Det har kommit nya svenskar till hotellet...yeay.

En buss kom lastad. 
Med bland annat svenskar. Av den värsta sorten.
Och de har balkongen snett under mig. 
 
 
 
Trots min ovilja att socialisera med andra under semestern så måste även jag erkänna att det kan vara trevligt.
 Om det är rätt folk, vill sägas. Och förra veckan befann det sig ett sånt par här. 
De berikade min tillvaro istället för att lägga sordin på semesteryran.
I det fallet var det snarare ett under att de ville ha med mig att göra eftersom jag gjorde entré i deras liv vid poolkanten genom att avbryta maken mitt i en mening genom att skrattande kalla honom för arg gubbe. 
Det är kanske i regel inte den mest relationsgynnande starten. 
 
Nu kom det alltså nya svenskar. De gjorde sig tillkänna genom att uppenbara sig på balkongen snett under mig och förde en diskussion som mest kunde jämföras med en konflikt inne på, låt säga, Mörby pizzan klockan 15 en vardag. Alltså många svordomar med rejält eftertryck och utan att egentligen prata med varandra utan mot. 
De var alltså den värsta sortens chartergrannar.
Såna som förde tankarna till en annan bulgarienresa då en finsk man förgyllde tillvaron genom att kissa i hissen, och sedermera även ta  till det tidigare oprövade knepet att baja i en solstol vid poolområdet. 
Så med det i minnet insåg jag att jag fått nya grannar. 
Jag har hållt mig ifrån balkongen när de är där eftersom de i ärlighetens namn håller en för tråkig ton mot varandra. 
Kanske var det så att de saknade min närvaro och att det var därför det blev lite för intimt. 
För plötsligt medan jag i godan ro låg och läste på mage i min solstol på stranden fann jag mitt ansikte befinna sig just intill fylltantens ansikte. 
Hon dök i princip upp från ingenstans och föll sedan som en fura. Handlöst och dessutom ljudlöst ramlade hon likt en stor degklump ner bredvid just mig på stranden. 
Om hon var ljudlös så var hennes man det motsatta eftersom han omedelbart hävde ur sig: 
-Vilken jävla sopa du är. till sin äktade maka. 
Det enda svar han fick var ett gutturalt ljud från en mycket överviktig fru som redlös försökte kravla sig upp ur sanden. Med min egen landstigning färsk i minnet hade hon en liten liten del av mina sympatier, men jag hade ju å andra sidan inte vänt upp och ner på en sjuttis innan så nog tycker jag att detta stycke fick skylla sig själv.
När hon väl hävt sig upp i en solstol bakom mig flydde jag till andra sidan stranden. 
Ibland är det bättre att fly än illa fäkta. 
Jag tog ändå mitt ansvar och uppmärksammade badvakten när jag såg att fylltrattsgrannarna kom på den briljanta idén att bada och hon föll huvudstupa även i havet. 
Nu sitter jag och lyssnar på bulgarisk folkmusik i lobbyn för att jag inte riktigt vill veta på vilken nivå mina kära grannar är nu. 
Det är ju inte orimligt att tro att dagen förlöpte i samma goda anda. 
 
 

Snutjenny tar aldrig riktigt semester.-tyskattack nr 2.

En annan tysk att få sina fiskar varma var kanske inte otippat en yngling. 
Det som var mer överraskande var att det befann sig en yngling just här, på ett hotell där snittåldern ligger strax runt 60-strecket.
 
