Det osar hett om barnförbudsdebatten. Vad tycker jag, som är i branschen?

En vän till mig länkade Alex Schulmans publicerade text gällande diskriminering av barn på restauranger och kaféer.
Folk rasade. Hon fattade beslutet att ta bort länken då tonläget mellan två debattörer blev alltför hårt.
Dagen därpå lade hon upp en statusuppdatering där hon förklarade varför hon raderat den urspårade tråden. Hon tolererade inte att folk gick till personangrepp eller använde fula ord.
Resultatet av denna uppdatering blev att två andra personer råkade i luven på varandra. De efterföljande 92 kommentarerna innehöll allt från nedlåtande tillrättavisningar till obscena tillmälen. Ja, allt det hon just bett folk att hålla sig ifrån på hennes vägg. Det enda som klargjordes kring detta var att barnförbudsdebatten är ett ämne som upprör, ordentligt. Fikande personer som är för eller emot. Då är det väl lämpligt att jag som faktiskt jobbar i branschen presenterar en del tankar om detta.
Jag vill börja med att säga att vi inte har något barnförbud på min arbetsplats, men gud ska veta att tanken lockar mig fler än en gång i veckan. Självklart är det inte de försvarslösa små liven vi har åsikter om utan föräldrarna till dessa.
Några punkter som bör beaktas innan du som mamma/ pappa börjar twittra, Facebooka eller tala i telefon efter att ha släppt ner ditt barn på golvet är:
  • Det är just ett kafégolv. Förutom att det är förbannat många ytterskor som går på det, tappas även ett otal glas, koppar och tallrikar på ett sådant. Risken är rätt överhängande att ditt barn kryper på skärvor.
  • Det serveras mat på kaféer och restauranger. Förutom geggan på golvet som du och ditt barn stått för, finns där ibland andra matrester som ditt barn gärna stoppar i munnen.
  • Det finns andra människor i lokalen som kanske inte är där med intention att barnvakta.
  • Det är också en arbetsplats för de som jobbar där.
  • När ditt barn kryper in i köket lurar en del faror, såsom kokande vattenkärl, knivar och skärmaskiner.
  • De anställda har oftast fler saker att göra än att rädda ditt barn från att stoppa fingrarna i ett eluttag, bakom kassan.
  • Det kan stå dig dyrt när ditt barn blir påkommen med att leka med on/off-knappen på kylmontrar. Eller i de mer avancerade fallen: ändra temperatur på dessa.
  • När ditt barn springer eller kryper runt kan en del olyckor ske, tex kan brickor med varmdrycker spillas, i värsta fall över just barnet, när personalen snavar på din avkomma.
  • När ditt barn står och slickar på ytterdörren är risken stor att det lilla livet kläms när personer kliver in i lokalen.
 
Så vidare till barnvagnsförbudet:
Vi är ingen välgörenhetsorganisation. Med de helt vansinniga hyror som krävs är vi beroende av varje sittplats i lokalen. Ponera att hyran ligger på mellan ett- och tvåhundratusen kronor, då uppskattas inte att fyra platser går åt till en barnvagn.
Barnvagnar bör inte placeras framför kylar där gäster plockar sin läsk, inte heller i serveringsgångar eller blockerande framför bröd- och bestickhyllor.
Barnvagnen i fråga bör inte heller köras runt av ditt barn i lokalen.
 
Skulle ovanstående efterföljas av fikande föräldrar tror jag nog inte att begreppet "barnförbudsdebatt" någonsin uppkommit.
Jag förstår att just du inte beter dig så när du fikar med ditt barn, och då känns det förstås orättvist att du drabbas av ett sådant befängt påhitt, men med lite insider-information kanske det känns lite mer förståeligt att vissa ledsnat.
 

Jag är inte dum, bara lomhörd.

Jag har lite svårt med balansen. Det kan ibland uppfattas som jag är på örat men problemet sitter snarare i örat, närmare bestämt i det vänstra. Sedan barnsben är hörseln i detta nedsatt och det påverkar till viss del balanssinnet. Fler än en gång jag slagit i axlarna i dörröppningar av denna anledning eller rätt och slätt varit på väg att trilla omkull från stillastående.
Nåja, det är inte alltid en nackdel att ha lite sämre hörsel på ena örat. Om en fågel kvittrar utanför fönstret lite för tidigt på morgonen kan jag lätt utesluta den genom att vända mig och ligga på andra örat. Eller om någon pratar strunt så kan jag helt enkelt vända andra kinden till. Prisvärt i såna situationer alltså.
Värre är när människor envisas att viska i det örat. Omöjligt.
Det räcker med att nån försöker samtala från det hållet och jag känner mig bortdribblad.
Medvetet/ undermedvetet försöker jag därför placera mig på lämplig sida men under middagar är det ett gissel.
Inte bara det att jag inte hör, jag måste anstränga mig oerhört i större sällskap för att kunna urskilja samtal och sortera ljud. Det slutar oftast med att jag blir trött, sur och vill gå hem istället. Trevligt, verkligen.
Men så till det som kanske stör mig mest.  Folk som misstolkar min risiga hörsel och istället tar mig för mindre begåvad. Själv anser jag mig inte ha ett särskilt begränsat ordförråd, snarare tvärtom. Men det som sker när jag inte hör vad personen framför mig säger är att denne ändrar sin formulering därför att den tror att jag inte förstod. De väljer att förenkla språket till en nivå de tror är mer lämpad för mig.
Det är fantastiskt förolämpande, så snälla, nästa gång jag säger " VA?", upprepa bara frågan igen.
Tack på förhand.
 
fotnot: till kategorin VA? hör även : ursäkta mig? förlåt? och nu hörde jag inte?

