Knullkompis, en svensk klassiker som aldrig går ur tiden.

I och med sociala mediers intåg översköljdes vi med engelska förkortningar. 
Vi bakade plötsligt in aka, wtf, lol och omg i vårt skriftliga språk. I allra värsta fall även muntligt.
 
Men det finns tydligen en svensk klassiker som aldrig går ur tiden, även om jag själv levt i tron att den sedan länge begravts i glömska för att aldrig nånsin mer tas i bruk. I den bästa av världar hade det varit så, men vi lever inte i den bästa av världar. 
Den svenska klassikern, som jag felaktigt trodde hörde tonåren till är KK. 
Allvarligt? 
Japp. 
Förkortningen är dum. 
Innebörden likaså. 
Men ska det mot alla odds användas är ju förkortningen ändå att föredra. 
Knullkompis. 
Låt oss smaka lite på det ordet. Eller förresten, låt oss avstå. 
Det låter så pass illa att inte ens användaren vill uttala det. 
Således KK. 
 
Tinder. Ligg-app/ dejt-app men även KK-app. 
Där blandas önskningarna friskt. 
Jag måste säga att jag har större förståelse för dem som vill ha ett nyp här och där, än för dem som uttryckligen söker en kk. 
Nu sitter inte jag och trycker på några statistiska forskningsunderlag, men jag gissar att just kk-jägarna har ett svårare uppdrag att genomföra. 
För jag tror att andelen mottagliga är något färre. 
Jag föreställer mig iaf att det är färre som bläddrar bland "annonserna" och plötsligt skiner upp när de ser:
Snygg, bra jobb, bra framtoning, samma intressen...
och då tänker " vågar jag hoppas..."
...söker KK. 
TJITJING!!! Check check check SCORE!  
Men jag kan också ha fel. Kanske finns det en hel hög av människor som drömmer om att få umgås med någon man finner attraktiv. Någon som man tycker om att spendera tid med, men inte får romantiska känslor för. 
 
Hen möter hen. Hen och hen umgås och ligger kontinuerligt och ingen har känslor för den andra. Ett framgångsrikt recept enligt historien. 
 
 
I regel är väl 30+kk-jägaren någon som just avslutat ett förhållande och inser: 
Satan, vem ska jag ligga me nurå?
Och engångsligg ger inte bra sex, man måste ju öva ihop sig ordentligt innan man får ordentlig utdelning, så då får man helt enkelt skaffa sig en partner som erbjuder allt ett förhållande ger, bortsett från den inte helt obetydliga detaljen: Ansvar. 
 
Tycka vad man vill om personer som använder och brukar KK, men det positiva med snabb och effektiv dejting såsom Tinder, är att ingen vill spilla någon tid i onödan,  inte heller de som söker knullkompisar, och därför bekänner man färg direkt. 
Så även om det gav mig svåra men att återigen komma i kontakt med ordet kk, så stannar det just där. Jag kommer förmodligen inte träffa någon som muntligt presenterar förslaget. 
Låt oss innerligt hålla tummarna för det iaf. 
 
 
fotnot: skribenten bedyrar att ordet knullkompis aldrig mer kommer att brukas i denna blogg. 
 
 
 
 
 
 

Tinder-Loggar in på ligg-appen.

Efterlängtade vän-möten efter semestertider. 
Uppdateringar om sommar och ledighet.
 
Lika naturligt som det faller sig för mig att fråga hur folks barn mår, faller det sig tydligen för mina vänner att fråga hur det gått med dejtandet. 
"Ja just det ja, det ja" tänker jag och inser att det i vanlig ordning går i stå. 
Jag har helt enkelt glömt bort det. 

Och hur gör man nu igen? 
På allas läppar vilar samma svar. 
Borta är tidsödande dejtingsajter. 
Nu gäller snabbt, tidseffektivt och enkelt. 
Nu gäller Tinder. 

Det har i mina ögon framstått som den kanske främsta ligg-appen i världen, men förvånansvärt många vittnar om funnen äkta kärlek. 
Självklart får man sig snabbt ett nyp om man skulle vilja det. Men det är kanske inte längre där störst fokus för app-användarna ligger numera. 

Jag är en analytiskt lagd person och kastar mig sällan oförberedd in i nya situationer. Men efter att ha googlat på hur Tinder fungerar, utan att få önskad utdelning, tog jag ändå ett djupt andetag och kastade mig ut i det okända. 

Stresspåslaget närapå golvade mig. 
Appen lokaliserar lämpliga personer inom en viss avståndsradie. En aldrig sinande ström. 
Det skall "svepas" åt ett håll om man inte är intresserad av personen som visas, och åt ett annat om man gillar vad man ser. 
Plötsligt dyker det upp en match-ruta när man indikerat att man gillar varandra. 

Efter att ha "svept bort" ett antal intressanta män och indikerat att jag var intresserad av många andra för mig helt ointressanta män, pga att jag i stressen svepte åt fel håll och trodde att jag kunde ändra mig genom att svepa tillbaka, vilket var ett felaktigt antagande, fick jag slutligen lite häng på tekniken. 
När jag väl fattat grejen kändes allt plötsligt väldigt bekant. 
Här, precis som på Match, är mallen för männens profiler stöpta i samma form. 