 
Så fort jag kom ner på stranden igen efter att ha avnjutit en välsmakande lunch, märkte jag att det var nåt som inte stod rätt till. Den tidigare så goda stämningen hade förvandlats, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. 
Jag spejade mig omkring och jag noterade att de tidigare så avslappnade åldringsansiktena runt mig numera satt med munnarna ihopsnörpta. 
Så slog det mig. Det var nåt med ljuden. 
Det har nämligen bara funnits två läten att lokalisera under två veckor. 
Dels när en av de tjocka ryskorna med barntofsar ogenerat tippat lite åt sida för att släppa sig. 
Och dels när någon känt behov av att rossla upp den mängd tjära som år av fulcigg samlat på hög. 
Det här var alltså nåt annat. 
Det var en tysk yngling som utan hänsyn till sin omgivning roddat upp egna högtalare i sanden. Ur dessa strömmade tysk, vad jag förmodar, hård hip hop.
För den här killen såg så där tillgjort rå ut. Hade det varit svalare hade han förmodligen burit bandana. 
Jag kastade vid upprepade tillfällen onda ögat på honom i hopp om att han skulle inse sitt övertramp. 
Ur hans perpektiv uppfattades det nog mer som att jag tyckte han var stekhet, för han log lite sådär flirtigt tillbaka. 
Det fanns liksom inte en tillstymmelse till insikt. 
Ungefär som att det vore det självklara att en tyst och rofylld strand fylld av pensionärer bara suttit och väntat på att en tysk gangster-wannabe skulle frälsa dem med förortsmusik med tyska svordomar.  
- Nä, nu får du faktiskt ta och sänka ,sa jag slutligen.
Inga omskrivningar inget tassande. Rak tydlig kommunikation. 
Och Allanbrallan stängde av. 
Varpå jag möttes av ett hav av skrynkliga tummar upp och tacksamma tantleenden. 
Men så till knorren. Det finns ju oftast en sån. 
Efter att  jag demonstrativt satt i mina hörlurar för att visa hur man faktiskt lyssnar på musik bland okända människor, skulle jag nämligen smidig som man är när man vänder sig i en solstol vända ryggen till. 
Olyckligtvis trasslade jag in mig i lursladden som med en snärt lossnade från mobilen, och tonerna av Rysslands bidrag i årets Eurovision dånade ut genom min högtalare till alla gästers öron. 
 
Jag valde att inte möta triumfen i tyskynglingens blick, men jag vet att den fanns där. Nåt annat skulle liksom inte vara aktuellt. 
Men jag vill nog sätta en peng på att gästerna på just den här stranden i alla fall uppskattade min musik mer. 
 
 

Snutjenny tar aldrig riktigt semester.

Jag försöker verkligen att hålla låg profil när jag är på semester. Jag vill varken beblanda mig med hotellpersonal eller övriga gäster.
Trots detta går jag tydligen runt och läxar upp tyskar på löpande band.

Jag vill gärna börja med att säga att jag absolut inte vill dra alla över en och samma smutsiga kam, men det är onekligen så att vissa tyskar på det här hotellet har lite att slipa på när det gäller sociala sammankomster.
Det har dessvärre lett till att jag helt röjt min anonyma profil inom hotellområdet eftersom det liksom inte ligger i min natur att se på när folk beter sig idiotiskt.
Jag skulle visserligen bli stolt om min anonymitet bytts ut till Snutjenny, men jag får nog inse att det finns betydligt vassare epitet på tyska som målen för mina tillrättavisningar använder sig av.

 



Först ut var en medelålders kvinna som gjorde mig det stora missnöjet att slå sig ned bredvid mig på hotellets galamiddag.
Bara det att hotellet bjuder in till just "galamiddag" gjorde mig vansinnigt glad, medan andra tydligen glömt humöret hemma.
Hotellpersonalen hade gjort det så fint och förvandlat matsalen till en i förväxling lik syriansk bröllopslokal. Alla stolarna var klädda med vita heltäckande tygöverdrag som därtill pyntats med röda sidenband. Även alla bord hade belönats med sidenband och längst fram i matsalen satt den inhyrda tvärflöjtisten och välkomnade oss med klassiska alster.
Och det var ovannämnda person som fick ta del av det tyska oskicket.
Jag är ju den första att ha förståelse för störande ljud av olika dess slag, men är man en individ som stör sig på smäktande toner från en tvärflöjt så bör man kanske inte sätta sig tre bord ifrån detta flitigt använda instrument.
Detta såg förstås inte den tyska kvinnan några som helsta bekymmer med, men hade detta till trots den osedvanligt dåliga smaken att ogenerat stoppa ett pekfinger i vardera öra och med armbågarna i högsta läge skaka på huvudet för att uppmärksamma personalen på det hon upplevde som förskräckligt oljud.
" Vad i helvete gör du, kvinna?" var det första som slog mig. Sedan såg jag mig oroligt omkring och hoppades att ingen skulle se vad hon gjorde. Samtidigt såg sig den öronpetande kvinnan omkring och hoppades att så många som möjligt skulle se.
Den tyske mannen på min andra sida såg..och började applådera det osmakliga uppförandet.
Av mig fick han en blick som gjorde att hans händer slutade klappa tämligen omgående.
Förrätten severades till fortsatta toner från tvärflöjten och till samma yvigt gestikulerande tysktant.
Och när jag då vände mig till henne och började prata, hörde hon till en början inte vad jag sa utan förutsatte att jag skulle delge nåt slags samförstånd. Därför såg hon lite extra stött ut när jag upprepade mig.
"-Du kanske ska ta din tallrik och gå härifrån istället?"
"-Vadå?"
"Kvinnan där framme sitter och spelar för att det är hennes jobb, och jag tycker att du beter dig väldigt respektlöst. Då kanske det är bättre att du går, tänkte jag."
"-Ja, det kanske jag ska" replikerade den tyska kvinnan med vad som visade sig vara tomma hot eftersom hon satt kvar och middagen förlöpte i tysthet. Tyst sånär som på att hennes mindre begåvade och dessutom fula tonårsbarn kallade mig just nåt sånt där vasst på tyska, men det lät jag bero. Det kunde tillnärmelsevis inte vara värre än vad jag inombords kallat deras mor. Jag hade fått fram mitt och fortsatte njuta av min galamiddag, dock utan tvärflöjt eftersom flöjtisten förnedrande nog av managern ombads sluta spela.
Fy för vuxna människor som inte kan bete sig.

