Hundtrick och bristande hänsyn.

Jag gillar djur, typ. 
Mest gillar jag djur på avstånd.
Jag är alltså inte särskilt förtjust i att klappa på dem eller att få närkontakt med deras nosar/tungor.
Men konstigt nog verkar alla som har djur förutsätta att alla älskar dem precis lika mycket som de själva gör. 
Lite som föräldrar. 
"Det är klart att alla inte tycker det är kul med barn, men just mitt barn tycker alla om."
 
I detta sammanhang, precis som i alla andra, är gränssättning synnerligen viktigt. 
När jag för en tid sedan åkte tunnelbana hem från stan, klev en man på och lyfte upp sin pitbull på sätet mittemot mig. 
Redan då tycker jag att gränsen är passerad. 
Sätena är till för människor, punkt. 
Vad blir nästa steg, kommer folk att be gravida och pensionärer att flytta på sig till fördel för husdjur? 
-Kan du vara snäll att maka på dig med rollatorn, min hund vill sitta på det där sätet?
 
Hundar bär sällan byxor och har därtill något bristande hygienrutiner kring toalettbesök. (Säg gärna till om nån behöver fler anledningar till varför hundar ej bör sitta på tygklädda säten.) 
 
Sedan började hunden att slicka på mina knän, medan hundägaren log mot mig. "Åh, så fint för henne att min jycke slickar på hennes bara hud, det är ju en ömhetsbetygelse, god som någon"
Jag vill inte sitta här och låta fördomsfull men vissa hundägare i kollektivtrafiken tar jag inte gärna strid med, så jag flyttade helt enkelt på mig. Jag spände såklart onda ögat i hussen innan, man måste ju markera på något vis.
 
Nyligen kom jag också i kontakt med Tjorven. 
Tjorven är en krullig pjäs vars nos jag plötsligt fann rotandes i min väska när jag låg i parken. 
Resten av Tjorvens sällskap befann sig några tiotal meter bort medan Tjorven fick upp ett spår till min lunchlåda.
-Ursäkta, kan nån ta bort den här? en helt berättigad fråga från mitt håll kan jag tycka, men jag är inte säker på att Tjorvens familj såg ut att vara av samma åsikt. 
 
Så till nutid.
Jag sitter i solskenet på en filt och pratar i telefon. 
Plötsligt tacklas jag omkull och faller framåt. 
Blir livrädd och försöker ställa mig upp, och blir biten i handen av en sjukt exalterad golden retriever. 
Bakom mig hör jag någon ropa medan hunden fortsätter att hoppa mot mig. 
Nu är jag som ni säkert förstått ingen dog whisperer, och är inte förmögen att se om hunden är glad eller arg.
- Han vill bara leka! ropar killen bakom mig, men jag skiter faktiskt fullständigt i dess önskemål, dels för att jag inte bryr mig om vad hunden vill men också för att jag är livrädd och ännu inte kommit på fötter utan har hundfan i ansiktshöjd. 
-Han är valp, bara sju månader. fortätter killen hojta medan han försöker hinna fram. Som om att hundens bett i min hand gjorde lite mindre ont eftersom att hunden bara är sju månader men lika stor som en fullvuxen. Som om att jag som uppenbart ser vettskrämd ut, skulle bli lite mindre rädd av att den är sju månader men stor nog för att just fysiskt ha vält mig. 
Slutligen får hussen tag i hunden och säger som alla djurägare verkar säga:
-Han är helt ofarlig, han är verkligen jättesnäll. 
Att jag blev brutalt nermejad och biten i handen, kanske ses som kärlekshandlingar av andra, men inte av mig. 
Det är fullt möjligt att hunden tyckte det var glatt men jag hade absolut inte gett några som helsta inviter till galna upptåg och lekar. 
Det är lika rimligt som att jag själv skulle kasta mig över nån stackare på stan.- Attack!!! Jag vill ju bara leka, liksom.
Att visa hänsyn till sin omgivning, även som djurägare, kan väl inte vara för mycket begärt, eller?
Jag bryr mig inte om om det är Fluffy eller Rex, eller om det är en pudel eller en rottweiler. Jag har avstått från att skaffa hund och anser mig då ha rätten att inte behöva hantera andras.
Jag betackar mig således för fler hundtrick i framtiden.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att sätta ett pris på sin kropp.

