Det blev en riktig höjdarstart på födelsedagen.

Födelsedagen skulle ju som tidigare skrivet inledas med herrbesök i form av hantverkare.
Dessa tu skulle egentligen anlänt redan under måndagen men uteblev av någon anledning.
Den anledningen brukar man ju oftast bara översätta: Hantverkare...följt av en huvudskakning och en suck.
Så även denna gång. De är ju ett opålitligt släkte.
Jag hade ju tom ringt och försäkrat mig om att de mottagit mina hemnycklar som redan i våras lämnades till områdets förening. 
- Ja jo vi har fått massa nycklar från styrelsen så det är inga problem, svarade en morgontrött ventilationskontrolls-/ sotarstämma.
- Vad bra. Jag ville bara försäkra mig om att det inte fallit mellan stolarna, svarade jag med kontrollbehovs- / neurosstämma.
Så jag lämnade en nystädad lägenhet i måndags morse och återvände till en nystädad och tillika obesökt lägenhet på kvällen.
Så födelsedagsmorgonen. Tunga steg i trapphuset. Skrockande mansröster....
Hurra, nu kommer de! gladdes jag ungefär som om de vore föräldrarna som förberedde tårtljusen utanför sovrumsdörren när man var barn. Jag gläntade på dörren och möttes av två unga herrar som genast deklarerade: - Vi kunde inte gå in till dig igår eftersom vi inte fått dina nycklar.
Är det ett jävla skämt? tänkte jag innan jag svarade: Är det ett jävla skämt, eller?
Men det var det givetvis inte. Nej för nånstans i ledet av nyckelhantering har nån tappat bort mina nycklar.
Två frågor dök genast upp i mitt huvud.
1) Vem är den skyldige pajasen?
2) Jag lämnad nycklarna i maj, hur länge har de varit försvunna?
Lite stressad och mycket arg ringde jag ordförande som talade om att han vidarebefodrat alla nycklar till en "E" som i sin tur skulle lämna dem till hantverkarna.
E dök upp i trapphuset inom loppet av tio minuter och visade sig vara en odugling utan vetskap om vare sig tid eller rum.
Inga nycklar i sikte.
12 lägenheter, 10 nycklar. Jaha, har de tappat bort fler? Nej, inte alls. En granne hade valt att lämna hemmet helt olåst.
Vidare berättade de att en annan dagen innan ringt upp dem på  kvällen eftersom denne gett iväg två nycklar och därför insett vid hemkomsten att han inte hade några själv och var utelåst.
Om det finns två så kompletta idioter i ett hus, varför är det då min lägenhet som pajar hela upplägget?
Sist denna ventilationskontroll genomfördes, släppte min grannes pappa in gubbarna i min lägenhet så arbetet kunde genomföras.
Efter en vecka fick jag brevet som talade om att kontrollen av föreningens ventilaton gick om intet då de inte hade tillgång till alla lägenheter.
Ännu en gång muttrade jag något om idioter och odågor, tills jag fick reda på att mitt hem var den felande länken. Varför? Jo, för att de glömt att anteckna mina resultat och därför fanns inte mitt hem.
Fullkomligt strålande!
Och så nu detta.
Hur löstes då det här?
Jo, jag fick hämta mina extranycklar hos mor, åka hem och vakna betydligt många fler timmar än vanligt för att kunna gå hemifrån 07 när de åter knackade på. Därefter satt jag på jobbet två timmar innan arbetspasset började.
Turligt nog kommer det upprepas imorrn då nästa gäng kommer för att spola rören, men då har jag en ännu längre lucka att fylla eftersom jag börjar senare då.
Yeay!
Det som kan tyckas orättvist i sammanhanget är att jag är så oerhört mån om att göra rätt för att inte orsaka förseningar eller annat mankemang för andra.
Det är bara att inse. Jag får själv bli en odugling. En "fuck it, i dont care"- person. Då kommer jag med största sannolikhet lyckas med vad jag än avstår att ta mig för.
 
 
 

Så har ännu ett levnadsår avverkats.

