Domen: Skenallergi (!?)

Under mitt fasansfulla besök hos läkaren fick jag, som ni kanske minns, även ta en del blodprover.
För mig och många andra tar nämligen våren med sig både glädje och rinnande näsor. Så fort det börjar grönska kommer ögonkliandet som ett brev på posten. (vet ej om det fortfarande är legitimt med ett sånt ordspråk)
Jag har de senaste 10 åren knaprat Clarityn, nässprejat och ögondroppat så det stått härliga till, det har visat sig hjälpa rätt bra och jag har därför aldrig brytt mig om att kolla exakt vilken / vilka pollenarter det rör sig om. Men när jag nu var på vårdcenralen tyckte de alltså att det var dags att bringa klarhet i detta, framför allt då jag har bekymmer med att andas.
Nu kom provsvaren, ja faktiskt som ett brev på posten.
" Bästa Jenny, jag har nu fått svaren på dina prover och allt ser normalt ut"
Ehh, ok!?
Då finns det 3 sätt att läsa detta på
1. Normalt-NORM. Normen är ju det som medelantalet landar på..Allstå KAN det ju betyda att så pass stor del av Sveriges befolkning idag är pollenallergiska att jag faller in i den NORMEN.
2. Labb-personalen är totalt inkompetent. ( Föga troligt.)
3. Jag är skenallergisk! ( Något som jag gärna själv håller som mycket otroligt.)

Men man ska aldrig säga aldrig. Det har hänt både en och två gånger att jag "sympatiskadat" mig alternativt varit woodoo-docka.
Som tex. när min chef opererade knäet. Samma dag pajade jag, under en träning, minisken i mitt eget knä. Eller som när mamma opererade handen och jag tajmade med att skära mig på brödkniven. 
Men sannolikheten för en 10 år lång skenallergi känns ändå inte riktigt 100 %.
Om vi dessutom har i åtanke att denna läkare gärna ville se mig som en briserande tvångsbomb kan man lätt tro att han tycker sig fått vatten på sin kvarn, jag är även inbillningssjuk!!

Kanske har helgens magsjuka inte varit nåt annat än just det, en inbillning.
Jag har helt enkelt så starkt önskat ett gränslöst illamående och en serie aldrig sinande toalettbesök att jag har trott att så är fallet, precis som med min rinnande näsa och kliande ögon. En föreställning, PUNKT 
Med detta sagt och med tanke på hur många av mina vänner som nu går i väntans tider kan jag bara be till högre makter att jag inte blir skendräktig också.

På drygt en timme förvandlades jag till en labil tvångsjuckande narkoman.

Efter 5 år har jag äntligen fått ändan ur vagnen och besökt vårdcentralen. Med tanke på vad mitt ärende gällde kanske det var dumt att vänta så länge, jag sökte nämligen hjälp pga andning- och sömnsvårigheter. Det förstnämnda är något som uppkommit på senare tid medan sömnproblemen funnits med sen barnsben.
Vad detta läkarbesök skulle utvecklas till hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.