Vi hörs till nästa tyskattack.

Odelad förnedring är dubbelt så tung att bära.

Hur mycket grus och snäckor ryms det egentligen i ett par bikinibyxor? Nästintill obegränsat mycket faktiskt, vilket jag blev varse om under oerhört genanta omständigheter. 
 
 
Innan resan hade jag tagit en PT- timme på gymmet. 
Min, inte så oerhört vältränade ,kropp svarade genom att ge mig den otvivelaktligen värsta träningsvärken sedan jag dansade poledance för fyra år sedan och då höll på att bli invalidiserad på kuppen. 
Denna nästan utomkroppsliga värk höll sedermera i sig under närmare en vecka. Därtill gjorde den även att jag belastade kroppen annorlunda och även fick träningsvärk på andra ställen vartefter. 
Det är inte för att skryta om PT-lektioner som jag tar upp detta, utan för att just den händelsen föranledde ett av de mest skamfyllda ögonblicken i mitt liv. 
 
 
Den första dagen här i Golden sands så gick vågorna rätt höga. Inte på nåt vis så högt att man inte fick bada men högt nog för att det skulle bli rejält vingligt. 
Stränderna här är väldigt långgrunda, ett faktum jag inte riktigt var medveten om när jag slängde mig ut i det livliga havet. 
Plötsligt gjorde sig pt-timmen påmind och det smällde till i musklerna. Närmare bestämt i baken. 
Kramp, sendrag eller bristning står jäkligt oklart, men klart var att jag inte kunde röra benet. 
Som en desperat hund började jag veva mig in mot land, men kom för långt in. Benens vinkel, som jag trodde skulle vara lätt böjda, visade sig överraskande vara snarlik lägsta punkten av en squat, kunde inte bära upp mig på den långgrunda stranden så jag föll handlöst framåt. 
Och sköljdes bakåt av nästa våg. 
Fortfarande bara ett funktionsdugligt ben. 
Tvärkört. 
Jag sköljdes framåt. 
Shit, byxorna höll på att fastna i sanden. 
Fanns inte en tillstymmelse av styrka i min kropp. 
Så fortsatte det. 
Som en jävla val sköljdes jag upp och ner över strandkanten. 
Den finkorninga stranden förvandlades dessutom till lömsk kvicksand och det var omöjligt att få fäste. 
Detta synnerligen genanta skådespel blev inte bättre av att jag för varje förnedrande uppsköljning kände hur byxornas tyngd ökade av all sand som liksom skyfflades in dom och huruvida dessa skulle hålla sig uppe vid en eventuell landstigning vågade jag inte tänka på. 
Slutligen lyckades jag, utan badvaktens hjälp, kravla mig upp med armbågarna och befann mig i säkerhet. 
Dock fortfarande med ena benet låst. 
Och när jag förläget glipade på bikinibyxorna när jag vaggade bort från vattnet föll det ut sand och snäckor som skulle kunna räcka till ett helt sandslott. 
Just där och då, ensam vid vattnet med 50 st solstolsplacerade betraktare framför mig, önskade jag så innerligt att jag hade kunnat skratta bort spektaklet tillsammans med någon, men låtsades istället vara oberörd när jag lade mig tillrätta i stolen och med överdrivna gester började strecha sätesmuskeln. Då skulle folk kanske iaf förstå varför jag som en 90åring inte kunde ta mig upp ur havet själv. 
Som en liten sorglig final föll de resterande snäckorna ut ur byxorna ner på badrumsgolvet när jag flera timmar
senare kom upp på rummet för att byta om till middagen. Som en liten påminnelse om att odelad förnedring faktiskt  är dubbelt så tung att bära.