Melodifestivalen. Sammanfattning av deltävling 3. Ett enda långt pausnummer.

Jaha, då sitter jag här igen och ska knåpa ihop en liten text om gårdagen.
Jag är inte alls peppad.
Inte ett dugg faktiskt.
Jag hejade inte på någon. Och för första gången på mycket mycket länge kändes det som slöseri med tid.
 
Sanna och Robin gjorde bra ifrån sig.
Filippa Bark, nästan lika enerverande som vanligt men min smärttröskel har ju å andra sidan höjts eftersom man vänjer sig med att stå ut.
 
1. Ellen Benediktson "insomnia" : Fjolårets "från topp till tå"-klänning är utbytt mot korsett och latex, och dessutom har håret rekordväxt 50 cm sen sist. Förra årets fjädrar har bytts mot tävlingens största "axelvaddar".
Årets helomvändning stilmässigt alltså.
Men bara för att man försöker se ut som Molly Sandén behöver det inte innebära att det går bra i mello. Låten är inte särskilt bra, men de bjuder på coola kläder, bra dans och show. Detta skulle kunna vara ett bidrag från Rumänien eller Ukraina, vilket inte alls behöver vara negativt.
 
2. Kalle Johansson "för din skull": Rösten svajar redan från början och det kan eventuellt ha att göra med att nåt målbrott ännu inte nåtts. Det känns lite för mycket roliga timmen möter Martin "fiskar som viskar" Svensson.
Numrets stora behållning var gitarristens frisyr. Hamnade på sjätteplats.
 
3. Andreas Weise "Bring out the fire": Jag borde gå igång på det här. Låten är snygg, dansarna är snygga, showen är snygg..men han känns ju, sina 28 år till trots, så jäkla mycket gubbe. Varje gång, och det är ofta, han snurrar micken i handen ser jag endast Tom Jones framför mig. Nä, det här håller inte i mina ögon, men en andra chans får han iaf.
 
4. Andreas Johnson "living to die": Låter och rör sig precis som alla år tidigare. Sedvanligt kobent knäböjande sjunger han sig igenom hela numret. Inga överraskningar där inte. Förutom att nån har satt på honom en randig kostym som överraskande nog får honom att se ännu mindre ut. Han ska iaf ha ett plus för att han slängt bort den traditionella scarfen. Sista plats och kanske var det sista gången vi såg honom i tävlingen. Han har ju lite gjort sitt.
 
5. Isa "don't stop": Snygg styling och jag fullkomligen älskar hennes guldfärgde skor med vingar!
Lite för mycket tuggummi-låt i min smak, men hon är nästintill oförskämt snygg och har en energi som de flesta av oss kan avundas. Lite överraskande knep hon en finalplats. Kul.
 
6. Kristin Amparo "i see you": Ensam och stark framför hon en avskalad ballad. Sjukt bra röst som berör.
Många har redan utropat detta bidrag som årets vinnare, men det har jag faktiskt inte nån riktig förståelse för.  Andra chansen.
 
7. Jon Henrik Fjällgren"Jag är fri": Så kom då den omtalade jojken-pojken. Jaha? Räckte det inte med Pontares insatser genom åren?
Det hänger tre spöken från taken, fram togs eldstäder, trumslagare och ett fuldansande par.
"Sverige, den här jojken är till er" säger Henrik, men jag vill inte ha den. Inte alls faktiskt. Får man reklamera en jojk?
Det var jag tydligen ensam om att vilja eftersom att röstades till final.
 
Kvällens glädje: Producenten Henrik dansar i rosa fjäderboa.
Kvällens besvikelse: Jag lämnades helt likgiltig inför utgången av denna deltävling. Det är inte sunt att vara likgiltig.
 

Ingen sund människa kan tycka det är ok att dunka ett barns huvud i marken. Punkt.