Först ut var frågorna kring luftintag. Efter att ha besvarat dem så gott jag kunnat beslöts att jag skulle ta en rad blodprover och andas i märkliga maskiner. Läkaren sa åt mig att gå till labbet efter vårt möte, som för övrigt hade en avsatt tid på 30 minuter.
1 timme och 10 minuter senare var vi klara, labbet igenklappat och jag tvingades slokörat återvända hem. Med en rätt olustig känsla i kroppen, bör tilläggas. För det som hände där innanför läkarens fyra väggar var nämligen följande:
Läkaren: Vad beror din sömnlöshet på? Ligger du och funderar på olika problem t ex.
Jag: Nej, jag klurar inte på något. Jag kan vara så trött att ögonen går i kors men jag kan inte somna. Men när jag väl gör det kan jag sova 15 timmar om ingen väcker mig.
L: Har du mycket stress omkring dig eller oro?
J: Stress har jag så det räcker för ett helt kompani, men inget jag funderar på när jag ska sova. Kanske är det så att det undermedvetet ligger en oro i att försova sig. Jag tror inte kroppen kan vänja sig riktigt vid att gå upp mellan 4 och 5 på mornarna. Jag har trots allt jobbat de här tiderna i 7 år snart. Kan ju nojja över om jag ställt in alarmet och så...
Då tändes det en liten gnista i läkarens blick.
L: Lite som en tvångstanke, menar du?
Där borde jag förstått vartåt det barkade men svarade istället
: Ja, det kanske man kan säga!
Läkaren bad mig utveckla detta uttalande medan han vände sig om och knappade på datorn. När han sedermera vände sig mot mig igen hade han dragit ut en hel bibba med papper ur skrivaren. Jag vill ställa några frågor ur det här formuläret, sa han samtidigt som han knackade arken tillrätta på bordet framför sig.
Jag ombads att svara jakande/ nekande och även bedöma sannolikhet med en sifferskala.
Men jösses, vad är det som händer? tänkte jag men insåg samtidigt att jag inte kunde backa ur detta då det antagligen skulle ses som en försvarshandling.
Så drog frågestunden igång och jag höll på att trilla ur stolen av chock! Ur detta ca 10 sidor långa formulär har jag valt ut ett axplock:
" Drabbas du av känslan att vilja skada någon, t ex hugga en vän med kniv?" Ehhh, nej! Aldrig någonsin faktiskt.
" Får du ohejdade impulser att t ex. dra av dig ditt hår?" Mitt hår räcker halvvägs ner på ryggen, så svaret blev nekande även där.
" Plötslig ingivelse att ta på, gnida eller skava dig mot ting?" Nej, jag går inte runt och tvångjuckar mot lyktstolpar, inte mot nåt annat heller för den delen. Snarare juckas det lite för lite i mitt liv.
" upprepar du ramsor eller kombinationer i ditt inre? " Nej, jag sjunger inte god natt-visor medan jag kväver gamlingar med kuddar.
Nånstans här omkring upplyste den trägne läkaren mig om att tvångstankar ofta går hand i hand med missbruk och att han således inte kunde skriva ut några sömntabletter till mig. ( eftersom jag tydligen uppfattades som en briserande bomb, eller vad?)
Alla dessa frågor fick alltså nekande svar och en fet nolla på sannolikhetsskalan.
Men sen kom alltså den enda relevanta frågan, den som handlar om avstängda spisar bla. För där tycker jag det är bökigt. Stängde jag av spisen? Ställde jag klockan?
Jag anser själv att detta är en ganska bra fråga att ställa sig själv, om än i lagom dos.( men jag är sällan måttlig)
Men herr Doktor ansåg detta var något man ska avstå från att kolla upp.
Jag försökte påtala det faktum att jag ser det som ansvarsfullt, men det föll inte i god jord.
Jag nojjar ju inte över triviala ting så som upp-/ nedfällda toasitsar utan om ganska stora saker. Skulle jag exempelvis tro att jag glömt stänga av grillarna på jobbet, finns det ingenting som kan hålla mig från att kontrollera att min chefs investerade pengar inte brinner upp.
Läkaren frågade sen om jag lever ensam och om jag i så fall trodde att det kunde bero på mina nojjor.
Nej, det finns säkert många andra fel på mig förutom oron för försovningar som gör att jag är singel, svarade jag.
Detta började onekligen spåra ur rejält.
Slutligen ansåg läkaren att jag nog trots allt inte var så pass koko som han inledningsvis hoppats på och att hans första potentiella psykfall i själva verket var en tämligen normal individ och nöjde sig med att erbjuda mig hjälp för stresshantering.
Själv kände jag mig inte ett dugg friskare när jag lämnade vårdcentralen åt sitt öde. Ska det vara så här när man går till doktorn, vågar jag nånsin gå hit igen? Stängde jag verkligen av spisen innan jag gick hemifrån, tänkte jag medan jag maniskt rabblade " Imse vimse spindel" och hejdade en plötslig impuls att skava mig mot en papperskorg.

Jag anser inte längre att hundägarna är de största avföringsbovarna.

Där låg jag på en filt i solen och kände hur livet återvände till kroppen! Ensam på ett fält stort som 4 fotbollsplaner, det enda levande i sikte var hästarna på andra sidan allén. Lyckan var total! Ja visst, det vore en utopi att tro det skulle fortsätta vara så lugnt och harmoniskt.
Trots den nästintill obegränsade yta av natur kände ändå trebarnsfamiljen att där, just där, 10 meter ifrån mig var den mest optimala platsen att slå sig ner.
Dock fick familjen en dramatisk start på sin picnic då lilla Love 2 år smög fram till sin syster med en stor sten i näven som han kallblodigt tänkt dräpa henne med.
Efter vad som verkat som en evighet lade sig tumultet. Fadern avslutade sitt förmanande mantra av: Aj aj Love, aj aj...ajabaja..aj aj aj...systern slutade gråta och alla barn slöt fred. Istället sprang de runt som yra höns i en stojande lek.
Det var ungefär vid den här tidpunkten dramatiken blev ett faktum för mig.
Plötsligt hör jag nämligen mamman ropa:
- Nej, Tova!! Gå inte där, du har ju bajsat där!
Och Herre Gud, låt mig ha hört fel! Svårt chockad försökte jag intala mig att dessa ord aldrig nått mina öron... Förgäves.
Lilla Tova replikerade högt och tydligt:
- Nej mamma, jag har inte bajsat här. Det var Love. Jag bajsade ju där borta.
En rysning längs ryggraden, och resten av kroppen också för den delen. Sakta gick det upp för mig, JAG LIGGER PÅ ETT JÄVLA MINFÄLT! Hur ska jag ta mig härifrån? Hur många andra låter sina barn lägga kablar till höger och vänster?
Hur mycket barnexkrement finns det omkring mig egentligen?
Så många frågor utan svar.
Familjen packade ihop och begav sig. Själv satt jag kvar, oförmögen att röra mig. Slutligen tog jag mod till mig och tassade sammanbiten därifrån..
Jag klarade mig den här gången. Men nästa? Är det verkligen rimligt att man ska behöva oroa sig över att klampa, inte bara hundskit, utan även i barns?!
Överväger att dra mitt strå till stacken och hjälpa kummunen lite på traven med att föreslå en diskret liten uppmaning:



:Nej, det är inte hundägarna som är de största bovarna!