Goda råd inför nästa fest, hur man undviker att få på truten av en snut tex.

Knappt hade blåmärkena från den senaste festen lagt sig innan det var dags att ådra sig nya festskador.
Ingen fest utan blessyrer, man blir ju alltid lite kantstött efter ett kalas. Dessa skador kan yttra sig på olika sätt men gemensamt för dem alla är att de uppstår under märkliga omständigheter.
En liten sammanställning av de två senaste tillfällena kan hjälpa er att vara lite extra vaksamma nästa gång och lära er av mina misstag.

* Undvik situationer som leder till skuggboxning med Säpo-vakter. Inte ens den mest slipade polis kan bedöma avståndet korrekt med för många glas innanför västen. Att få på käften av Säpo kan både vara chockerande och smärtsamt.

* Om möjligt, ha ögon i nacken! Detta kan vara mycket användbart när Säpo oannonserat återkommer för rond 2 genom att snärta en tvinnad kökshandduk över din bakdel. Fördelaktigt syns denna skada mindre då man sällan exponerar denna kroppsdel för omvärlden, men känns dessto mer.

* Innan du kastar dig ut på golvet med en dansant präst, se till att avlägsna dina alltför höga klackar för att minimera risken för fallolyckor.

* Vid tillfällen man dansar på en buss bör man innan försäkrat sig om att handtag av något slag finns att tillgå. Vid tvära inbromsningar har det visat sig olämpligt att enbart hålla i grannen. Se gärna till att även de som dansar bakom dig har tillgång till dessa.

* Hur trevlig gossen brevid dig än verkar, låt honom inte nafsa dig på armarna. Detta beteende har visat sig vara inkörsporten för den mer aggressiva formen, hetstuggandet.

Sist men inte minst för din omgivnings skull:

* Sondera terrängen och försäkra dig om tillräckligt svängrum innan du ger dig i kast med eventuella strippstänger. 


Svenska kärnfamiljen- Mamma pappa barn...och smartphone

- Mamma, vet du vad vi fick göra i skolan idag!?
En uppspelt liten grabb på tunnelbanan hoppar nästan jämfota av glädje över att äntligen få delge sin mor vad som hänt under skoldagen.
- Vänta lite älskling, jag ska bara skriva klart här. Mamman lyfter inte ens blicken från sin smartphone när hon svarar.
- Men jag vill visa bilden jag ritade!
- Mmmm, vänta sa jag. Mamma håller på att lägga upp bilden på dig och din nya cykel. Mamman fortsätter statusuppdatera medan hennes son besviket sänker blicken och tystnar.
Resan förlöper under tystnad då den kära modern försvinner in i FB:s förtrollade värld.
 
Jag skulle gissa att hennes son ger blanka fan i hur många " likes " han och hans cykel resulterar i på morsans Facebook. Det som däremot spelar roll är att hon nonchalerar hans glädje över att ha presterat något som han trott hans föräldrar skulle bli stolta över.
Men kanske måste han bara förstå att en smartphone kräver lite mer omsorg, ömhet och respekt än ett barn.

" Förr i tiden" var konserterna fyllda av folk som i glädjeyra hoppade som studsbollar framför scenen. Det enda som syns nu är ett hav av uppsträckta telefoner som filmar hela tillställningen.
Om vi väntar en stor händelse står vi där redo med telefonerna i högsta hugg, laddade till tänderna att dokumentera ögonblicket. Men upplever vi verkligen det, eller är vi så upptagna med att föreviga ögonblicket att det faktiskt passerar oss? 
Är det det som händer med våra barns uppväxter, Är folk så upptagna med att filma/ fota /länka de stora ögonblicken att de faktiskt glömmer att njuta av stunden till förmån att få "likes"?
Nåja, när ungarna sedan, som genom ett trollslag är gamla nog att ge oss fingret för gamla synder, kan vi iallafall se tillbaka och njuta av hur många det var som gillade bilden på " Kalles nya cykel".
Kanske väger det tyngre...

Gammeltacka bland lamm- Igår var dagen jag tappade min sociala kompetens.

Efter en lång arbetsvecka var det igår dags för mig att frottéra mig med ungdomseliten.  En kär vän fyllde 24 år och samlade till härlig snacks-och bålkväll hemma i sin nya helt fantastiska lägenhet.
Numret till min vän hade i och med min gamla telefons sammanklappning försvunnit, så jag strök runt på okända gator med GPS:en i högsta hugg, i desperata försök att hålla den nya telefonen skyddad från regnet. Ganska snart visade sig Sundbybergsborna vara ett ohjälpsamt folk då de flesta besvarade min vägfråga med ett:" Asså, jag vet tyyyp var det är men kan liksom inte förklara." Detta kan ju ha sin naturliga förklaring i att de enda som var ovettiga nog att befinna sig utomhus igår kväll var 14-åringar, och jag. Den som tillslut ville hjälpa mig var en alka på väg hem från pizzerian. Han kunde direkt visa vägen och samtidigt även rabbla upp liknande gatnamn i andra stadsdelar så jag gjorde mitt yttersta för att avrunda så snabbt som möjligt även om jag var mycket tacksam för hjälpen.
 