* En ölbild. 
* En "här står jag på skidor högst upp på en alptopp-bild. 
* En "kolla vad cool jag ser ut på hoj-bild".
* En "under vatten när jag snorklar bland koraller-bild". 
och slutligen
* "nawww..jag har även mjuka och omvårdande sidor. Kolla bara hur fint jag gosar med det här lilla djuret-bild". 

Själv kom jag fram till den snöpliga insikten att den enda som tar kort på mig numera är jag själv, och jag hade därför stora bekymmer att hitta bilder att presentera mig med. 
Alternativet att lägga upp fem selfies kändes inte aktuellt och skulle förmodligen signalera ett större mått av självcentrering än vad som är brukligt. 
På de bilder som någon annan tagit poserar jag ihop med andra och användande av dessa skulle per automatik innebära att jag presenterade ett antal vänner till mig också, vilket jag ställer mig tvekande till om de skulle uppskatta. 
Däremot verkar inte alla Tinder-användare bry sig om sådana petitesser, utan hänger gärna ut såväl vänner som barn i sin profilbild.  
Så till den grad att det i vissa fall faktiskt var svårt att utröna vem användaren var. 
Kanske kan man gruppdejta, men det verkar stökigt?

Inom loppet av några få minuter chattade jag med den första killen. 
På frågan var jag "höll hus" svarade jag sanningsenligt att jag bor i Bromma. 
Frågan därpå löd "vad händer ikväll?" kunde jag inte tolka på annat sätt än "ska vi ligga?". 
Främst kanske jag valde att tolka det på så vis eftersom klockan var 23.30 en onsdag och då brukar folk i regel inte starta sina kvällsscheman. Men vad vet jag, jag är inte alltid så uppdaterad, så kanske är jag orättvis. 
Däremot stannade konversationen när jag skrev att jag "i bästa fall hittar någon att tillbringa mina dagar med" som svar på vad jag var "ute efter" i forumet...så jag tror ändå att mitt antagande kan styrkas. 

Därefter följde en del chattförsök från de ointressanta männen jag felaktigt indikerat att jag fann intressanta, och de var i sanning en brokig skara kufar i olika former. 

Efter ytterligare bläddrande blev jag så yr i huvudet att jag var tvungen att gå och lägga mig. 


Det återstår att se om detta är ett forum för mig eller ej, men det är värt ett försök. (Tror jag.)








Ving-Uppföljning

Jag har väntat med spänning på Vings respons på mitt något syrliga brev. 
För ett par dagar sedan kom den.
Och jag måste säga att jag känner mig tillfreds med utgången. 
 
Först vill jag gärna understryka det faktum att jag inte kontaktade Ving medan jag befann mig i Side. 
Jag framförde således inga klagomål till dem när jag var på plats, och när jag skrev inlägget på deras Facebook-sida hade jag ingen intention att få pengar tillbaka. 
Jag ville mest bara försäkra mig om att de visste vilket hotell de erbjöd sina gäster och om de tyckte prislappen för detta var skälig. 
 
Jag förstår ju själv att det egentligen inte går att kräva några pengar tillbaka om man inte gett dem chansen att försöka styra upp eländet. 
Det är lite som att någon skulle komma in i min butik och kräva tillbaka pengar för ett trasigt plagg de redan slängt. 
Hade det funnits råttor på rummet hade jag antagligen gjort mig omaket att försöka byta hotell, men ett helrisigt badrum och ett gäng helbrunstiga servitörer kändes inte som anledning nog för ett resebolag att placera om mig. 
Och hur bekvämt hade det känts att låta Ving tillrättavisa staben?
"Hörni, vi har fått klagomål på att ni limmar på en av våra gäster" 
Eftersom jag var den enda svenska damen där så vore det inte särskilt svårt för de amorösa männen att räkna ut att det var just jag som hade framfört dessa klagomål, vilket förmodligen hade skapat stelare stämning än när jag konfronterades med kärleksbrevskrivaren i matsalen igen. 
Att det var ett jävla liv föll ju tydligen andra nationaliteter i smaken, även om jag själv ville stoppa ner den där jävla mikrofonen i halsen på underhållningsteamet, eller köra upp...
Jag gjorde alltså bedömningen att jag inte kunde befrias från eländet.
 
 
Men eftersom jag faktiskt uppmanades av deras kundtjänst att skicka in en reklamation, "för att hitta en lösning så att jag skulle vilja resa med dem igen", så gjorde jag givetvis det. 
Och jag fick faktiskt lite pengar tillbaka.
Deras skriftliga regel om klagomål på plats till trots, fick jag 10% av kostnaden insatt på mitt konto.
De har ingen som helst skyldighet att betala tillbaka några pengar på retroaktiva klagomål, så jag måste säga att jag ser det som en fin gest.
Framförallt hade de kunnat välja att ge mig resecheckar istället men jag fick alltså rena pengar.
Till grund för denna återbetalning låg också det låga gästbetyg de samlat in under den här första sommaren detta hotell erbjuds från Ving. Jag har dock svårt att tro att de blir så många fler.
15 % rekommenderar hotellet.
2,7 är det samlade betyget.
Det luktar bottenrekord för detta fyrstjärniga hotell och med de siffrorna lär det inte gå nåt vidare att marknadsföra en comeback till nästkommande säsong.
 