 
Jaha, där står jag nio år gammal. Lite besvärlig och svår redan då. Jag har tydligen på mig en skjorta med frukt och bär på, men det spelade ju inte så stor roll när man var nio år.
Kommer ni ihåg låg- och mellanstadietiden? Jag vet att de för många är länge sedan, så jag ska försöka friska upp ert minne lite grann.
Minns ni hur vi sprang ut på rasterna för att spela fotboll eller åka linbana? När våren kom dammade skolgården när vi ystra plockade fram våra påsar och spelade kula. Vi hoppade hopprep och några samlade fortfarande på bokmärken. Änglar, fjärilar, hästar. Sånt som man gillar när man är nio år.
Vi bläddrade nyfiket igenom Kalle Anka, Min häst och Fantomen när tillfälle gavs. Serietidningar som nioåringar gillar.
Vi åkte på utflykter med skolan och i bästa fall satte vi oss nånstans och mumsade matsäck. Kanske drack vi lite varm choklad och åt ett Mariekex.
Nio år.
Några av oss var lite malliga över att vi just fått egen hemnyckel och därför kunde vi gå hem själva från skolan. Jösses, så vuxen man kände sig! Nio år gammal.
Vi gick i simskola en dag i veckan, vi bar på gympapåsar som vi själva sytt i slödjen.
Utanför klassrummen hängde jackorna nedanför våra porträtt och kanske hängde där även en liten egengjord teckning bredvid. Nio år.
Vi åt mellis och hängde på fritids efter skolan. Skogaholmslimpa och ett glas nyponsoppa.
Nio år, inte ens mellanstadiet för de flesta.
Vi tittade på Sommarlovsmorgon och väntade med spänning på Julkalendern. Vi såg fram mot lördagsgodis och julklappar.
Nio år, hörni, då var vi inte gamla.
Titta på bilden igen. Ett litet barn. Inte skulle väl nån av er vilja se mig nedbrottad på marken av en vuxen man?
Det skulle ju vara rena övergreppet.
 
Flyktingbarnen på Malmö central bär tyvärr antagligen inte med sig några liknande skimrande minnen, men jag vill få er att minnas hur små vi var. Nio år små.
Pubertet och målbrott låg för de allra flesta fortfarande i en icke-nåbar framtid.
Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om huruvida barnen sparkat någon väktare eller ej.
Jag tänker inte heller uttala mig gällande den sanna eller osanna huvuddunkningen. (vissa hävdar att barnet själv slog huvudet i marken.)
Jag var inte där.
Men jag räds er som på fullaste allvar anser att väktaren hade sin fulla rätt att dunka barnets huvud i marken om barnet sparkat honom i ryggen. Ni som säger att "skitungen" får skylla sig själv. Det är en sådan vidrig värdering.
Under inga jävla omständigheter är det ok att dunka ett barns huvud i marken.
En vuxen man, utbildad att handskas med vuxna dårar och ickedårar, bör väl kunna hantera ett barn på ett mer humant sätt. Annars bör vederbörande kanske göra ett karriärsbyte?
Nio år gammal.
Och i vanlig ordning efterföljs även detta av rasistiska uttalanden på sociala medier, som "sånt jävla folk" och "jävla sv*rtskallar".
 
Har vi blivit så jävla kallblodiga i det här landet att vi tycker att barn får utsättas för övergrepp, så länge de har ett annat ursprung? Hur kan vi ha blivit så fantastiskt inskränkta och hatiska. Vad har vi för värdegrunder numera egentligen?
Inga alls?
Eller det kanske är ok att häva ur sig vilken dynga som helst så länge man sitter bakom en skärm?
Det handlar ju för tusan om ett barn. Kanske iklädd frukt och bär-skjorta, vad vet jag.
Fy vad jag skäms över er. Jag hoppas verkligen inte att ni har några avkommor själva att föra över era åsikter till.
TVI!
 
