Ett misslyckat försök att tänja på dejtingprinciperna.

Det kan vara så att jag varit lite väl sträng i mina bedömningar av männen på Match. Om inte annat samtalade jag nyligen med några bekanta som indikerade på det.
Nu syftar jag givetvis inte på de män som erbjudit sig att betala för mitt sällskap, och inte heller på de som kallar sig 28centimeter eller herrbatong..utan på de män som eventuellt har goda egenskaper, sina särskrivningar till trots. 
Jag har väl visserligen aldrig dejtat några direkta skribenter tidigare heller, men just när skriften blir det första intrycket av någon hamnar det i ett betydligt känsligare läge. Jag resonerar nämligen ( medvetet eller undermedvetet ) likadant där som när jag läser cv:n. Särskriver eller stavar du fel i en jobbansökan lägger jag den åt sidan, med en fet Slarver-stämpel på försättsbladet. För slarvar du i en jobbansökan slarvar du förmodligen även med mindre viktiga saker också.
Men jag ska inte vara sämre än att jag rubbar lite på mina principer. Kanske är det så att drömprinsen väntar där bakom särskrivningsridån. 
När mejlet så kom från en kille som både särskrev och vårdslöst använde 'han' i stället för 'honom' beslöt jag mig ändå för att svara trots att det kröp i huden på mig. 
Sammanlagt blev det fyra mejl. 
I andra mejlet svarade jag på vad jag jobbar med, att jag nu jobbar som säljare alltså, och fick då reda på att karln i fråga jobbat som kock i nio år men just bytt till byggbranschen. 
- Vad roligt. Jag har själv nyligen lämnat restaurangbranschen efter 13 år.
Svaret som följde i det fjärde mejlet var:
Jaha, vad blir det nu då?
Det var där jag fick vatten på min kvarn. Jag kanske inte ska låta självgod, men han var en slarver, hade han varit uppmärksam hade frågan inte dykt upp, och det var därför det bara blev fyra mejl. Helst ville jag skriva ett femte : 'som mitt tidigare svar antyder jobbar jag nu som säljare.' men även jag förstår ju orimligheten i att skicka sådana näsknäppare. 
Så därför stannade det vid just fyra, men jag gav honom iallafall en chans, särskrivningarna till trots.
 
 
 
marknadsföra - nätdejta - särskrivning

Arga tanten och Gubbjävel, en osedvanligt dålig kombo.

Vissa dagar är lite jävla sämre än andra, och då är det förbannat otaktiskt av Gubbar att trampa mig på tårna. Särskilt ner det sker på min "lugna ner mig"-rast.
En, låt oss säga, mindre konflikt på jobbet gjorde att jag blev komplett vansinnig, för att uttrycka det milt.
Själva upprinnelsen till detta ska jag låta vara osagd, men den innefattade: överraskningsmoment, obegripliga argument och en tre timmar längre arbetsdag och under sådana omständigheter kan det hända att jag blir lite rosenrasande.
Jag hade vid tidpunkten en rast kvar och bedömde själv att det onekligen var dags för mig att ta ut den omedelbart eftersom min hjärna brann likt skäsrelden.
Bestämde mig för att slå två flugor i en smäll, och gick därför för att hämta en blus från kemtvätten samtidigt. Där fick jag reda på att den inte heller denna dag av tre var klar. Humöret tröt om möjligt lite mer och begäret efter något läskande ökade i takt med pulsen. Man kan ju självfallet inte gå och svepa en bärs på arbetstid utan nu tänkte jag mig snarare en läsk med koffein.
Hissen ner till kiosken. Lång kö...orka! Rasten strax slut. Djupa andetag. Finn ditt inre lugn.
Vid det här laget var jag ju fortfarande så där arg så att käkarna malde och om det hade varit möjligt hade lite lite fradga sipprat från mina mungipor.
Så äntligen min tur, bara vänta på att snorungen framför mig kliver åt sidan så når jag kassan.
Då ser jag till min förskräckelse att gubbtjyven som just köat bakom mig helt sonika ställer sig framför mig. Han går alltså runt mig och ställer sig först i kön.
Om inte måttet var rågat innan så ska ni ha klart för er att det var det nu.
- Men hallå, vad gör du!?
- Vadå, du står ju bara och snackar. svarade gubbjävel och syftade på att jag sa hej till en förbipasserande kollega.
- Ursäkta!? Jag sa hej och väntade på att personen framför skulle bli klar! Det är fan otroligt hur oförskämda folk kan vara. röt jag åt Gubbjävel.
- Lugna dig nu bruden. Så jävla bråttom kan du inte ha. replikerade Gubbjävel.
Jag fick samla alla mina krafter för att inte handgripligen flytta på kräket. Bruden?
- Du har ingen jävla aning om hur jävla bråttom jag har. spottade jag ur mig och sökte samtidigt kassagubbens blick. Hade det varit jag som stått där i kassan hade jag nämligen upprättat ordningen och bett Gubbjävel ställa sig på sin plats..bakom mig.
Men nej, den fega karln tittade inte ens upp utan fortsatte lägga in de tre tipskuponger som Gubbjävel lämnade in.
Jag skulle betala en läsk. Väg det mot att hålla på att 1X2:a på en förbannad mängd matcher...vem oss var det som hade bråttom egentligen.. va va va VA!? Och vem var det som stod först i kön?!
Kassagubben förvandlades genast till Gubbjävel ll och när jag väl fick betala för mig fräste jag även åt honom och slängde därefter pengarna över disken så det sprätte åt olika håll. Det kunde Gubbjävel ll gott ha tyckte jag.
Nu hade jag nått den nivå av ilska som infinner sig kanske en eller två gånger om året. På mitt gamla jobb i kök kunde jag utan problem sula ett ägg eller liknande i väggen för att få iväg frustrationen. Det var ju helkaklat omkring mig och bara att torka upp efter sig när ilskan runnit av. Men nu? Vad gör man nu? Jag hade kunnat slå Gubbjävel på truten men det klär inte en dam. Jag ångade vidare mot personalhissen och fattade det enda rationella beslutet man kan göra i en sån situation och sparkade därför allt vad jag orkade i en ståldörr.
Därefter haltade jag tillbaka till butiken och återgick till mitt alldeles förtjusande service-jag, charmig och glad...men under ytan bubblade Gubbjävel-hatet vidare. Och ja, jag är fortfarande helt vansinnig.
Tack den här dagen för att du är slut, du behöver inte komma tillbaka.
 