Till skillnad från denna vän har jag själv aldrig hängt i tjejgäng utan har väl kanske normalt en smärttröskel på 4 damer åt gången.
Det var alltså en relativt exotisk och högljudd upplevelse att befinna sig på en tillställning som inkluderade ca 20 tjejer i åldrarna 20-25. Denna grupp av snygga glada unga och socialt sammansvetsade pinglor satte mig helt på pottan. Jag tappade målföret, blev en blyg 10-åring igen och kände mig mer malplacé än nånsin förr. Jag hittade INGENTING att säga och de få tillfällen jag trodde jag kom på nåt lät det så dumt att jag skämdes.  Beslöt mig redan efter en timme att låta ungdomarna festa vidare på egen hand och haltade trött hem genom ett regnigt Sumpan.

Vad hände!? Kanske var det åldern. Kanske var det orutinen. Kanske var jag helt enkelt ur fas, oavsett hoppas jag innerligt att jag återfinner min förmåga att socialisera med folk snart igen för det som skedde var både främmande och skrämmande.
Önskar mig själv bättre lycka nästa gång...

VM i otur, men befriande nog löste det sig även denna gång.

Jag är en ordningsam person, förtänksam är mitt andra namn. ( Förutom under vissa festliga omständigheter bör tilläggas.) Därför försäkrade jag mig om alla tänkbara saker innan jag anlitade firman som rev min vägg, som t ex. bortforsling av det som rivits. Ja visst, inga problem! Det är självklart att vi kör bort det. Du verkar lite korkad som ens frågar det, var väl kontentan av det hela.
Men dagar och veckor gick. Jag ringde ett antal gånger och frågade NÄR de skulle hämta det.
Oj oj, det skulle ske på tisdagen. Ledsen, men vi har ett nytt stort jobb nu så det har varit lite stressigt.
Okej, svarade jag, men då måste ni verkligen hämta det! Grannarna tycker inte det är så kul att ha min gamla vägg i säckar utanför sovrumsfönstret.
-Vi lovar att hämta det senast tisdag, blev svaret.
Tisdagen övergick till onsdag och säckarna stod kvar..
Jag ringde men utan att besvaras.
Skärtorsdag..Ahhh, långledig! Tusan vad skönt. Hmm, tänkte prova att ringa en sista gång innan helgen började på allvar. Japp, då pajade telefonen. Det slog mig inte förns ett par dagar senare att det även innebar att alla nummer försvann, inklusive byggarens. Jag kontaktade min operatör, fick ett riktigt bra erbjudande gällande en ny telefon utan att känna mig blåst efteråt, och befann mig således i ett lyckorus. Dessutom hade jag en gammal knapplur hemma att hålla tillgodo med under tiden. Det var lite nedrigt att det var så många röda dagar bara, det skulle ju fördröja leveransen av nya telefonen men den beräknades dimpa ner nästkommande fredag eventuellt måndagen därefter. 
Påskhelgen försvann som beräknat snabbare än önskat och jag bad min kompis, tillika länk till byggaren att sms:a hans nummer till mig på nytt när tillfälle gavs.
Sen kom chocken!
Ordförande i bostadsrättsföreningen ringde mig en kväll, då pajade även min kära gamla knapptelefon! Jag kunde varken besvara eller ringa samtal..Men ordföranden skickade sms och skrev att jag var tvungen att flytta säckarna.
Hmpf...som om jag inte redan visste det!
Satte på datorn och hade även fått mejl från styrelsen som skrev att jag orsakat en ANMÄLAN från gatukontoret mot föreningen!!!
JAG!? Jag som är den främsta paragrafryttaren i norra Europa! Nä, nu jävlar!
Samtidigt pep ett sms med byggarens nummer. Meeeen, jag kunde fortfarande inte använda telefonen. Jag klättrade på väggarna hela natten av ilska.
Dagen därpå fick jag tag på honom. Då var det redan fredag och självklart hade han strul med bilen och kunde inte komma innan måndag.
Måndagen passerade..
Jag ringde smsade mejlade, utan svar.
Jag kan ju de flesta polska svordomar och kan mycket väl tänka mig hur det lät varje gång mitt nummer dök upp på hans display.
Själv svor jag lika grovt på svenska varje gång jag fick nya meddelanden från föreningen.
Till råga på allt gick jag i väntans tider. Snart skulle nedkomsten av telefonen gå av stapeln....Då pajade porten och varken portkoden eller Postens tag funkade. Därför möttes jag av en lapp på dörren som talade om att det dessvärre inte kunde levereras någon post till mitt hus, alltså inte heller nån avi som var nyckeln till min nya HTC Wildfire S.
Allvarligt, skulle nånting bara kunna gå lite lätt nån gång!?
När odågan till hantverkare väl behagade besvara mina sms talade han om att han kontaktat en firma som skulle transportera bort säckarna, igår tisdag. Förvånande nog stod de kvar i morse.
Jag ringde den firman men nej, de hade inte något sådant uppdrag.
Behöver jag understryka min ilska!?
Uppgiven och förbannad ringde jag min vän/länk och bad honom prata med byggaren.
2 timmar senare var säckarna borta.
Jag tänker inte ödsla nån vidare energi på varför det minsann räckte med ETT samtal från min vän medan jag själv nonchalerades under tre veckor. Inte heller på varför folk inte bara kan säga att de gjort bort sig och därför inte kan lösa problemet, jag är bara så oerhört lättad att de verkligen är borta. 
Och när jag kom hem från jobbet hade "portkodslagaren" och även storken kommit så nu sitter jag och bekantar mig med min nya telefon.
Det är skönt när saker faktiskt löser sig!