Jaha, då var det dags igen. Jag har nu tillryggalagt ännu ett levnadsår.  I morgon blir jag chockerande (och imponerande) 32 år.
Nog tycker jag att jag gjort det bra dessutom!
Förutom det uppenbara att jag blvit ett år äldre har jag även presterat annat.
Jag har fattat förvånansvärt många vettiga och livsavgörande beslut, och fattat förvånansvärt få dåliga.
De dåliga kommer jag antagligen aldrig frångå helt, men strävar efter att iaf reducera dem.
Men om man aldrig begår misstag så lär man sig inte av dem, däremot kan jag tycka att de stundom är onödigt många.
Att jag bytt jobb och mer eller mindre vänt upp och ned på min trygga tillvaro är däremot att räkna till de bättre beslut jag fattat i livet. Även om det är känslomässig berg-och dalbana i varje dag.
" Om du gör vad du alltid gjort, får du samma resultat som du alltid fått" är då trösterikt att mala som mantra.
 
Idag fick jag frågan vad jag trodde min pojkvän skulle köpa i födelsedagspresent. Det är väl trevligt att folk ändå förutsätter att jag skulle kunna ha karl där hemma som planerade kärleksgåvor. Det vore fantastiskt ledsamt om folk atog det motsatta.
Det slog mig att sist jag var tillsammans med någon på min födelsedag fyllde jag 24....och då fick jag en tatuering....som han skulle välja, annars fick jag bli utan. Motivet han hade tänkt skulle pryda min kropp var ett skivomslag föreställande en naken hondjävul. Ja, ni kan ju själva gissa om jag tog emot denna romantiska gåva eller ej..Jag har tre tatueringar, turlig nog inte en enda naken svans- och hornprydd kvinna.
Av pojkvännen innan honom fick jag glaskonst med vargmotiv, för han älskade minsann vargar.
Ni kanske kan ana den röda tråden?
Så därför, innan jag träffat den man som faktiskt också ser till mina intressen och lite därtill, firar jag gärna mina bemärkelsedagar som singel, även i år och nästa om så behövs..och året efter det.
Men just i morgon kommer jag faktiskt att ha manligt sällskap på morgonkvisten, dessutom i dubbelt antal. Hantverkare som kommer lagom till frukosten, är inte det en härlig present så säg?
 
Det är rackarns glatt att fylla år, det kan jag ju inte förneka, om det inte vore för den där lilla detaljen att man blir äldre. Det är enda nackdelen faktiskt.
Ett fyrfaldigt leve för mig i morgon alltså.
Hurra hurra.
 
 

Det går troll i porten

I dessa fantastiska tider av mejlkontakter  behöver man sällan förlita sig på brevbäraren längre.
Alla får sina räkningar, meddelanden och inbjudningar med ett pling i inboxen.
Frånsett mycket gamla människor som fortfarande väntar med fickuret vid porten och med ett brokigt finger pickar i luften mot brevbäraren för att visa hen att klockan minsann för länge sedan passerat POST. Detta trots Postens omorganisering som inte alls längre garanterar brev innan viss tid. Ändå står de där och väntar och fräser, medan knähunden lyfter på benet mot porten för femte gången. Nä, det är ingen ordning på de där cyklande buden längre.
Men det är inte mycket gamla jag ska tala om i dag, utan den lagom gamla. Nämligen mig själv.
Jag väntar väldigt sällan brev. Tiden är sedan länge förbi då kärleksbrev damp ner, numera kommer det snarare fylleflirtar på FB nån enstaka gång, och de skulle jag faktiskt kunna vara utan.
Men när jag väntar på att den där jäkla luckan i dörren ska smälla till och följas av en duns då kuvertet når golvet..Då pajar portjäveln.
När jag inväntade avin som skulle ge mig en ny telefon ( eftersom min gamla bestämde sig för att helt sonika sluta fungera natten till min 30-årsdag), nä, då pajade porten.
När jag beställt ett par byxor, då pajade porten.
När mina foton skulle levereras, ja givetvis pajade porten även då.
Och nu senast.
I panik slängde jag för ett par veckor sedan ut ett rop på hjälp på Facebook. Mitt underbara hår håller nämligen på att falla av mig. Då mängden från början inte varit nåt att skryta med, gällde det med alla medel att avstanna detta. Längden har det däremot aldrig varit nåt problem med. Men om det skulle rasa vidare i samma takt skulle risken att se ut som en något mer långhårig SkallePer vara överhängande.
Mitt paniska hjälprop väckte sympatier från väntade och mer oväntade håll.
En gammal killkompis hörde av sig genom mejl och erbjöd sig genast att posta ett naturläkemedel till mig. Sagt och gjort, redan dagen därpå lades de på lådan.
Så jag gick här hemma och väntade med spänning. Det hör ju inte till vanligheterna att få piller i kuvert, iaf inte för mig.
Kanske påträffades de av någon övernitisk postman som trodde att det var knark, tänkte jag när de efter fyra dagar fortfarande lyste med sin frånvaro....
Men självklart inte. Nej, det var porten som hade pajat.
Varför hade jag ens trott nåt annat?
En vecka till passerade men när jag kom hem i går möttes jag av låssmeden, denna underbar man som står högre i rang än självaste jultomten.
En timme efter det hörde jag den så efterlängtade lucksmällen, följd av dunsen som bara låter så ljuvlig som när tre kartor bruna piller förvaras i ett kuvert.
 

