Sammanfattning av året som gått. De viktigaste punkterna, typ...

Nu så här dagen innan nyårsafton kan det vara lämpligt att sammanfatta det gångna året.
Innan jag gör det vill jag tacka alla er som valt att ägna en del av er tid åt att läsa mina ord. När jag började blogga för snart ett år sedan trodde jag bara de närmast sörjande skulle visa intresse för detta. Förvånande och glädjande nog visade det sig vara fler än så. Så ett riktigt gott slut till er alla, så blickar vi fram mot ett, förhoppningsvis, underbart 2013!
 
Årets händelse 1 : Loreen vann ESC.
Årets händelse 2: Prinsessan Estelles födelse.
 
Årets gnällspik: Ranelid.
Årets mest missförstådda: Ranelid.
Årets ego: Ranelid.
 
Årets golare: Camilla Henemark ( hoppas hon får nytta av pengarna).
Årets GUBBE: Bo Hansson. ( ja, ni vet, sportkommentatorn som tycker ordet " svarting" är på sin plats. Då han själv är gay borde han kanske ha insikt nog att inte kränka andra)
 
Årets mest påkomna: Järnrörsbeväpnade politiker.
Årets mest genanta fylla: SD:s Isovaara.
 
Årets mål: Zlatans 4-2 mål mot England.
Årets flopp: Jag missade Zlatans mål då jag redan lämnat arenan.
Årets idrottsprestation: Jag och min kompis uthärdade en timmes poledance-träning.
 
Årets minst otippade: Agneta Sjödin, Gry Forsell och Tilde dePaula leder fortfarande flest program i svensk television.
Årets mest otippade: Jag fick en platt-TV.
 
Årets upplevelse: Det galna läkarbesöket.
Årets skräckupplevelse: De bajsande barnen i parken.
Årets chock: 17-åringen som inte kunde klockan.
 
Årets dummaste: Invandrarna i Sverige fick Disney att ta bort den svarta dockan....(kom igen!?)
Årets ord: Kränkt.
 
Årets glädjeyttringar: All over the place, Tihi.
 
Årets skräll: Jag startade en blogg.
 

När grannen fick oväntat besök, av mig och min vrede.

Dryga året har nu passerat, ändå minns jag den natten som det vore igår.
En som antagligen minns den starkare är mannen som var föremålet för min vrede.
Årsdagen inträffade i tisdags och jag kände en viss oro över att det skulle ske igen, trots mitt starka avtryck i fjol.
Jag talar om den natten jag stormade grannens lägenhet.
Jag tror det behövs lite bakgrundsfakta innan jag fortsätter.
 
För två år sedan flyttade en yngling in i lägenheten under min.
Denna yngling var en högljudd person som valde att inte möblera sitt hem då han, enligt egen utsaga, skulle renovera lägenheten under knappt tre månader. Dessa tre med sedermera tolv, tretton, fjorton.
Under dessa levde jag med denna ynglings röst, eviga hamrande, borrande och dataspelande ekandes kring mig. Ty har man inga möbler...Ja, ni fattar.
Jag försökte påtala problematiken kring detta vid ett flertal tillfällen, men någonstans brast kommunikationen.
Några exempel:
Jag: Du kanske borde tänka på att jag hör vartenda ord du säger när du talar i telefon.
Han: Det är lugnt, jag har inga hemligheter!
 
Jag: Snälla kan du sänka ljudet på dataspelet? Jag hör t om. vad karaktärerna säger.
Han: Jaha, vilket spel kan det ha varit?
Dessa dataspel utövades dessutom online och hans intruktioner ekade i mitt sovrum som följd av detta.
NEJ NEJ!!!! FAN VÄNTA, YEEEEEES. HEEEEELVETE. WHIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!
 
