Hur tillrättavisar man vuxna rebeller?

Ibland skäms jag över mig själv. 
Kanske ganska ofta närmare bestämt. 
Men det som gör att jag skäms mer i vissa lägen är den här överraskande insikten om mina egna oanade brister. 
Inte med det sagt att jag annars går runt och tror att jag inte har några brister, utan det handlar om när de där bristerna jag inte varit medveten om uppenbarar sig. 
När min karaktär säger att jag bör agera på ett visst sätt men min kropp låser sig. 
När hela mitt väsen säger att jag ska, men den oväntade situationen gör att jag paralyseras. 
Som när vuxna, till synes normala, kvinnor sitter med skorna uppslängda på tunnelbanesätet. 
Jag tillhör ju tantskaran som vänligt men bestämt tillrättavisar ungdomar som sitter med sina skitiga dojor på sätet, men hur tillrättavisar man vuxna rebeller? 
Förmodligen på precis samma sätt. 
Men situationen är så främmande, så absurd, att jag helt enkelt inte får fram ett ljud. 
Två gånger inom loppet av en vecka har jag hamnat vid just kvinnor i 50-årsåldern som nonchalant svingat upp skodonen på sitsen mittemot. 
Och det enda jag lyckats prestera är ett surt blängande.
Medan jag sitter där och fånglor jobbar hjärnan på högvarv med att få till den rätta formuleringen, men jag får inte fram en enda stavelse.
 
Kanske gör de detta som en tyst protest mot männens ständiga skrevluftande som tar upp fler säten än nöden kräver. Men varken skrevluftande eller skitiga säten faller mig i smaken.  
Jag tar sats, men faller platt. 
Därför sitter jag och skäms medan jag gång på gång tar ett djupt andetag för att ge de förmanande orden en skjuts fram..och förblir tyst. 
Jag som ingriper när någon utsätts för hot. Jag som slänger av stökiga människor från bussar. Jag som går emellan vid bråk...Jag som inte vågar säga till en vuxen människa att ta ner fötterna. 
Ja, då skäms jag som allra mest.

Hajattacken i semesterparadiset; Därför blev jag aldrig rädd.

 
Här står jag och stoltserar med min selfiepinne på hotellets strand i Egypten. 
Närmare havet än så kom jag aldrig.
För samma kväll, andra dagen på vistelsen i Marsa Alam, nåddes jag av nyheten. 
Under dagen hade en tysk man blivit attackerad av en haj. Mannen avled till följd av ett avslitet ben. 
 
Ving informerade sina gäster om detta via sms. 
Stränderna skulle hållas stängda under två dagar i försök att lokalisera hajen. 
Vidare info skulle ges på respektive hotell. 
Någon sådan var emellertid svår att få eftersom hotellpersonalen inte alls ville kännas till varken hajar eller döda turister. 
- Shark? What shark? No shark, me shark. försökte tex badvakten charma mig med.
Eller receptionisten:
- Shark? No, what shark? Oooh, you mean dolphin?
Även om många sensationslystna gäster påtalade att de dagen innan sett en delfinfena smeka havsytan, men sedermera förstått att det nog i själva verket var en hajfena som skar genom vattnet, ( folk blir så dramatiska när tillfälle bjuds) så visste jag att det inte var mördande delfiner jag frågade receptionisten om. 
 