 
 
 
 
 
 
 

Melodifestivalen. Sammanfattning av deltävling 2. En glädjefest

Dags att ta sig an deltävling 2 och jag vill gärna börja med att lyfta på hatten för programledarparet. 
Sanna och Robin, tack.
De fortsatte på inslagen bana med sång, dans, show och gala. Sanna stod för planerad troschock och även en "muschock" när hon skulle lyftas upp på dansarens axlar, under låten "vad kan gå fel?" men istället hamnade med sitt allra heligaste i dennes ansikte.Även Robin bjöd till och serverade en kalsongchock. Hooh!
Tillsammans stod de även för en låt som kanske tom når nivå av Henrik Dorsins "Tingeling Tingeling" med en skön rnb-hyllning till Åkarp.
Tack för att ni är ni och för att ni inte får mig att vilja kräkas lite i munnen varje lördag. Tack för att ni inte drar ansträngda skämt som faller platt och för att ni styr skutan på ett ansvarsfullt sätt. 
Filippa Bark, njae. Din björndräkt till trots, jag mäktar inte riktigt med dig. Inte ens nallen du bar på huvudet ändrar min inställning. .Inte heller dina skämt om snippor, snoppar och horbyar får mig inte att mjukna. Och tredje rikets största stad..?
Nej, jag kurtiseras icke.
 
1. Linus Svenning "Forever starts today": Andra året i rad i tävlingen. Denna gång på engelska. Annars känns det mest som förra gången. Han har ju inte direkt filat på scenspråket sen sist. En liten snurr bjuder han dock på.
Sex stora trummor och eld. Lite irländskt och lite etno, nej den här säcken kändes svår att knyta ihop. Kempe, du kan skriva bättre låtar än så här. Men det räckte till Andra chansen i alla fall.
 
2. Emelie Irewald "Där och då med mig": Vem tusan är Emelie Irewald, tänker jag i skrivande stund. Och större intryck än så gjorde hon faktiskt inte. Desto större var urringningen som slutade nånstans under bysten.
Sjunger att hon är rädd för mörkret och hon ser onekligen bekymrad ut. Fin röst, fin tjej men jösses så tråkigt!
 
3. Samir & Victor "Groupie": Låtnamnet Groupie syftar alltså till gruppbild och ingenting annat, vilket kan vara nog så förvirrande när en fd Paradise hotel-deltagare står på scen. Likt övertaggade skolpojkar studsar de upp och ner och skriker oj oj oj. Det är svårt att titta på, ännu svårare att lyssna på.För första gången saknar jag Sean Banan. Det enda positiva i framträdandet är bilden på Conchita Wurst. Till Andra chansen röstades de.
 
4. Neverstore "If i was God for one day": Det här ska alltså vara punk. Därför står de väldigt bredbent och slår på sina strängdon. Det som gör det märkligare är att G:son skrivit låten. Kan man göra punk som är skriven av G:son? Det känns mer som en Oscar Zia som vill revoltera. Ett plus ska de få för konfettin, i övrigt gör de inga vidare avtryck. En femteplats knep de ändock.
 
5. Marie Bergman & Sanne Salomonsen "Nonetheless": Men snälla Marie, inte har du väl jeans på dig?
Två pantertanter på varsitt armstöd av en skinnsoffa. Lugn och trevlig låt, om man vill somna med ett glas vin i handen. Men hur ofta vill man det? Skulle kunna vara Lili & Susie om tjugo år. Fast mycket mycket tråkigare. Sista plats, no shit?
 
6. Magnus Carlsson "Möt mig i Gamla stan": Ni förstår säkert nivån på mina förväntningar på denna låt. Skyhöga! Och inte tusan blev jag besviken! Herregud, en sådan jubelfest. Det är tonartshöjning, det är övertydliga schlagermoves. Det är fläkt det är rök det är Magnus Carlsson! Jag vill slänga på mig fjäderboan och vimla ut i det brusande nöjeslivet, direkt.  Sen kanske man kan tycka att G.son i det här fallet varit lite lat och endast småjusterat sin "Vindarna vänder oss" men nu ska vi inte vara småsinta. Den blev ju i alla fall ännu bättre. Nu har den allt! Direkt till final.
 