En morgon vaknade jag av en väckarklocka, det var inte min. Det blev tyvärr en vana jag gärna hade varit utan. 04.50 varje morgon tjöt den, 20 minuter innan min egen.
Första gången jag övervägde att eliminera ynglingen var när han reste bort och glömde stänga av denna klocka...Ett meddelande med ett visst mått av hot sändes över Facebook och hans mor ryckte ut och stängde av den efter tre, mycket psykiskt påfrestande, dagar.
Andra gången var när hans kompisar stod och ropade på honom utanför huset klockan 01 en vardagnatt och av misstag kastade snöbollar på mitt fönster i sina försök att påkalla hans uppmärksamhet. Han var inte hemma.
Tredje gången var när hans tjejkompisar av outgrundlig anledning jagade varandra i hans lägenhet. ( lägenheten är 42 kvadrat) Förtjusta skrek de i ett par timmar innan jag trots allt somnade. Dock vaknade jag av samma tjut två timmar senare.
Nu tar jag er tillbaka till den aktuella natten. Med viss inlevelse kan ni säkert förstå att denna yngling frestat mitt tålamod under det gångna året. Nu var det juldagens natt och jag såg fram emot en av årets få lediga dagar.
Jag drömde som bäst när jag plötsligt rycktes ur sömnen av ett, låt säga, jävla liv. Grannens stereo pumpade och glada damtjut försökte överrösta musiken.
Sömndrucket tittade jag på klockan: 04.30.
Bägaren rann över.
NÄ, NU JÄVLAR!!!
Kastade mig ur sängen, hade sinnesnärvaro nog att ta på mig någon typ av textil, innan jag stormade ut i trapphuset.
Vansinnig höll jag in ringklockan och ryckte i dörren.
Strax innan dörren öppnades hörde jag ynglingen säga.
-Öhh, det är säkert en granne som ska klaga.
Hade han vetat vad som väntade där på andra sidan dörren hade han nog bara stängt av stereon och bett sina gäster att dämpa sig, och inte öppnat alls. Men nu levde han ju i ovisshet, öppnade därför och möttes av en syn han sent ska glömma.
Frustandes stod jag där, med kärringknut på huvudet och fräste ut ljud genom bettskenan som jag inte haft sinnesnärvaro nog att ta ut.
- Det är nog nu!!!!
Överrumplad backade han ett par steg.
-Öhhhh....Vi kom just hem från krogen.
- Ja, varför i helvete tror du att jag står här för!?!?!
- Öhh.
- Nej, det är nog, spottade jag ännu en gång ur mig.- Jag är så jävla trött på dig, dina jävla dataspel och dina jävla brudar.
- Men det är inte mina brudar.
- Det skiter jag i! Det är nooooog nu! Med ångan stigande kring mig vände jag om och klampade upp för trapporna. Bakom mig hörde jag ett fruktansvärt ynkligt:
-Förlåt.
Jag vände mig, gav honom onda ögat och uttalade en sista förbannelse över hans person innan jag drämde igen dörren.
När jag åter lade mig sattes grannens stereo på igen, nu något lägre, men jag var på tok för utmattad av ilska och somnade istället till planerna att kväva honom med hans egen väckarklocka..
 
Nånting säger mig att ingen av oss vill uppleva detta igen, men bilderna av mig från den natten lär följa honom livet ut.
 
 

KBT må ligga i tiden, men inte riktigt för mig just nu.

Förra veckan var det så äntligen dags att påbörja KBT:n som förhoppningsvis ska hjälpa mig att somna om kvällarna.
Det var med skräckblandad förtjusning jag äntrade lokalen. Jag hade ju ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av detta möte. Det faktum att det varken var en ångestenhet eller ett psykhus gjorde mig dock lugn, och mer nyfiken än rädd.
 