Jag blev senare kontaktad av TT som ville tala med någon på plats, och efter lite logistiskt roddande gav jag en intervju över telefon. 
Reportern började med att ställa en fråga som jag förstår måste ställas, men som ändå kändes fullkomligt obegriplig:
- Hur känner du dig, är du rädd?
Eehh....nej, jag tror varken att det står en haj och lurpassar bakom en palm i väntan på att rånmörda mig eller att det kommer smyga in en haj i mitt hotellrum för att våldta mig. Inte heller att hajen kommer storma frukostmatsalen iklädd bombväst och skrika sin havsguds namn innan den spränger oss alla i luften.
Jag förstår ju att rädsla är en känsla som inte riktigt är rationell alla gånger, men att vara rädd för något som ofrånkomligen befinner sig i vatten, när man själv aktivt kan välja att stanna på land, känns liksom inte rimligt. 
Därför svarade jag istället, något kortare än ovannämt
- Jag känner mig ganska avskräckt från att bada i havet. 
Vidare fortsattte reportern
- Du har bara varit där ett par dagar, det blir ganska många utan bad i havet. 
- Jag har inte ens hunnit bada i havet än, och det är väl tur det. Då hade det kunnat vara jag som blev attackerad. Men att jag inte får bada i havet känns smått i jämförelse med en död man. 
(Även om de skulle lyckats lokalisera en haj inom två dagar, skulle jag inte doppa så mycket som en lilltå i havet, eftersom jag inte förlitar mig på att hajen agerade utan kumpaner. )
Jag tillade även att jag tyckte det var olustigt att nåt sånt här kunde passera nästintill obemärkt. Hade det inte varit för Vings sms, hade jag inte vetat att nåt hade hänt.
 
Min något nochalanta inställning till rädslan, resulterade ändå i rubriken: 
Svenska turister skräms av hajattack
 
Så när Expressen hörde av sig samma kväll, tyckte jag att det blivit nog med smaskiga rubriker. 
Framför allt kände jag att mitt namn, och i synnerhet mitt ansikte,  inte behöver figurera i exakt alla svenska medier. 
Och jag får erkänna att jag då kände rädsla.
Rädsla att folk skulle tro att jag själv kontaktat media för att få synas och därmed dra nytta av någon annans tragiska öde. 
Därför tackade jag vänligt men bestämt nej till Expressen, som absolut skulle ha mitt porträtt och inte alls nöjde sig med mitt erbjudande om anonym resenär, och kunde därmed i lugn och ro fortsätta att njuta av en lugn semester, utan utrikesrapporteringar. 
 
Om jag badade?
Ja, en gång. Näst sista dagen tog jag ett dopp i poolen. 
 
 
 
 
 
 
 

Jag tillhör det gåtfulla folket.

Den absolut vanligaste frågan jag får i min vardag är: 
- Var kommer du från? 
Oftast handlar det om vilket land jag kommer från. 
Polen och Ryssland toppar listan av förslag. Tätt följt av forna Jugoslavien. Bubblare på listan är även att jag är syrian. 
Detta får mig ju givetvis att känna mig väldigt exotisk, men det är stundom frustrerande när folk inte riktigt vill acceptera mitt svenska arv utan tror att jag undanhåller mitt egentliga ursprung. 
Förvånansvärt ofta handlar frågan om varifrån i Sverige jag kommer. 
Min egen objektiva bedömning är att jag låter som folk gör mest i detta Sveriges huvudstad, men om detta råder delade uppfattningar. 
Många tror att jag kommer från Norrland, vilket känns mycket oklart då min relation till Norrland är att jag tycker att Norrland börjar strax norr om Uppsala. 
Jag bör tillägga att folk därifrån förmodligen skulle känna sig direkt förolämpade att min "dialekt" liknas vid deras. 
 Senast igår blev jag avbruten mitt i en mening. 
- Men oj vilken spännande dialekt! Var kommer du från? 
Vid sådana tillfällen funderar jag på exakt hur märklig jag låter. Att folk överraskas så pass att de känner sig manade att avbryta för att få visshet. Då känns det som jag vore nåt slags urbefolkning från nån isolerad by i skogen vars språk ingen förutom invigda förstår. 
- Jag är född och uppvuxen i Danderyd. svarade jag. (Det är i alla fall befriande att ingen nånsin hör att det är där jag har mina rötter. Det kan ha att göra med att det där med utdragna i:n och kvävda y:n aldrig riktigt föll mig på läppen. )
- Jaha ja, men dina föräldrar kommer förstås nån annanstans ifrån? 
- Dom är från Stockholm båda två. svarade jag sanningsenligt, men kvinnans misstänksamma ansiktsuttryck avslöjade att jag inte övertygat henne. 
- Nej, det är nåt alldeles speciellt med din språkmelodi. Nånting med hur du avslutar orden. 
 
