Stunder av språkligt samförstånd.

Det händer att folk skrattar åt mig. I bästa fall sker detta efter ett nyss draget skämt. Men det kan också ske av andra anledningar. Av anledningar som man själv inte riktigt förstår.
På min gamla arbetsplats hade många av mina kollegor svårt att förstå mig pga deras ursprung På min nya är det för att vi helt enkelt inte riktigt talar samma språk, även fast det är just svenska.
Förra torsdagen fick vi besök från flaggskeppsbutiken. Deras säljledare skulle hänga om plaggen inför ett event kommande dag. Jag tyckte allt att hon såg osedvanligt snygg ut och sa därför:
- Hej, vad snygg du är idag! Väldigt snofsig.
Därefter möttes jag av två väldigt spontana och lite hånfulla skratt. Ett från min kollega och ett från den nyss smickrade säljledaren.
- Snofsig?! Men herregud, hur gammal är du Jenny?
Lite förorättad skruvade jag på mig. Det var minst sagt en oväntad reaktion då mitt enda syfte var att leverera en ärligt avsedd komplimang.
Kanske gav det ändå säljledaren en liten insikt. Jag talar inte som jag gör för att jag är van vid att sälja till en äldre kund (vilket antogs efter vår improvisationsteater på säljkursen) utan för att det är så jag faktiskt talar.
Vissa kollegor tycker att jag skulle passa bättre i grannbutiken, med en betydligt äldre målgrupp, eftersom tanterna och jag verkligen skulle förstå varandra. Alltså kunder som säger:
- Jag vill ha ett plagg som icke varit på exposé!
Till saken hör att jag oftast är medveten om att mina ordval kan vara främmande för många i min egen ålder, och främst för de yngre, men jag blir stundom överraskad av reaktioner, som i detta fall med snofsig.
Det är väl inget konstigt med det?
Men glädjen blir då desto större när jag har mina jämlikar omkring mig.
Efter jobbet i fredags åkte jag direkt till en fest och hade därför fortfarande jobbkläderna på mig.
I köket mötte jag föremålet för festligheterna, min kära vän som tjänstgör i Afghanistan och nu var hemma på permis.
Han synade mig och sa uppriktigt:
- Snygga kläder. Riktigt snofsig.
Jag kände riktigt hur hjärtat svämmade över. Bland vänner, vi som hängt sedan tonåren, vi som förstår varandra.
Jag fortsatte in i nästa rum och sprang in i nästa killkompis. De sedvanliga hälsningsfraserna klarades av och därefter sa A:
- Nya vårkollektionen på? Snofsigt!
Känslan av att vara missförstådd och annorlunda rann av mig. Ibland känns det förvånansvärt bra att bara smälta in, bland vänner som förstår en, och talar samma språk.
 

Deltävling 4: Slutligen öppnades pärleporten i form av en gigantisk discokula.

Fjärde och sista deltävlingen i årets Melodifestivalspektakel. Och frånser vi inledningsshowen med idrottsklädda ungdomar, kunde den knappast ha inletts bättre. Alcazar tog arenan med storm och visade var det schlagerskimrande skåpet skulle stå.
I sedvanlig ordning drog programledarna inledningsvis några dåliga skämt och fortsatte på inslagen bana med att göra narr av döva, vilket jag har svårt att tro föll i god jord.
Men äntligen var det Melodifestivalkänsla och jag satt som på nålar här hemma i soffan, med fjärilar i magen och frenetiskt röstande.
Det går inte att komma ifrån det faktum att bra låtar,om än några få, tar bort fokus från riktigt risiga programledare.
Det hade räckt med den fjärde deltävlingen, vi hade inte behövt genomlida tre veckor av skämskuddar, Björkman hade haft äran i behåll om de hållt sig till den sista tävlingen.
 
1. Alcazar "Blame it on the disco": Vad älskar man inte med detta nummer? De hissas ner från taket i en gigantisk discokula och kliver ut i de bästa schlager-kläder vi nånsin skådat. Det är pyroteknik, det är fläktar det är dans och det är ren och skär kärlek! Det är så hett att jag för första gången på sju år inte fryser i min lägenhet. Det här är schlager när den är som allra bäst.
Tack Alcazar, ni tände schlager-lågan igen. Solklar finalplats.
 
