Så nära men ändå så långt ifrån. Språkliga missar.

Små språkliga missar behöver inte alltid bero på bristande kunskaper. Ibland kan även dialekter och stress sätta käppar i hjulen. De nedanstående har dock sitt ursprung i språkliga kunskapsluckor, uttalade av kollegor genom åren.Man måste våga för att lyckas, även om man är osäker, så jag har inte kunnat annat än att lyfta på hatten åt deras tappra försök.
1. Min älskade vän och kollega informerade glatt gästerna att brödet innehöll..anus. Hon köpte inte den efterföljande tillrättavisningen utan vidhöll envist att anus rörts ner i degen.
2. Vår diskare som ropade ut i serveringen att fitta var slut, när han i själva verket menade feta(ost).
3. En svensk/ iransk kollega beskyllde mig för att ha sjukt dålig humor, något jag såklart motsatte mig. Efter vårt bråk förstod jag att hon egentligen syftat på mitt humör.
4. Min kollega som stolt serverat baj till gäster, då bokstaven P inte finns i arabiska språket.
5. Italienska diskaren som rekommenderade pitt i pannan.
Det krävs så lite för att helt byta innebörd i en mening, och precis lika lite att förgylla min vardag.Tack för det!

Mellan 22 & 00 vaknar geniet i mig.

Jag har alltid haft svårt att sova.
Ända sen barnsben har mitt huvud gått på högvarv så fort min hjässa landat på kudden.
Själv har jag aldrig betraktat mig som nattmänniska, men just under dygnets sista timmar är jag som mest kreativ, och kanske bör jag därför omvärdera min inställning.
Nånstans mellan 22 och 00 vaknar nämligen geniet i mig till liv, ett alter ego vi kan kalla "Jennial".
Det kan såklart uppfattas som något självgott att uttrycka sig i såna här ordalag, men som bekant upplevs alla känslor och tankar starkare nattetid, och varför då inte ta fasta på just en självglorifierande känsla som denna.
Jennial fullkomligt sprudlar av briljanta idéer, som kan handla om allt mellan himmel och jord.
Dessvärre är det knappast läge att göra slag i saken när man ska gå upp fem timmar senare och mer än nåt annat önskar att få sova.
Oftast är jag ju också lite för trött för att minnas alla dessa genialiska tankar efteråt, men stundom gör sig Jennial påmind även dagtid och då gäller det att fånga tanken innan den åter försvinner.
 
Just nu befinner jag mig som bekant i en övergångsperiod mellan att jobba och att skaffa ett nytt liv med nya rutiner och ny dygnsrytm. Därför har jag inte riktigt kunnat ta tillvara på den här nya möjligheten ordentligt.
Nyss fastnade jag nämligen på ordet "nattmänniska" som i tal tydligen blev " nattskänniga". Inte en två eller tre gånger, nej, jag kunde inte uttala det alls när jag skulle läsa upp det för min syster.
Men men, övning ger färdighet och jag hoppas snart komma ikapp min genialitet!

Sov gott!

Att våga hoppa

Jag är, och har alltid varit, en mespropp. En riktigt harig en som alltid kalkylerar risker.
Jag hoppar aldrig från bryggkanter, inte heller från trampoliner.
Jag tar mig sakta och tryggt ner i vattnet med hjälp av stege. I avsaknad av stege hasar jag på rumpan ner i böljan den blå.
Kör någon för fort, bromsar jag.
Finns det ett räcke håller jag i det.
Jag åker inte vattenskidor utan sitter hellre i dragbåten.
Kortfattat, jag är en trygghetsknarkande mes.
Vad som då förvånar mig själv men främst andra är att jag sagt upp mig, utan att ha ett nytt jobb att gå till. 
Jag har frivilligt tagit ett stort steg ut i det okända.
 
Jag har under de senaste tolv åren jobbat i kafébranschen. Av dessa tolv har jag arbetat åtta för en och samma arbetsgivare. Av dessa åtta har jag älskat sju.
Men omständigheter och åldrande har gjort att tvivel väckts. Därför har jag sugit på säga upp mig- karamellen under ett par år.
Tankegångarna kring det har först och främst handlat om vad jag vill göra framöver, utan vidare resultat.
Inte kan man väl säga upp sig utan en ny fast inkomst?
Jag har ju faktiskt skyhöga boräntor, räkningar och mat som ska betalas varje månad.
Kalkylerar, riskbedömer, vrider & vänder...
Visst, jag har funderat länge, men känns beslut inte bra i magtrakten kommer de inte genomföras.
Jag kommer aldrig låta yttre påtryckningar påverka livsavgörande beslut för mig.
Men så när jag väl nått vägs ände, sker det direkt...helst redan nyss.
Så jag stod på trampolinen och velade under ett par år, tills jag bestämde mig.
Jag hoppade. Rätt ut i ingenting.
Givetvis med många bra kontakter och en fet buffert, men ändå, jag tog steget..
För vissa kan detta säkert tyckas oklokt men förvånansvärt många imponeras av detta beslut.
På bara några veckor har jag förvandlats till en inspiration, en modig förebild som flera avundas.
Det i sig är onekligen en annorlunda situation, vilket inte gör den mindre angenäm.
 