7. Mariette "don't stop believing": Det här är förmodligen vinnaren i år. Ett framträdande som andas väldigt mycket Loreen. Miss Li har varit med och skrivit låten och det kan vi alla vara glada för. Det är en bra låt, ruskigt bra. Mariette ser galet cool ut, mest för att Mariette är just Mariette.
Stora skira tygsjok som fladdrar dramatiskt över en helt svart scen. Mariette iklär sig, det som kan vara tävlingens längsta släp genom tiderna. Jag tror hon vinner hela konkarongen. Finalplats.
 
Kvällens glädje: Behöver jag ens skriva det? Magnus Carlsson ger oss schlager på riktigt. Och så Sannas tre klädbyten förstås.
Kvällens besvikelse: G:son hade plattat håret även i år.
Kvällens icke-sammanklAPPning: Den här veckan funkade tydligen Mello-appen som den skulle. Har inte hört ett enda ljud om den skandalomsusade appen idag. Vad ska de missnöjda skylla på då? Men förmodligen var ingen vara särskilt missnöjd efter denna kväll.
 
 
 
 
.

Melodifestivalen. Sammanfattning av Deltävling 1. Behöver vi verkligen fler dockliknande bimbos som förebilder?

Och så var spektaklet äntligen igång! Ett knappt år av längtan är över och vi kan, som Sanna Nielsen själv sa, se fram mot ytterligare fem veckor av musik, kärlek och glädje. Och lite spott och spe, såklart.
Melodifestivalen trycker ju på alla känsloknappar och det är väl det som gör det så förtjusande? Alla har något att säga, snällt eller elakt. Alla tycker till på något vis, vare sig man älskar eller hatar maskinen Melodifestivalen så gör det den till en aldrig sinande källa av samtalsämnen.
Igår var det då alltså premiär av årets omgång.
Borta var fjolårets dassiga träningsoveraller och överspända programledare. Istället möttes vi av två finklädda och mer rutinerade mediapersonligheter som tillsammans sjöng en självironisk låt om det vi alla frågat oss:
-Varför skåningar igen? (för er inte så invigda kan jag tala om att det höjdes röster gällande valet av ännu två skånska programledare. Inte minst min egen stämma protesterade)
Efter gårdagens program rycker jag på axlarna och tänker: tja, varför inte?
För nog tycker jag allt de skötte sig exemplariskt.
Hela showen andades mer gala. Det var pausdansare med plymer, glittriga pompoms och guldfärgade kläder.
Men det var någon som slet hårdare än alla andra under kvällen: Schlagerfläkten.
Det var verkligen fläktens deltävling. Aldrig förr har så många bidrag förärats av fläktens magiska kraft och vi får hålla tummarna att den orkar fem veckor till.
Årets sidekick Filippa Bark ska ju tydligen ha nåt slags underhållningsvärde. Dessvärre har detta gått mig helt förbi och jag hoppas verkligen att hon inte går i Nours fotspår och tilldelas programledarrollen om ett par år.
Det kan enligt mig räcka med att Filippa Bark gästspelar på nån filmgala vartannat år, att dras med henne i ytterligare fem veckor på raken lockar inte nämnvärt. Men om inte annat ger det utrymme för kontinuerliga kisspauser framöver.
 