2. I.D.A "Fight me if you dare": Ett riktigt fall efter Alcazars strålande inledning. En ung och trashig Charlotte Perrelli i kamouflagekläder och brynja, det känns väldigt väldigt ute. Det här skulle kunna vara ett av Finlands bidrag. Konstigt nog inte jumboplats men väl en sjätte.
 
3. Janet Leon "Hollow":   Jimmy Jansson gör sig bäst i kulisserna , och denna gång som låtskrivare. De omskrivna röstproblemen har inte gett med sig och det skär stundom riktigt illa. Det andas väldigt mycket öststats-ballad över detta, men inte mig emot. Däremot tittar jag mer på den snygga bakgrundsdansaren än på Janet. Kanske hade det gått bättre med en frisk röst, men nog tycker jag hon förtjänade mer än en sista plats.
 
4. Ammotrack "Raise your hands": Deras uppmaning faller mig betydligt bättre i smaken än när Tomas Ledin senare i vanlig ordning ropade "alla händerna i luften nu!!" under mellanakten.
Det är knutna sjalar på stativ, plåtskjul, bara överkroppar (iaf en), gitarrsolon och det nästan luktar disel genom rutan.Trots att det är hårdrock går det att schlagerdansa till, bara en sån sak! Gillar starkt och det blir en andra chans för dessa hårda grabbar.
 
5. Josef Johansson "Hela natten": När G:son är med har man ju lite förhoppninar. Men nej.
Plötsligt fick pretentiös ungdom ett ansikte. Han är så där svår på alla sätt man kan vara svår på. Det bjuds på en sjukt nördig kör och han gör några tappra försök till danssteg som faller plattare än låten i sig. Hela numret känns som ett You tube-klipp på barn som mimar framför spegeln. Näst sist på en sjundeplats.
 
6. Linda Bengtzing "Ta mig": Här hade jag hoppats på ett säkert schlagerkort, men det vill sig inte. Hon har i vanlig ordning en vansinnig energi, men inte ens med hjälp av  Mellos mest rutinerade kör-tjejer lyfter låten.
Linda uttalade sig i veckan " Melodifestivalen är inte längre som den var när jag förälskade mig i den" och jag är ledsen Linda men du är inte längre som när jag förälskade mig i dig. Fläkt, guldbrallor och skinnväst ger ändå plus i kanten, men det kunde inte ta henne till final. Det blev inte ens pallplats, utan en snöplig femte.
 
7. Ellinore Holmer "En himmelsk sång": Det enda som nådde himmelska höjder var hennes bröst som trotsade tyngdlagen och satt nånstans över armhålorna. Iklämd i en Disney-prinsessklänning stod hon skör som en lågstadieelev på skolavslutningen och sjöng rätt upp och ned. Det här har vi hört förr, och innan dess. Tråkigt är förnamnet men tydligen krävs en tråkig ballad per deltävling.
Dock får hon en andra chans.
 
8. Anton Ewald "Natural" I år överträffar verkligen den unga talangen sig själv. Inte låtmässigt och definitivt inte sångmässigt men han lyckas få med inte mindre än tio skrevgrepp på 3 min 6 sek. varav ett tvåhandsfattat. Redan innan han kom upp på scen tog han tag i snöret. Men inte på Michael Jackson-manér, utan lite lojt, så där som det vore en snuttefilt. Det kanske helt enkelt faller sig Natural för honom? Bortsett från det jublar Tant Snusk här hemma i soffan, och klappar förtjust händerna. Spegelprydd skinnjacka och danssteg sända från himlen. Jag tycker att det är så löjligt bra att jag varken vet ut eller in. (undermålig sång till trots). Jag vill upp och dansa nu och aldrig aldrig sluta. (men helst då iklädd Alcazars glitterdräkter) Final!
 
 
Kvällens överraskning: Tummetott Kempe syntes inte till.
Kvällens glädje: Alcazars discokula-entré och deras deltagande.
Kvällens besvikelse: G:son plattar fortfarande håret. Tycker det var gladare med lite lockar.
Kvällens citat: Som reaktion på min uppdatering om Antons grepp om ballarna skrevs:" Och som han tog i dem... jag tappade räkningen. Tur han fick en mick att hålla i till slut."
Kanske dags för mig att lämna över stafettpinnen?
 
 
 
 
 
 

Vården tigger väl sällan om patienter?