Kuratorn presenterade sig och gick lite snabbt igenom vad som väntade.
Först fick jag betygsätta delar av livet såsom  arbetsliv, familj, fritid mm.
Efter en liten sammanfattning konstaterades:
-Jaha, du verkar ju må bra!
Ja, jag har aldrig påstått att jag är deprimerad, jag är väl nästintill oförskämt nöjd med det mesta. Sömnlös har jag däremot varit större delen av livet.
Kuratorn påtalade det eventuella problemet med mina arbetstider och att de kanske inte överensstämmer med min inre dygnsrytm, och jag kunde inte annat än att hålla med. Helger har jag sällan svårt att somna.
Vidare underströks vidden av rutiner, men då jag själv är en rutin behövde detta inte förbättras i större utsträckning. Min inbyggda matklocka gör att jag sällan/ aldrig äter efter 18.35 och jag har de senaste sju åren gått och lagt mig vid samma tid. Där fanns alltså inget konkret att ändra.
Däremot hade jag en del invändningar gällande förslaget att även under helger stiga upp samma tid. Nej, jag går inte upp 05 när jag är ledig.
Kaffe och sötsaker var inte bra, fick jag veta. Och det var jag väl medveten om då jag inte ens kan ha russin i filen utan att få en sockerchock.
Slutligen togs alkoholfrågan upp och jag kunde sanningsenligt svara att jag sällan dricker, bara i festliga sammanhang. Aldrig hemmavid till vardags.
En timme gick fort och jag fick en uppgift till nästa möte, att föra sömndagbok. Denna skulle senare användas som underlag vid fortsatta samtal.
- Nu gäller det kanske inte dig, men om du dricker alkohol någon dag så sätter du en markering i kanten. Då kan vi se om det påverkar sömnen den natten.
- Ja, absolut. Det ska jag försöka komma ihåg, svarade jag glatt och mötet avrundades.
Nu föll det sig så illa att detta möte inträffade samma dag som min mors födelsedag och jag begav mig raka vägen hem till henne och skålade i både ett och två glas rödvin. Kom hem betydligt senare än normalt, satte en liten alko-markering i marginalen "onsdag" och somnade ovaggad.
 
Fredag: ägnades åt paketinslagning och småfix inför julafton och därför lade jag mig vid 23.30 och somnade innan huvudet landade på kudden.
Lördag: guldkantades av personalfest. Liten alko-markering innan jag kraschade 01.
Söndag: bar tröttmössa större delen av dagen och slog in de sista klapparna. Tokdäckade runt 00.
Måndag och julafton: avrundades med ett glas rosa champagne. Alko-markering och somnade vid 00.
Tisdag: släktmiddag och julkalas med champagne. Alko-markering och invaggning vid 23.
Idag fick jag dessutom reda på att jag har sovmorgon resten av veckan, och därför kan stiga upp 07. Eller rättare sagt, kan gå och lägga mig senare. Alltså faller de vanliga kvällsrutinerna även dessa dagar. 
Glädjande nog ska denna sömndagbok föras ytterligare en vecka.
Sorgligt nog infattar den veckan nyår ( kan  ju redan nu säga blir ännu en alko-markering) och fyra lediga dagar.
Så vad har jag hittills lärt mig av KBT?
Jo, följande:
  • Jag framstår som en mörkande suput.
  • Jag framstår som lögnare då jag framhöll mina goda, invanda rutiner.
  • Jag framstår som lögnare då jag faktiskt sovit ca sju timmar/ natt de senaste ( lediga) fyra dygnen och det kan knappast anses som sömnrubbnng.

Framförallt:

Inled aldrig sömn-KBT inför stundande julhelg.

 
 
 
 
 
 
 
 

Alla maskerade gubbar är inte fula.

Hej alla barn! Imorrn är det julafton! Ni har säkert redan träffat Tomten flera gånger denna vecka, men imorrn kommer han på riktigt! Imorrn är också den dagen på året som ni ska glömma allt era föräldrar lärt er om " Fula gubbar".
För alla maskerade gubbar som lockar med godis och gåvor är inte fula. Jo, jag förstår att det kan vara svårt att förstå skillnaden, men faktum kvarstår. Så länge främmande män är rödklädda och har riklig skäggväxt så finns ingen anledning till oro. I Tomtens främmande knä får man sitta och om han frågar om du varit stygg så är det i detta specifika fall inget konstigt alls. Och har ni eldstad i hemmet är det fullt möjligt att du finner en korpulent man i vardagsrummet om natten. Om så är fallet är inte heller det något att frukta, ge honom bara lite av mammas och pappas starkdryck så håller han sig i schack. Om du ser en storvuxen man stryka omkring utanför huset och speja in genom fönstrena, så bör du reagera med glädje och förväntan, det är Tomten som kommer med klappar.
Om något av ovanstående skulle inträffa under en av årets resterande 364 dagar bör du utan omsvep ringa polisen!
Men det finns väl inga frågetecken kring detta resonemang?
 
Från mig till er alla, en riktigt god jul!
 
Ps.Jag håller tummarna att jag inte råkar avslöja för nåt barn att tomten inte finns, det är alltid ett orosmoment.