I mitt jobb i butik handlar det mycket om service och om att underlätta för kunden i största möjliga mån. 
När män handlar presenter till kvinnor så underlättar det tex om man tar på sig plaggen för att de ska få en bättre uppfattning om hur dessa ser ut på. 
Igår kom en man in och ville köpa ett skönt sommarplagg till sin mor. 
Jag visade några alternativ på galge och erbjöd mig därefter att ta på mig dem för att vägleda storlek och modell. 
Vi enades om en kjol och begav oss till kassan, men när jag skulle blippa varan var prisetiketten spårlöst försvunnen. 
Vi startade ett gemensamt sökande men utan framgång. 
Etiketter ramlar av i tid och otid men om man ska ge bort en exklusiv gåva så vill man ju självklart att den ska ha en lika exklusiv etikett, om inte annat som intyg på exakt hur exklusiv den är. 
Nu fann jag dock inget annat råd än att sätta dit ett handskrivet substitut. 
Kunden var visserligen nöjd och glad men det grämde mig eftersom jag visste att jag just sett den där förbannade taggen. 
När jag timmar senare kom hem, hängde jag i min egen kjol i garderoben och gick till badrummet får att befria mig även från underkläderna. 
Då föll den ner. Från underbyxorna. Den lilla nätta taggen på ca 3×8 cm. 
Helt bekymmerlöst har jag alltså förmodligen knatat runt med denna blygsamma prislapp innanför troskanten de senaste fem timmarna, utan att det bekom mig. 
 
Man ska inte sätta etiketter på folk men uppenbarligen går det alldeles utmärkt att sätta en på sig själv.
Går man runt med prislappar i trosorna är det kanske inte så konstigt att rekryterare och andra tveksamma män skickar näckande selfies, trotsallt. 
 

Skit snyggt, gott folk!

Vad vill vi säga och vad säger vi egentligen? 
Det är inte alltid detta synkar och även om folks avsikter är goda, så blir det inte alltid helt rätt. 
 
Vill vi tex. verkligen uppmana folk till att på ett vackert sätt tömma sin avföring? 
"Skit snyggt!" uppmuntras människor dagligen till i sociala medier. Det är ett hårt klimat vi lever i när folk känner sig nödgade att äntra detta område. 
Jag kan självfallet inte svara för alla, men jag bryr mig inte nämnvärt mycket om hur andra uträttar sina behov, så länge jag slipper ta del av det, alltså. 
Och jag vill själv helst inte få några direktiv gällande detta utan väljer att se det som en privatsak.
 
Förvånansvärt ofta beröms också folk för sitt estetiska drickande:
 
"Super snyggt!" 
 
Hur gör man det? Är det bara när man låter sig berusas av champagne eller kan man även supa snyggt när man knäcker en bärs? 
Eller har det att göra med hur man håller glaset eller om man anlägger nån tjusig min under tiden? 
Eventuellt kan det även innebära att man överlever slaget, förstås. 
 
Sociala medie-språket är ju oftast väldigt kort och koncist, så ett ord borde väl vara att föredra istället för att dela upp det i två? Det blir mycket trevligare så, tänker jag mig.
 
Skit snyggt och trevlig kväll på er.
 
 

Även vackra män kan vara fula gubbar.

Nyligen skaffade jag Linkedin och utökade på så vis min möjlighet att nätverka med nya jobbkontakter.
Men visst är det lite förvirrande med alla sociala appar?
 
Jag bläddrar lite förstrött på Tinder och inser att mitt fokus ligger på att läsa mäns jobbtitlar. Inte för att det är den viktigaste egenskapen hos en framtida partner, utan för att inspireras till ev karriärsbyte. 
Byter till Linkedin, bläddrar bland kontaktförslag.
Stannar till.
Han ser snygg ut, honom lajkar jag...
Nej tusan, det här är ju jobbforumet. 
Plötsligt är det ett enda stort sammelsurium av titlar, potentiella chefer och möjligen kärlekskranka karlar.
 