Vad har jag då för planer?
Blivande arbetssituation är fortfarande oklar, och kommer så vara under minst sex veckor. ( eventuella förslag och tips välkomnas självklart.)
Fram till dess kommer jag först att ligga på en brygga i skärgården och bli tjock.
Sedan kommer jag förflytta mig in till staden, för fortsatt bulkning och spontana aktiviteter.
Läsa ett otal böcker och måla naglarna för skojs skull. ( målade naglar kan tyckas trivialt men inget jag kunnat unna mig under arbetsåret.
 
En mycket främmande inställning har rotat sig i mig:
Ingenting är omöjligt, det löser sig. Förhoppningsvis till det bättre, men jag är medveten om att det också kan bli till det sämre. Det viktigaste för mig är en förändring, och där är jag nu.
Nya tider, nya möjligheter och endast himlen är mitt tak.
 
( denna text författades av nymanikyrerade fingrar på en soldränkt brygga, )

Ett förlorat ordförråd smickrar sällan ens image.

Var på ett sagolikt bröllop i helgen.
En av mina äldsta vänner blev slutligen en ärbar kvinna, och hon och maken vigdes på klipporna i Öregrund.
Dit hade jag kommit efter en nervkittlande resa, då jag trakasserat såväl passagerare som tågpersonal. Värst utsatt var nog ändå busschauffören som hade mig flåsandes i nacken under dryga timmen. Under den tiden hade jag först, med resväska och pengar i högsta hugg, stoppat upp hela kön då jag upplystes att endast kort var brukbara på bussar nuförtiden. Därefter slog det mig att jag sagt fel hållplats och trängde mig åter fram mellan de köande.
Jag insåg att jag antagligen skulle ha användning av den dyrbara information den något bryske chauffören besatt och placerade mig precis bakom honom för att kunna ventilera mina funderingar när helst det behövdes, vilket var ofta. När jag väl nådde min station klev även busschauffören av och lämnade hastigt platsen i en vanlig bil. Synd, vi hade säkert mer att prata om egentligen....
 
Under bröllopsmiddagen bläddrade gästerna glatt och nyfiket i de häften som fanns utplacerade till varje kuvert. Ett sånt där härligt häfte som ger en kort beskrivning av varje enskild gäst och således bjuder upp till en del samtalsämnen.
Jag vet inte hur andra gör men jag letar iaf alltid upp mig själv först, det är antagligen ett narcissistiskt drag, men det bjuder jag på.
Där stod hur som helst:
Jenny bloggar både syrligt och om vackra ting. Ett partytrick är att hon kan dansa till Jenny Silver.
Mycket nöjd med detta kunde jag bläddra vidare och intressera mig för övriga gäster.
Mannen på min högra sida nappade på beskrivningsbetet och frågade om jag bloggade som profession eller som hobby och jag erkände att antagligen väldigt få skulle vilja synas på denna sida då snälla saker sällan skrivs. Att jag knappast var en bloggerska, en sån där med stora läppar och blonderat hår, insåg dock i samma sekund att det faktiskt är precis så jag ser ut.
Vi samtalade vidare kring detta och då yttrade jag det som senare skulle komma att ligga mig i fatet.
Jag tog nämligen upp det lustiga i att folk plötsligt verkar förstå att jag inte är ett spån. Jobbar man på kaf'é i min ålder är man nämligen mindre begåvad i folks ögon, men i och med mitt skrivande verkade det som att folk överraskades: Jösse, hon kan skriva, det kunde man aldrig tro. Vissa sträckte sig till och med till erkännandet att jag var smart.
Jo, jag tackar jag. Klart jag är smart, inte tu tal om det!  Med detta sagt fortsatte dialogen med att mannen ville veta vad bloggen hette, så han kunde gå in och kika.
Då inträffade något mycket obehagligt och märkligt...Jag tappade mitt ordförråd fullständigt. En regelrätt blackout.
Jag mindes alltså inte ens bloggens namn. Jo, givetvis SnutJenny, men därefter var det blankt. Jag famlade efter orden:

-Fin..fad..fan, faibl...nä, vänta nu..vad är det nu igen, jösses så genant. Herregud, fadäser (blankt blankt...)
 
Mmm..hon är nog sjukt smart den där tjejen. måste han ha tänkt, verkligen.
Efter något som kändes som en evighet kom jag på det...men det kändes som tillfället passerat.
Jag ägnade mig istället åt den andra punkten i min beskrivning, att dansa som Jenny Silver, det är något jag är bra på iaf.
Det där med att bedöma min intelligens överlåter jag åt andra fortsättningsvis.