser förbryllade ut när de inser att de i själva verket kommit till något som plötsligt framstår som ett u-land.
 
Nu i veckan har två mycket märkliga frågor ställts.
Exempel 1:
Gästen - God morgon. Vad har ni för frukost?
Jag - Vi har de här frallorna med kaffe juice yoghurt.
G - Vet du var jag kan få tag på ägg?
J - Förlåt?
G - Jag vill ha ägg, vet du var jag kan köpa det?
J -Ehh, om du vill ha fralla med ägg kan jag fixa det. Men om du vill köpa ägg får jag nog föreslå mataffären en trappa ner.
G - Mehh!!! Jag menar ju typ att jag vill ha omelett!!
Well, hade det inte varit lättare fråga efter just det?
 
Exempel 2:
Detta exempel förvånade mig mer än allt ovanstående, tillsammans! Jag vill nästan påstå att jag kände mig kränkt.
Gäst - Har ni neskaffe?
Jag - Nej.
Mer än så tyckte jag inte att jag behövde svara.
 

I mitt hem kan inget liv spira.

Gång efter annan köper jag buketter. Stora fång med små knoppar som bara väntar på att få öppna sig mot världen och sprida lycka och väldoft omkring sig.
Vad är härligare än att ha snittblommor hemma? Det kan ju få den tråkigaste dag att framstå som bättre.
Men lika ofta som jag fyller hemmet med grönska blir jag också besviken. Ty varje gång vissnar de.
Jag förstår givetvis att allt har sitt slut och att alla levande organismer slutligen tas av daga, men det är inte däri problemet ligger. Nej, det är långt sorgligare än så. De slår aldrig ens ut!
De står där snittade och med rätt vattentemperatur, varmt för hårda stjälkar och kallt för mjuka, men vissnar sakta bort från minuten de ställs i vasen. Efter en vecka hänger de gula bladen slappt mot bordsskivan och kronbladen singlar ner likt höstlöv, utan att för den delen unnat mig en enda dag av utslaget skick.
En kille som jag dejtade för ett antal år sedan påpekade lite skämtsamt att det var ett tecken på att jag inte var lämpad som mor, att detta tydligt visade min bristande omsorg och vårdande egenskaper. Detta påstående kanske inte fullt ska åsidoses, men helt känslokall är jag inte.
Jag har lokaliserat problemet.
Nu i veckan lyxade jag till det, jag ställde fram mitt extraelement innan jag klev in i duschen. Lite vardagslyx så där, att slippa bylsa på sig koftor och långbyxor direkt efter att draperiet dragits åt sidan och kanske istället kunna svassa runt lite lättklädd. När det nu skedde, svassandet efter duschen alltså, upptäckte jag något mycket intressant. Blomman hade slagit ut. Inom loppet av 20 minuter hade den, med hjälp av ett elektriskt element, öppnat sig och log nu mot mig i all sin prakt.
Är det verkligen rimligt att jag år 2013 har så kallt i mitt hem att inget, utom möjligtvis jag själv, kan växa där?
Nej, säger jag.
Joho, säger bostadsrättsföreningen.
Jaha, då återstår det bara att hoppas mitt eget åldrande avstannar i denna kyla.