Pensionerade poliser är en anledning till att inte knyta kontakter på resor.

-Shalom Djeeeni! hojtade den pensionerade polisen från Isreal för säkert fjärde gången den förmiddagen.
Jag hade sekunden innan sett honom i periferin och försökte därför utan vidare framgång göra mig osynlig där jag satt i min solstol.
Alltså fann jag honom sittandes bredvid mig ännu en gång.
 
Jag sa innan resan att jag inte hade några intentioner att hamna i samspråk med någon. Och det hade såklart varit bäst om det blivit så.
Jag är ju en person som hamnar under allsköns packs radar.
De kan liksom nosa sig till mig oavsett land jag befinner mig i.
Den pensionerade polisen, som sedermera också visade sig gå under passionerade polisen, som jag hade tittat på fotboll med dagen innan tyckte inte alls som jag att just det hade räckt som kul reseminne. 
Trots att han enligt egen utsaga reste med sin fru syntes någon sådan inte till. I alla fall inte de otal gånger han ogenerat slog sig ner vid mig för att utveckla, det som han tyckte, relationen mellan oss.
I sann snutanda bombade han mig med frågor som smattrade likt hagel.
- Åt du frukost i matsalen? Jag såg dig inte.
- Gillar du att simma? 
- Vad gillar du att läsa?
- Vad jobbar du med?
- Vad gillar du för mat? - Tycker du om att laga mat?
 
Alla dessa frågor besvarade jag med blicken stålsatt i boken, allt för att verka dryg och ointresserad men det gav ingen effekt. Frågorna fortsatte i k-pistfart.
Och efter varje fråga kom ett utförligt svar från polisen själv, som inleddes med att han med kraftigt utspretad hand slog sig för bröstet och sa - I like that too!!
Ett tillfälle hade kanske varit överkomligt, men karln hade uppenbarligen en arsenal av frågor som aldrig sinade utan kunde användas vid minst fem tillfällen om dagen.
Visst, jag hade kunnat be honom att " fuck off " men det kändes lite magstark eftersom han inte var otrevlig och inte heller fysiskt närgången utan bara sjukt enerverande. Som en fluga som bara svärmar kring en som inte går att vifta bort. 
Vår relation avslutades dock efter att han yttrade en önskan om att fotas bredvid mig. Då kom min öppning och jag kunde sätta ned foten...efter två dagar alltså. 
Jag är evigt tacksam att jag inte stötte på honom tidigare under vistelsen. 
Det hade kostat alldeles för mycket enegi att försöka hitta gömställen på ett hotell längre tid än så.
 
Och det är därför, mina vänner, jag inte vill träffa massa roliga människor när jag reser, för det slutar aldrig väl när någon får upp ögonen för mig.
 
 
 

Fulcigg får man betala dyrt för i slutändan ändå.

På planet hem i går plågades jag till en början av ljuden från de avgrundsrosslande hostattackerna som enbart kan ha sitt ursprång i en veckas vältrande i bulgariska fulcigaretter.
Och det är klart, det är ju de billiga ciggens mecka så varför då välja "vettiga" tobaksmärken när du kan få inhemska för en spottstyver?
Jag vet. Jag har själv gjort det.
Men nu när jag hörde mina medpassagerare hosta lungorna ur sig så njöt jag. Inte bara för att jag hade hela stolsraden för mig själv och därför kunde bre ut mig ordentligt (vilket i ärlighetens namn inte var så skönt som det låter eftersom jag var tvungen att vrida ryggen i en högst onaturlig vinkel för att inte vara i vägen för serveringsvagnarna. Men om inte annat var det härligt att retas med de övriga.) utan också för att jag avstått från att inhalera dessa satans påhitt.
Hela våren har jag nämligen hakat upp mig nåt alldeles oerhört på det här med feströkning. Jag önskar så gärna att jag kunde, bara för att. 
Känslan blev ju inte bättre av att resa iväg. 
Tanken på den sedvanliga kombon pool, öl och cigg fick mina gamla röknerver att gå igång fullständigt.
Så till den grad att ett paket fulcigg faktiskt inhandlades. Min vana trogen behöver jag nämligen göra dumma saker bara för att få bekräftat igen att det faktiskt var så dumt som sist.
Och mycket riktigt. Två bloss kunde jag tvinga i mig innan flimmerhåren tjärchockades svårt och således gick bananas medan hela bröstkorgen verkade vilja vända sig ut och in. Två bloss, inte mer men jag kan nästan svära på att den förbannade röken satt kvar i minst tre dagar efteråt. 
 
Så därför satt jag på flyget osmidigt vikt över två säten och njöt istället till de fantastiskt vidriga rosslingarna, hur äckliga de än var.
Lite skadeglad och med vetskap om att det inte kommer hända mig. Inte i år i alla fall.
bulgarien - cigg

Hemresan börjar ju bra

Inleder starkt med att bli kroppsvisiterad på flygplatsen. Innanför kläder med handskar och allt.. ja inte introvert alltså.

Rumbyte och begränsade möjligheter.

Efter min önskan att behålla rummet till kl 18 istället för kl 12 hänvisades jag till ett helt nytt rum att husera i under dagen.
Eller ja, förvara min väska i och få möjlighet till dusch alltså.
Det nya rummet var såklart slående likt det första frånsett det faktum att det låg på andra våningen och inte sjunde som mitt tidigare.
Inte alls lika bra alltså.
Men desto mer nöjd blev jag att jag faktiskt spenderat veckan på plan sju, med balkong helt utan insyn.
Där skulle man ju kunna sitta nästintill naken om man skulle vilja.
Men varför skulle man vilja det? Bara för att man kan eller?
Ja, så skulle det klart kunna vara.
Möjligheten var ju faktiskt serverad.