Dagens förolämpning.

Jag går sällan runt och känner mig kränkt, men när någon, dessutom oombedd, gissar att jag väger 75 kg så är det inte utan att jag faktiskt känner mig just kränkt. Nu vill jag understryka att jag inte anser den vikten är särskilt märkvärdig i sig, men ingen blir väl smickrad av ett fjortonkilos-påslag, oavsett utgångspunkt?

Kära gäst, jag kan omöjligt känna till dina familjeband.

Ett stort sällskap äntrade lokalen. De slog sig ned vid ett långbord. Ja, eller detta var något de själva konstruerade. Det verkar vara så att man helt efter eget huvud kan möblera om när man kommer in i ett kafé.
När dessa tio personer till slut bökat färdigt och flyttat på det och dem som ej passat in i deras bild, klev överhuvudet fram till kassan. Oftast är det en i sällskapet som tar kommandot, oavsett storlek på grupp. I detta fall var det en medelålders kvinna.
Hon deklarerade att hon kände ägaren ( alla får samma service, men det är mycket möjligt att den blir lite sämre om man inleder på så vis.) innan hon frågade om exakt allt i hela menyn.
Vad innehåller det?
Vad innehåller det där, och det där?
- Om det är så att det är något du inte tål så kanske det är lättare för mig att rekommendera något, sa jag när kvinnan frågat sig halvvägs genom menyn.
- Men vaddå, tycker du jag är besvärlig?
- Givetvis inte. Men det underlättar om vi vet vad du inte kan äta.
- Det gäller inte mig, det gäller min dotter. Hon tål varken gluten eller laktos.
- Ok, då kan jag erbjuda följande. Bla bla bla......
Kvinnan beställde slutligen ett antal rätter. Självklart förstod hon inte skillnaden mellan toaster och smörgåsar och protesterade vilt när slutsumman efterfrågades.
- Hallå, hallå!! Du har gjort fel! Du har tagit alldeles för mycket betalt. Du sa att smörgåsen kostade 59 så varför har du slagit in 89?
- Därför att du beställde grillad toast och inte smörgås. Jag har bara slagit in det du beställde.
- Men jag vill ha en smörgås.
Bet mig hårt i tungan, sprang in i köket och insåg att toasterna redan var klara. Jaha, en ofrivillig måltid för egen del alltså.
Återvände till kassan efter att den något påfrestande kvinnan fått sin smörgås och hennes vänner serverats sallader och jag betjänade en ung tjej som just kommit in.
Tjejen beställde en caesarsallad.
Tacka gud för lite enkla gäster, tänkte jag. Det går åt en del energi att upprätthålla en trevlig ton mot omöjliga människor.
Köket flaggade att salladen var klar och jag gick ut för att servera den. Upptäckte till min fasa att den unga tjejen tillhörde kvinnans trupp.
Salladen ställdes fram, varpå kvinnan gick i taket.
- Men herregud! Vad var det du inte förstod? Jag förklarade väldigt tydligt för dig att min dotter är laktos- och glutenintolerant!!!
Jag stannade i min rörelse och mötte tyst crazy ladys blick. Sa ingenting, ingenting alls.
Med skärrad blick stirrade hon tillbaka.
Jag tog till orda.
- Ett, jag kan omöjligt veta vem din dotter är.
Två, det kanske inte är lämpligt att beställa en sallad med laktos och gluten om man inte tål dessa.
Tre, om du lugnar ner dig lite så kanske vi kan lösa det här i alla fall?
Kvinnan vilade nu på gränsen till infarkt men hennes dotter log mot mig och sa att det gick alldeles utmärkt ändå. Hon vände sig mot sin mor: Jag är 24 år, mamma, och kan ta hand om mig själv, tack!!
Nöjd vände jag på klacken och lämnade en högröd kvinna åt sitt öde.
Och ja, jag talade om för chefen att en trevlig bekant till honom varit på besök. Det gynnar inte alltid en person att känna ägaren. Tror inte han kommer införa någon löpande rabatt för denna kvinna.
 
 
 

Hur en komplimang mottas beror tydligen på avsändaren.

Nu i veckan inträffade något som i det närmsta skulle kunna benämnas som chockartat.
Jag blev nämligen mållös.
Och generad.
Jag stammade och jag.... rodnade!

Vad som föranledde detta var en oerhört smickrande komplimang.
Samtidigt som mina kinder kraftigt blossade röda insåg jag även att komplimangen var smickrande just på grund av avsändaren. Hade denna varit någon jag inte haft ett gott öga för hade utgången med största sannolikhet varit en annan.
 
Så här ligger det till. Jag pryder omslaget för kaffekedjans meny. Förra veckan tog en stilig ung herre med sig en meny och övervägde att återkomma för lunch.
När samme man kom in en morgon denna vecka frågade jag honom om han hade lunchat och att han i så fall har rabatt genom sitt jobb.
Då kom det jag aldrig kunnat tänka mig. Svaret blev nämligen:
-Nej, jag hann aldrig. Men jag har menyn på skrivbordet för jag blir så glad av att titta på den.
 
Jösses, var tanken som slog mig innan jag skämde ut mig genom att, ja jag tror faktiskt att jag fnittrade!!
Detta följdes av ett stammande potpurri av - Ehh, hi hi. oj, så oerhört smickrande, hihi och genant...ehh öhh, innan jag kände att situationen blev mig övermäktig och istället helt bytte spår och önskade honom en fortsatt bra dag.
 
Hade nu denne man inte sedan tidigare väckt mitt intresse och  inte haft utseendet för sig hade jag antagligen reagerat på följande sätt.
Surt knipit igen munnen, lyft ögonbrynen i en " hur i helvete tänkte du nu"-position och för mig själv muttrat om satans obehag och att det minsann inte är någon erotisk lektyr han lagt vantarna på! och inte behöver han komma hit igen heller!!
Men nu var han alltså en riktig charmör som istället gjorde mig knäsvag... Jo jo, det är skillnad på folk och folk, tydligen.  Är du inte attraktiv i mina ögon får du gärna hålla käften. Är du snygg kommer du undan med vad som helst. ( note to self: rannsakan kan vara på sin plats)
Några dagar efter det kom han åter och när vi småpratade lite frågade han om planer för helgen.
Snabbt som attan smällde jag igen alla eventuella dörrar genom att göra mig sjukt oattraktiv.
- Jag ska inte göra nåt. ingenting alls. Jag ska bara ligga på soffan och ta det lugnt.
Och för att inte låta någon liten lucka glänta lade jag till:
- Helst ska jag inte gå utanför dörren förns på måndag.
Jag slänger käft med folk dagarna i ända. Jag har allt som oftast svar på tal och har inga problem att kommunicera med folk, men när jag blir förtjust förvandlas jag till ett förvirrat stycke med fjortistendenser. Jag säger helt fel saker om jag ens vågar säga nåt och vågar knappt titta på mannen som är föremål för detta.
Fortsättning på detta då?
Då detta är en person jag tidigare nämt för vänner kom förslag från deras sida att föreslå en dejt.
Men det kan jag ju för tusan inte göra. Jag kan inte stå på min arbetsplats och utgå från att trevliga singelherrar vill ha mig. Ska jag stå där likt en bordellmamma och lite försiktigt fråga om han kanske vill kika i en annan typ av meny jag har att erbjuda...
Nä, Snutjenny i all ära men i det här fallet tar fegheten över.