Jaha ja, det kanske helt enkelt har att göra med att jag talar som en gammal människa. Det har ju grundats i det tidigare, om jag inte missminner mig. 
 
 
 

Toaletthuliganer, bristande hänsyn och obehagliga möten.

Lite krasst kan man dela befolkningen i två grupper. 
De som tycker att det där med hänsyn är ett trivselhöjande faktum, eller de som snarare tycker att det är nåt slags tramsigt påfund som sätter käppar i hjulen för deras vardagliga framfart.
Man skulle rättare sagt kunna säga: 
De som först tittar om dörren är låst
Och:
De som som först känner om dörren är låst. 
Till dessa kategorier hör förstås även de som håller upp dörren för andra, respektive de som skiter fullständigt i om de släpper dörren i ansiktet på stackaren bakom. 
 
När jag kommer fram till en toalettdörr lutar jag mig försiktigt fram för att kontrollera om rummet är ockuperat eller ej. 
(Givetvis sker detta med ett visst avstånd så att jag inte riskerar att få ett spräckt ögonbryn till följd av en uppslängd dörr.)
Det finns, som många vet men många verkar glömma, två tydliga signaler på att en toalett är upptagen. 
1. Det är rött. 
2. Dörrspringan visar att låset är reglat. 
 
Först när dessa steg är avklarade känner jag försiktigt på dörrhandtaget. 
Vis av erfarenhet har jag faktiskt känt mig tvungen addera ytterligare ett steg i processen. Att under en liten stund hålla handtaget nertryckt, så att eventuella låsglömmare får möjlighet göra sig påminda från andra sidan dörren och inte bli ertappade med byxorna nere. 
 
Väl inne låser jag, och sedan, precis innan jag sätter mig, kontrollerar jag ännu en gång att dörren är låst. 
Det är inte bara mina välkända tvångstankar som föranleder detta utan även detta steg har fötts ur erfarenhet. 
 
Om det inte tydligt framgått så tillhör jag alltså den andel av befolkningen som, kanske övertydligt, visar hänsyn. 
Sen har vi de andra. 
De som hänsynslöst plöjer fram.
De som, när man själv till slut slagit sig ner på toan, utan eftertanke sliter tag i dörren så att väggarna skälver. Och har man inte redan hunnit uträtta sina behov, så gör man det med största sannolikhet som följd av detta. Man kan därefter bara tacka sin lyckliga stjärna för att dörrkarmen sitter kvar i väggen och att dörren är intakt, eller för att vederbörande inte valde att istället sparka in dörren som i en polisfilm.
Gärna följs detta burdusa dörryckande av ett förvånat : -Oj. 
Som att en låst dörr var det absolut sista man kunnat förvänta sig på en sådan plats. Inte "förlåt" inte ett nonchalant "sorry", bara ett häpet "oj". 
Därefter hör man hur hen med all sin kraft sliter tag i nästa dörr..oj! och nästa..oj! (Märkligt nog låter det sällan som att förvåningen avtar efter första nitlotten). tills turen slår till och en olåst dörr påträffas.
 
Sistnämnda kategori av befolkningen verkar över huvud taget inte bry sig så mycket om lås. För ofta verkar just dessa skita ganska fullständigt i om de själva låser om sig.
Så när vi andra hänsynsfullt tassar runt och inspekterar låskolvar och sedan försiktigt öppnar möts vi otacksamt av ett förskräckt ansikte, och av samma bekanta :OJ!
Då sitter de där och tycker plötsligt att det är rackarns viktigt att låsfunktionen är i bruk.
Det är av exakt den anledningen jag numera känner mig tvungen att hålla handtaget nertryckt en stund innan jag öppnar, för det finns få saker som är så oerhört genanta och obekväma som att plötsligt finna sig själv stirra på någon som uträttar sina behov.
Jag önskar innerligt att jag inte behövde uppleva det fullt så ofta som nu, alla försiktighetsåtgärder till trots.