Stort tack till Ving. En liten och ganska obetydlig gest från deras håll som betyder desto mer för mig.
Ett plåster på såret är trotsallt alltid ett plåster på såret.
 
Även stort tack till #backajennymotving. En förtjusande hashtag, ni vet vilka ni är. :)
 
 
 

Instagram, ganska osympatiskt.

Facebook-vänner och Instagram-följare.
Redan där hör man vartåt det barkar, och inte helt sällan känner man sig snarare som en förföljare.
En stalker.
Det är sällan en angenäm känsla.
 
Jag gillar Facebook. Man skickar en vänförfrågan, lite som barndomens "fråga chans"-lappar. 
Mottagaren får kryssa för ja eller nej.

Mig veterligen användes ingen ruta för alternativet: Du får vara tillsammans med mig, men jag kommer inte att vara tillsammans med dig.

Således blev det alltså ett definitivt svar.
Samma sak på Facebook. Man ingår ett slags förbund. Inte med det sagt att engagemanget kommer att vara lika stort från båda parter, men i grunden har vi ändå sagt "ja" till varandra. Man lirar liksom på samma villkor.
 
Instagram däremot lyder under helt andra regler. Där är det starkast överlever. (enkelt översatt: den med flest följare (förföljare)  vinner.)
Det kom inte direkt som någon överraskning eftersom jag redan innan öppnat Insta-konto fick reda på att det absolut viktigaste med Insta var att man måste ha fler följare än antalet man följer. Annars kunde man lätt uppfattas som pinsam.
Då jag sedan länge ändå kan betraktas som synnerligen pinsam i många andra situationer, bekom det mig inte nämnbart att siffrorna högst upp på kontot avslöjade att jag följer fler.
Jag följer inte jättemånga, och då förstår ni ju såklart att det inte heller är jättemånga som följer mig.
Jag är inte heller den som börjar följa en massa random människor, men skulle jag mot förmodan, av en eller annan anledning, börja följa en random människa så förstår jag att denna inte per automatik börjar följa mig, den okända främlingen, tillbaka.
Men om en random person väljer att följa mig, och jag av någon anledning finner denna intressant och väljer att följa tillbaka, så kan man ge sig fan på att detta inom loppet av några minuter följs av en sk avföljning.
Personen (jägaren) har fått ännu en följare men vill inte under några omständigheter uppfattas som pinsam, och väljer därför att radera en lika snabbt som en annan trycker på like.
(Dessa användare strävar förmodligen efter att utstråla ett slags kändisstatus, och har i regel 3000 följare och följer 15 st)
Jag förstår att verkligen kända personer väljer att inte följa sina fans eftersom det förmodligen skulle krascha såväl mobiltelefon som dator.
Men det var också den där kändisaspekten som till en början gjorde att jag tog för givet att mina bekanta som nått nåt slags kändisnivå, avböjde att "följa tillbaka". Att de ansåg sig lite förmer efter att inom något område lyckats att uppmärksammats.
Så var det förstås inte.
Nej, för det gäller även de personer som inte ens varit i närheten av att vara en känd person.
De människor som man är vän med på Facebook och som man stundom faktiskt spenderar en del tid med. IRL alltså.
De drar sig inte en sekund för att godkänna ens följförfrågan, men vägrar konsekvent att följa tillbaka.
Det är faktiskt ganska osympatiskt. Det kan också ses som direkt drygt.
Det kan ses som att dom i och med den godkända förfrågan säger:
Jag låter dig självklart ta del av mitt liv, men jag bryr mig faktiskt inte ett skit om vad du tar dig för.
Eller som inledningsvis nämts: Du får vara tillsammans med mig, men jag kommer inte vara tillsammans med dig.
Jag vågar garantera att jag inte kommer att gråta blod om min förfrågan avslås, jag kommer förmodligen inte heller att krypa upp i fosterställning och avskärma mig från verkligheten om någon tar bort mig från Facebook, men Instagram-mentaliteten gör alltså att de inte på något vis vill gå miste om en följare, trots att de uppenbarligen inte önskar ens sällskap.
Men i den där siffran högst upp på insta-kontots profil, där är jag mer än välkommen. Ett välbehövligt streck. En del av statistiken..
Sympatiskt.
 Ps. Lägg gärna till mig på Instagram, så lovar jag att överväga att följa dig. Om vi känner varandra sedan tidigare behöver jag dock klura lite längre på om det är värt det. Ni vet hur det är, jag har ju lite att jobba på på pinsamhetsbarometern.