fotnot: Detta inlägg överträffar alla tidigare svordomsrekord.
 
 

Smolk i glädjebägaren

Just när jag som bäst gladde mig åt den första lediga helgen denna månad insåg jag att de flesta andra istället är långlediga. Avundsjuk är bara förnamnet...men nedräkningen till semestern har börjat. Tre veckor kvar..tre.

Inte heller butiker är befriade från föräldrars bristande omdöme.

Tidigare har jag berört ämnet barn på kaféer här i bloggen. Som ni kanske minns rasade ju debatten kring huruvida barn var välkomna på vissa kaféer eller ej.
Jag tänker inte på något vis svänga i frågan och inte heller ändra min åsikt när det gäller föräldrars ansvar och skyldighet att hålla koll på sina avkommor på restauranger, men  låt oss säga att det är värre nu, när jag jobbar i butik alltså.
För nerverna pallar liksom inte lika väl när man upptäcker två femåringar som leker kurragömma bakom klänningar som kostar 9 000 kr...styck.
Eller när man ser en mamma bära runt på en ettåring som griper tag, knögglar ihop och sliter i varenda sidenblus som kommer i deras väg. ( och det enda jag ser för mitt inre är bananmosiga och dregeldränkta händer.)
När man inser att en liten knodd försöker klättra upp på en skyltdocka som bär plagg för 15 000 kr...för att inte tala om hur mycket en skyltdocka faktiskt väger när den faller mot en liten person. 
Allt detta utan att föräldern i fråga lyfter ett varningens- eller tillrättavisande finger.
I går gick det mycket aktiva barnet, vi kan kalla hen Charlie, bananas i butiken. Hen röjde runt och rev i allt medan mamman provade kläder. Hen fann till och med vägen in till lagret och plöjde för kung och fosterland. När jag fann Charlie klättrande på klädångsmaskinen kände iaf jag att måttet var rågat och jag försökte myndigt tala femåringen till rätta. Mest för att uppmärksamma den svårt luttrade modern som dittills inte yppat ett ord i fostringssyfte, bortsett från när hon vrålade från vår provhytt efter hen, då hen på eget bevåg rymde till andra butiker springandes på hälarna ljudandes: aahhhhhhhhhhh.
Därefter lyckades ändå mamman behålla ungen i provhytten och det var då jag hörde hennes första och enda förmaning
- Var försiktig på golvet Charlie, det är inte direkt rent här.
Jaha ja. Så att ungen kladdat på de flesta av de dyraste plaggen vi har och lekt lian med långklänningarna spelade inte så stor roll bara hen inte smutsade ner sina egna kläder.  Bra där. Respekt för andras saker kanske de sparar till ett senare tillfälle?