Läderlappen eller papperslappen?

Det knarrar härligt om mig när jag svischar fram på jobbet.
Vissa dagar av andra anledningar än trötta leder, faktiskt.
Det är mina hårt åtsittande skinntajts som trivsamt knarrar när jag med bestämda steg tar mig fram genom underjordiska gångar som jag ännu är osäker på var de mynnar ut. Men jag ser beslutsam ut medan jag försöker hitta fram i varuhusets personalutrymmen, även om det sällan sker några utsvävningar annat än mellan matsalen och butiken jag är stationerad i.
Just de där skinntajtsen, som tillhör den nya arbetsuniformen, får mig ändå att både känna och utstråla nåt slags pondus mitt i all förvirring.
De får mig att känna mig som en aktionfigur...Som Läderlappen! Men en något tunnare och fegare upplaga. Dock finner jag det svårt att tro att någon annan än jag själv skulle dra parallellen.
Huvudsaken är iaf att jag känner mig som en stark och stabil hjälte, om än tecknad.
Tyvärr avtar intrycket något av överdelen till min outfit, som ska vara en lite sötare blus eller skjorta.
Just den här dagen hade jag fått ett nytt sponsorplagg att iklä mig. En vit blus i exklusivt material, med en nätt prislapp på 2500 kr. Tillsammans med tajtsen blev det verkligen en käftsmäll att se, en positiv sådan.
Så jag svassade runt på jobbet och mottog beröm för hur snygg jag var, tills det var dags för min lunchrast. Denna nya fina vana som jag ömmar så för. ( Även om insikten att den inte är betald drog ner betyget något.)
En otursfågel som jag borde veta bättre än att beställa in en carbonara, och broccolisoppa, särskilt som jag bär kläder som snuddar på månadslönsnivå, men jag klarade mig utan minsta stänk på mina vita blus.
Kanske gjorde det mig övermodig inför kaffet, exakt vad som föranledde katastrofen är oklart, men med hjälp av mitt långa hår lyckades jag föra kaffet från koppen till överkroppen.
Panisk sprang jag in på toaletten och försökte tvätta bort en deciliter kaffe från en alltför dyr blus, utan vidare resultat. Däremot gick skinntajtsen alldeles utmärkt att bara torka av.
Resten av dagen gick i skammens tecken, och i helt andra plagg än tänkt...
Jag är ju en förtänksam person, så gången därpå vidtog jag försiktighetsåtgärder.
När jag kom till personalmatsalen slet jag åt mig ett antal handtorkservetter som jag  fäste i urringningen.
Folk får gärna tycka att jag ser ut som en idiot, men jag tänker inte riskera en sån olycka igen, tänkte jag medan jag satte mig bland övrig personal och intog min lunch.
Rätt nöjd med mig själv, får jag erkänna, klarade jag matintaget galant med hjälp av min haklapp.
Jag diskade efter mig och gick sedan genom kulvertarna tillbaka till min arbetsplats.
Skinnbyxorna knarrandes, do do do do do do do...Batman!!
Nä, jag är bättre än Batman, för jag har huvudet på skaft och kommer på briljanta lösningar.
Hälsade glatt på alla jag mötte och tog hissen upp till mitt våningsplan. När tio meter återstod till butiken, slogs jag av en märklig känsla. Eller rättare sagt av ett vinddrag.
Haklappen satt kvar i urringningen och fläktade skönt.
Jag hade passerat genom ett halvt varuhus med blommönstrat papper under hakan.
Vilken intryck jag måste ha gjort på mina nya kollegor. Inte som coola Läderlappen utan som freaket Papperslappen.
 
fotnot: numera lunchar jag iklädd stor sjal.