  1. I'll Be Fine” – Molly Pettersson Hammar
    Klädd i smickrande röd dräkt framförde hon en härlig och svängig låt på äkta diva-manér.Sjunger bra och har en sjukt bra närvaro.. Plus för kombon släp och fläkt. Fler än jag överraskades när hon slutade på en osmickrande och oförtjänt sjätteplats (det talas om röstningskollaps, men det återkommer jag till)
  2.  ”Pappa”Daniel Gildenlöw
    Kvällens magplask? Här kom det verkligen grus i glädjebägaren. Den tidigare Pain of Salvation-sångaren gick från att 2010 ha gett mig ett av de bästa Mello-ögonblicken någonsin till att lämna mig helt tom. Det var en låt som i ärlighetens namn var bland det tråkigaste som visats, tätt följd av förra årets Bygdens son. Och allvarligt, det är bara ok att uppträda barfota i Melodifestivalen mer en än gång om man heter Loreen, Daniel hade gott kunnat snöra på sig ett par skor denna gång. I övrigt talade denna man om att hans hemliga talang var att skriva och rita  baklänges. Hur man nu ritar baklänges förtäljer inte historien. Han hamnade på sista plats.
  3. One By One"Elize Ryd & Rickard Söderberg
    Denna duo förde genast förhoppningar till en repris av Sanna Nielsen och Fredrik Kempe, men det blev det inte. Men det var en galet bra låt iaf. Lite rockballad, lite opera, massor av rökmaskin och mycket Rickard. Fantastiska Rickard! De bjöd på en dramatisk och teatralisk show som kändes lite väl mycket Skönheten och Odjuret, men rackarns bra var de. Älskar att de fick med Pride-färgerna i ljusshowen, man kan aldrig förmedla kärleksfulla budskap nog! Tråkigt nog får vi inte se mer av dom i år då de hamnade på en femteplats.
  4. Hello Hi”Dolly Style
    Ok, vi hade väl alla förberett oss för det värsta men det här slog nog alla rekord. Yohio har ynglat av sig tre stycken dockimitationer som alla sjunger falskt. Generande dåligt. De står och drar sig i håret och gör sitt yttersta för att se omåttligt dumma och oskyldiga ut, lite så där som säkert faller en avart av medelåldersmän på nätet i smaken. Det enda positiva var att de under de muskorta kjolarna hade rejäla trosdon. Men behöver vi verkligen fler dockliknande bimbos som förebilder för barn i det här landet? -JAA, tyckte barnen och rösatde dem vidare till andra chansen.
  5. ”Det rår vi inte för”Behrang Miri feat. Victor Crone
    Äntligen fick vi skymta Måns "Mumsmums" för första gången detta år. Denna kväll som låtskrivare. Jag önskar honom givetvis större framgång som sjungande artist. Jag tycker ändå, rap-försöken till trots, att det var en rätt skön och trivsam låt. Framförallt gläds jag över att Behrang kammat till sig i år och inte försöker se ut som en trettonåring på amfetamin. Låten knep en plats i Andra chansen.
  6. Can't Hurt Me Now” Jessica Andersson
    Gala guld och glitter! Strassmick och strasstativ. Hela upplägget känns kanske lite mycket Conchita Wurst, men hey, det finns sämre artister att härma. En härlig ballad med bra drag. Jessica var sin vana trogen snubblande nära att troschocka även denna gång men klarade sig trots den väluppskruvade fläkten. Välförtjänad finalplats.
  7. Sting”Eric Saade
    Eric visade sin kronprins och tidigare dansare Anton Ewald att det går att klara sig igenom ett helt dansnummer utan att ta ett enda skrevgrepp. Varken vattenfall eller sönderslagna glasburar, men väl en svävande scen över publikhavet och glitterkonfetti gav Eric en finalplats. Och det är klart, när låtskrivar-Kempe gör ännu en Mello-entré vet man ju att det går vägen. Självklart kommer jag att dansa till den här låten! Dock hade jag önskat bakgrundsdansarna lite roligare kläder.
Kvällens glädje: Den mer glamourösa touchen på tillställning. Kanske är vi på väg tillbaka till de gamla goda tiderna.
Kvällens besvikelse: Filippa Bark. Det finns ju en Melodifestival för de yngre förmågorna, kan hon inte få praktisera där istället?
Kvällens sammanklAPPning: Den nya Mello-appen brakade samman. Folk rasar över att den inte laddades ner snabbt nog för att kunna rösta på Molly, och att hon därför åkte ut. Men kan man verkligen lasta SVT för det? Eftersom man fortfarande kan telefonrösta som vanligt borde väl det ha varit ett bättre alternativ än att sumpa röstningstillfället genom att fortsätta försöka appnedladda gång på gång. Nä, skärpning folket.