Det gäller att skilja på dessa ting. 
Det gäller att se gränserna även om de i swipandets stund kan tyckas suddiga. 
Man hinner ju förstås backa och se sitt misstag innan det begåtts. Således inga fadäser från mitt håll, men jag är ju inte ensam om att ha Linkedin. 
 
Efter nån vecka i detta arbetsrelaterade forum kom jag i kontakt med en rekryterare och vi bestämde tid för ett förutsättningslöst möte för att diskutera processen vid rekrytering. 
(Möjligen kom vi också framöver att diskutera just processer och hade behövt gå igenom betydelsen av "förutsättningslöst")
Jag har inte för avsikt att lämna mitt nuvarande jobb i dagsläget, men är ändå nyfiken på att se vad som finns att erbjudas.
När jag kom till mötet svor jag för mig själv och önskade att det hade varit på Tinder jag stött på denna man. Stilig som tusan och väldigt behaglig. 
Tänk om man lyckades få till en sån dejt oftare än en gång om året liksom. Bara det att möta nån som man blir attraherad av, sker ju ungefär en gång per år. 
Men nu var det alltså inte några romantiska syften som skulle tillgodoses utan yrkesmässiga. 
Vi talades vid i knappa timmen och skildes sedan åt med intention att höras vidare gällande cv och eventuella möjligheter. 
Det visade sig sedermera finnas fler intentioner än så. 
 
Efter ett par timmar fick jag meddelande som tackade för gott samtal och lovord kring min person. 
Vi höll kontakt och pratade en del om träning och att kanske få till ett gympass. 
Så långt kanske gränserna var något diffusa men ändå inom ramarna för vad två jobbrelaterade kontakter bör skriva om. 
Men sen dök den, för honom, briljanta idén upp att skicka en bild på sin bara torso. 
Det är möjligt att jag också hade velat visa upp mig om jag hade haft hans bringa, men det är ju lite då det där med gränssättning dyker upp. Om att backa och reflektera innan misstaget begås.
För att tänja och stretcha lite ytterligare på dessa gränser så frågade han om jag skulle behöva en skön ryggmassage. 
En sådan kommentar faller liksom inte i god jord hos mig oavsett vilket nätverk den presenteras i.  
När ingen form av intimitet skapats. 
När ingen romantisk situation har uppstått. 
När nån liksom utan uppvärmning eller förspel drar till en ryggmassage likt en örfil i nyllet. 
Nån som har erbjudit mig att vidga mina karriärmöjligheter...helt förutsättningslöst, alltså. 
 
Jag ifrågasatte planen med detta tilltag och fick som svar att det inledningsvis inte fanns avsikt att vara "flörtig" utan att han fick feeling och inte kunde hejda sig. 
Jag påtalade att impulskontroll i många avseenden är en god egenskap. 
Därtill: 
Jag: Är inte du gift. 
Han: Jo, det stämmer att jag är gift. 
 
Inga konstigheter liksom. Klart att jag är gift. Nu sitter jag bara i tristess och vill nyttja dig som verktyg i mina dagdrömmar. 
En man bakom ett stort skrivbord i en typ av maktposition.  
En heltrygg känsla att kvinnan (jag) han träffade i knappt en timme inte skulle föra honom bakom ljuset och förråda honom och hans spontanitet. 
 
Dessa stackars män utan impulskontroll. Som utan möjlighet till reflektion: gör. 
Som inte kan hejda sig, bortom kontroll. 
Det måste vara svårt att bara gå på feeling, utan att styra sig själv.  
Det är synd om män(niskan.)
 
 
Jag har trappat ned lite på Linkedin sedan dess...eller uttalas det "ligg-in"?
Ligg-in dig till nya möjligheter!
 
Jag får kanske prova att reka jobbinspiration genom Tinder istället.