Att moona mot finfolket.

I dag var det dags för den månatliga utfodringen av bankmän.
Klockan 07.20 ville de ha 80 frukostpaket levererade till lunchmatsalen intill deras kontorslandskap.
Plikttroget rullade jag på utsatt tid upp vagnen efter ett visst mankemang vid hissarna.
Hur vettigt är det att koppla fyra hissar till samma knappar? Hur lätt är det att manövrera en vagn fylld med juice och smörgåsar mellan hiss 1 och hiss 4? Inte särskilt. Det som sker är nämligen att dörrarna slår igen just som man når fram till rätt. Trycker man då snabbt på knappen igen öppnas inte samma dörrpar utan ett dörrpar längre bort och då ska man hinna till den... ja ni förstår ju själva. Men till slut lyckades jag ändå komma in i en hiss och kunde därför leverera dessa rykande färska smörgåsar.
Vagnen lirkades med stor möda in genom alltför trånga dörrar och jag började inför hungriga banktjänstemän lyfta av kartongerna upp på ett barbord. Dock fick inte den sista kartongen innehållande 40 juicer plats och jag uppmanades ställa ner den på golvet istället.. Samtidigt som jag började böja mig ner mindes jag stressen hemma i morse, den som resulterade i att jag inte hann sätta i nåt skärp.
Lagom tills att jag nådde golvnivån bevisade också den plötsliga temperaturskillnaden över utvalda kroppsdelar vad som sker när man glömmer skärp.
Till min fasa insåg jag att jag näst intill moonade mot tjänstemännen. Likt en fjortis lät jag min inte alltför blyga bakdel lysa upp deras tillvaro.
Snabbt rätade jag på ryggen och önskade en fortsatt trevlig dag. Och även fast mina byxor inte hade följt samma princip lämnade jag lokalen med huvudet högt.
En liten frukostsurprise får man väl unna dom?
 

Ett så litet ord som väcker så stor anstöt.

H E J, tre små bokstäver som var för sig inte är så märkvärdiga men tillsammans bildar något trevligt, glatt och i vissa fall inbjudande, förutsatt att de inte missbrukas enligt vissa.
HEJ. Kan det verkligen vara fel, ett sånt litet och fint ord?
Kanske har jag en osund relation till detta ord, men i så fall har jag fostrats till det. Min mor hälsar på alla, ja alla. Är hon ute och promenerar så nickar hon artigt mot de mötande fotgängarna och säger just HEJ. Kanske är det för att hon känner exakt alla och om det mot förmodan är någon obekant så skadar det inte med ett HEJ. Eller gör det det?
Vissa känner sig kvävda av detta ord, de blir stressade och och flackar med blicken. Förväntas det något av mig nu, verkar de tänka medan den hälsande personen knallar vidare, oberörd av skadan den just åsamkat.
För en tid sedan klampade jag i klaveret. Jag begick den största fadäsen man kan begå i ett särskilt sammanhang. Med facit i hand hade jag givetvis agerat annorlunda.....
Jag hälsade på kassörskan innan hon gett kvittot till kunden framför mig....
Självklart tvingade jag mig inte fram. Jag viftade inte heller med mina pengar framför hennes ansikte och skrek att det minsann var min tur nu...Nej. Medan kunden knappade in sin kod tittade kassörskan upp mot mig och ögonkontakt skapades.
- Hej hej, sa jag. Lågmält just för att inte skapa några missförstånd. En enkel hälsning som när två par ögon möts.
Övertydligt artikulerade kassörskan tillbaka, lite högre än nödvändigt just för att uppmärksamma andra köande på mitt snedsteg:
- Jag är inte klar med min nuvarande kund än, TACK.
- Jag ville bara säg hej, försökte jag men insåg snabbt att jag bränt mina broar hos denna snipiga varelse.
En liknande men omvänd situation uppstod på jobbet idag.
Jag stod som vanligt och serverade mina frukostgäster kaffe när en man kom in och ställde sig på vänster sida om kassan för att placera sina saker vid ett bord. Denna man äter frukost hos oss tre gånger i veckan och har så gjort under ett år, således kan han väl kallas bekant.
- God morgon, kvittrade jag snabbt mot honom innan jag skulle vända mig om mot de köande på höger sida.
- Nej, det är inte min tur. Damen på andra sidan var här före mig, blev svaret.
- Jo jag vet. Jag sa bara god morgon, det sker liksom reflexmässigt när jag ser nån jag känner.
( Som exempelvis när jag mötte damen som mitt ex varit otrogen med, den där hälsningen sker, oavsett om man vill eller inte. Just i det fallet förstår jag dock att hon blev lite perplex.)
 
Det där händer förvånansvärt ofta. En liten hälsning när någon kommer in i kafét och de blir genast deffensiva. - Vi har inte bestämt oss än, vi har knappt hunnit komma in. Ge oss tio minuter...bla bla
Jag kan ge er all tid i världen, jag sa bara HEJ. Tre små bokstäver som bildar något trevligt glatt, och i detta fall, tänkt som inbjudande......