För ett par veckor sedan var jag hos läkaren, ja ni känner väl till honom vid det här laget.
Jag oroade mig lite över en obekant liten knöl på magen och tyckte att det var en god idé att kolla upp den. Det tyckte emellertid inte herr doktor som snabbt avfärdade den som en fettknöl. Jag måste säga att det lät osmickrande och hade nog hellre fått det medicinska namnet kastat i ansiktet istället för just fettknöl.
Denna tanke speglades antagligen rätt väl i mitt ansikte eftersom läkaren bestämde sig för att googla fram bilder för att visa exakt hur odramatiskt detta var. Oturligt nog kan tydligen dessa knölar dyka upp lite varstans på kroppen och dataskärmen svämmade plötsligt över av ogenerat skrevande sköten.
Ja, hm,eh..då ska vi se. skruvade läkaren på sig medan han skrollade ner på skärmen. Slutligen hittade han det han sökte och visade upp en abnorm, tennisbollsstor knöl, på en mindre intim kroppsdel.
- Om den blir så här stor, då tycker jag vi kan operera.
- Ja, eller långt innan dess. svarde jag.
Däremot hittade han några födelsemärken som borde avlägsnas. Vi tittade i hans schema och bokade in en tid. 21/2.
Jag ville dock reservera mig något eftersom jag inte hade tillgång till mitt egna schema och fråga därför hur lång tid innan man måste avboka tiden. Fyra timmar blev svaret.
Sagt och gjort. En kurs var inplanerad på jobbet just i morgon, därför ringde jag och avbokade tiden hos läkaren redan i morse. Talade in ett vänligt meddelande och lämnade även mitt telefonnummer för eventuell ombokning.
Alltså avbokade jag tiden över ett dygn innan.. god framförhållning. Man ska underlätta för andra när man kan. tänkte jag nöjd.
Inom loppet av ett par minuter ringde min telefon.
- Ja, hej. Det här är Lena, sköterska på vårdcentralen.
- Hej?
- Jo, jag hörde just att du avbokat din tid. Har du verkligen inte möjlighet att komma in imorrn?
- Nej, precis. Det var därför jag avbokade den.
Av hur många andra anledningar brukar man avboka? Nej, jag känner inte fört just idag. eller Näe, om man skulle ta och skita i den där operationen och ta en fika istället..
- Så du kan verkligen inte komma imorrn. nu ändrades tonfallet och hon lät lite som: kom igen då schyrra, kan du inte bara ställa upp nu´rå??
- Nej, jag är ledsen, det kan jag verkligen inte. försökte ändå låta lite medlidande eftersom det verkade vara nåt alldeles fruktansvärt besvärligt att jag avbokat min tid.
- Men vi har ju redan bokat ett operationsrum och och förberett med...
Där kände jag mig trots allt manad att låta lite rakare och avbröt
- Ja, må så vara men jag frågade läkaren när jag behövde avboka och fick svaret fyra timmar innan, då tycker jag att 27 timmar innan är med god marginal?
- Men det här är ju lite annat. Vi måste ju boka operationsrum och boka..
- Ja du nämde just det. Men som sagt, jag har avbokat min tid för att jag inte kan komma.
En tung suck i andra änden, med underton av "förbannade patientjävlar som inte kan ha nån förståelse
för hur jobbigt det är för mig att lyfta min rumpa från receptionsdisken och gå för att boka ett operationsrumshelvete", följt av ett snorkigt och uppgivet:
- Men du, då får du väl höra av dig när du kan då!
- Absolut, det hade jag redan tänkt mig tack.
 
Vad tusan var det fråga om?
Ska man ringa till en restaurang i avbokningssyfte och få ett:
Meh, snälla kom istället. Vi har ju redan putsat besticken och vikt servetterna. Är det säker att ni inte kan komma?
Eller till tandläkaren:
Kan du verkligen inte? Vi har ju redan plockat fram en ny haklapp och bomullstussar, kom igen då, snälla.
Nä, nästa gång får jag se till att avboka minst två veckor innan, eller debiteras för utebliven närvaro. Det kan det faktiskt vara värt...om de nu tycker det är bättre.
 
 
 
 
 
 
 

Deltävling 3: Tallade tuttar, 2014, verkligen SVT?

Ett steg fram, två steg tillbaka. Så kan man bäst beskriva lördagens deltävling i Melodofestivalen, för den var sämre än den första. I alla fall sett till produktionen.
Anders inleder programmet i Nours klänning och påminner mer om Ukrainas artistbärande jätte Igor i ESC -13, än en skånsk komiker. Verkligen skoj. Följdes av detta gjorde en vansinnigt låg pajkastning programledarna emellan..
Däremot hade SVT insett vidden av att få in lite nytt blod, och släppte således in Björn Gustafsson på scenen.
Han bjöd faktiskt på årets första skratt. Dessvärre sattes det i halsen när han klämde Nour på brösten, vilket om möjligt kändes mindre fräscht och omodernt än när Thorsten Flink tog Gina på rumpan. Punggrepp och tutt-tut. Det är  2014 SVT, behöver vi verkligen klämma på intima kroppsdelar i direktsänd TV för att skapa "underhållning"?
- JAAA, svarar SVT och serverar samtidigt tävlingens tredje skrevgrepp under Oscar Zias framträdande.
De kanske t om. har tvingats begränsa skrevgreppen till ett per deltävling. Kanske drar de lott innan om vem som får det ärofulla uppdraget att klämma kulorna i rutan?
Kvällens pausunderhållning rasade i kvalitetskontrollen även denna vecka och satte nytt lågvattenmärke.
Sotji- the Musical
De borde ha förstått att den enda gången skridskobanor funkade i dessa sammanhang var när Rysslands Dima Bilan kammade hem ESC-segern tillsammans med forna världsmästaren i konståkning åkandes på scenen. Inte i Revy/Buskis-kategorin.
 
1. Outtrigger "Echo": snälla inte här! Inte igen, aldrig mer vill jag se tvångströjor (möjligtvis kan jag tänka mig Björkman i en) eller hannibalmasker i detta program. Älskade låten, men kanske inte just i detta sammanhang. Ångestladdat till tusen när bandet rockade inlåsta i burar, turligt nog blev alla utsläppta och kunde fortsätta till andra chansen
 
2. EKO "red": Lite nervöst eftersom detta är en kund till mig. Jag har tyvärr avslöjat att jag älskar schlagers. Hur skulle jag hantera henne om det var kasst? Men jag tyckte att de styrde skutan väl mot slutet och att de hamnade på sista plats var helt omotiverat.
 
3. Oscar Zia "Yes we can": Fredrik Kempe...igen. Nämen, plötsligt står där fem Eric Saade? Och precis som med Saade blir det här ett sjukt snyggt nummer, och nummer tre på skrevgreppslistan. Det andas lite Britney Spears över detta, och visst gillar jag det.
 
4. Shirley Clamp "Burning alive":Såväl fläkt som rök bådade gott , men föll tämligen platt.Rösten har hon men låten trasas av alltför stor vilja till vibrato. Vad hade kvinnan egentligen på sig, en strimlad soppsäck? Och hur bredbent kan man stå i motvind utan att visa könsorganet?
 
5. State of drama "All we are": Känner inte alls igen det här bandet som var så ruggigt bra i fjol. Det enda som fortfarande håller är syntarens pudelfrilla. En frisyr som däremot inte håller är sångarens nya som gör honom snubblande lik Serbiens vinnare som sjöng Molitva. All we are, allt de är, är pinsamma.
Kanske gjorde samma slutposé som förra året att de trots allt tog sig till andra chansen?
 
6. Cajsastina Åkerström "En enkel sång": Japp, det var just precis var det var. Varken mer eller mindre.
Ibland rör hon visserligen lite på armarna men mer händer inte.
Glitterregn hjälper föga i sådana sammanhang.
 
7. Ace Wilder "Busy doi'n nothin": Från hjärtat, det här är så dåligt. Det verkade lovande tills refrängen drog igång, men nej. Sjukt bra dansare lyfter ändå numret. Men, varför har inte SVT satt namnlappar på dem? (host host) Obegripligt nog skrällde hon hela vägen till final.
 
8. Dr Alban & Jessica Folcker "Around the world": Älskar Jessicas klänning, men jumpaskor till?! Dr Alban låter precis som alltid. Ser lite stelare ut än vanligt men det kan förstås ha med åldern att göra.När han utbrister -Yes Jessica!! vill jag helst att nån propp ska gå. Är det en Finlandsfärja med avdankade artister? Jösses, ta bort ta bort...Turligt nog behöver vi inte se mer av dessa eftersom de hamnade på femte plats.
 
Kvällens besvikelse: behöver jag verkligen upprepa mig här?
 
Kvällens glädje: för en liten liten stund var det Björn Gustafsson.
 
Kvällens fråga: Var det inte lite väl magstarkt av Oscar Zia att kalla detta "Dödens grupp". ?
Blir det verkligen inte bättre än så här?