Paradise Hotel är så himla..Paradise.

Jag drömmer mig tillbaka till en svunnen tid.
En tid då censuren fortfarande hade en given plats i media.
En tid då grova ord ersattes med ett ljuvligt pip istället.
En tid då Linda Rosings sexakt i Big Brother orsakade moralpanik i våra vardagsrum...
Men det är blott ett minne.
 
Jag erkänner på en gång: Jag har hittills sett alla Paradise hotel-avsnitt denna säsong. 

Det är lite som att åse en otäck olycka. Man vill inte titta men kan liksom inte låta bli. 
Som när nån glatt visar upp sina bortopererade njurstenar. Det är för vidrigt för vem som helst...men ändå dras blicken mot den förbaskade burken.
Det är så oerhört fantastiskt smaklöst..på alla sätt och vis.
Nog för att jag brukar vara något konservativ, men språkbruket i denna underhållningssåpa bör väl skrämma slag på fler än mig.
Att orden "knulla" och " fitta" inte bara uttalas utan även hamnar i undertexterna får en dam som mig att trilla baklänges.
Då ska jag också klargöra att programmet inte textas, men det är som att det inte under några omständigheter får passera någon att " knulla" används.  Varken synskadade eller hörselskadade ska behöva gå miste om detta. 
Det pekar på att det är själva kärnan, själen i programmet. 
Och varför inte? 
Vi får ju ändå höra pojkarna säga : det minsta man kan begära är att få bo med en tjej man kan få hålla på med när man vill!! 
Det i sig är en oerhört beklämmande inställning som säkert avspeglar sig även utanför Paradise Hotels väggar.
Tjejerna å sin sida har röstat bort de flesta tönt-killar till förmån för hunkarna.
Japp. De delas nämligen upp i de kategorierna. 
Hunkarna svepte in bland damerna som en glädjebris. De är nämligen mycket mer "Paradise" än de andra killarna. Det måste ju också kännas mycket smickrande att produktionen talar om för dig att du inte är snygg utan att du är ombedd att medverka som ful tönt.
Killarna själva skryter också med att de är : liksom mer Paradise. 
Det där tycker jag själv är lite förbannat oklart, för sen när blev Paradise synonymt med nåt positivt?
Jag vet iaf bestämt att jag inte vill vara Paradise..inte ens för en ynka sekund. Jag skäms tillräckligt över att inse att jag faktiskt tittat på eländet.
 
 

Sluta revirs-pinka på mig

Hög tid att backa bandet till det där med kramar igen.
Jag har erkänt att jag konverterade till kramare efter att ha börjat mitt nya jobb. 
Det var inte direkt ett frivilligt beslut men som med allt annat man utsätts för så vänjer man sig.
Jag vidhåller fortfarande att kindpussar är det absolut bästa sättet att hälsa på, både ur sminkperspektiv och fysisk kontakt-perspektiv. Minsta möjliga risk.
Men så finns det vissa i min närhet som älskar den där kramen mer än andra. Som länge och lidelsefullt omfamnar en, gärna vaggandes fram och tillbaka. Inte för länge, men länge nog för att hinna gnida in deras mindre angenäma parfymer på min kropp.
Det är ju tyvärr just dessa lidelsefulla personer som använder dofter som är lite jävla starkare än andra.
Kanske för att starka karaktärer kräver djärvare dofter ( något jag snappat upp på parfymavdelningen, men jag bestämt opponerar mig mot)
Resultatet av dessa skavningskramar är att jag luktar som nämnda personer...resten av dagen.
Det går inte att tvätta bort..det går inte att komma undan, och jag känner mig kränkt och märkt tills jag äntligen kan ställa mig i duschen hemma och låta de varma dropparna skölja bort de sista spåren av "starka karaktärer" från min hud. 
Det är som att de vill revirsmarkera.
"Hon där, hon är min! Tror ni mig inte? Lukta på henne då! Just det...back off bitches!"
Det blir ju inte bättre av att mitt luktsinne är bättre än en spårhunds heller. 
Problemet är återigen att man inte kan upphöra att krama någon man redan börjat hälsningskrama.
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och göra om göra rätt, och hålla mig på min kant.
 

Jag har aldrig uppfattat mitt kroppsspråk som nåt större problem...tidigare.

Det är inte bara på dansgolvet jag är de stora gesternas kvinna. Även i mitt vardagliga kroppsspråk viftas det en hel del.
Men jag är väldigt sällan så självmedveten att jag noterar detta...om ingen ger mig anledning till det vill säga.
 

Jag är en rätt så yvig person. Jag talar väldigt mycket med såväl mun som händer.
Det har nog egentligen alltid varit så, men det är fullt möjligt att mina 13 år med syrianska kollegor spätt på det ytterligare.
Jag själv tänker givetvis inte på detta, ytterst sällan faktiskt, men det händer att folk kommenterar det.
Dock har det aldrig varit så tydligt som i går.
För när man samtalar med någon som följer ens minsta vink, bokstavligen, går det inte att negligera det faktum att mina händer lever ett eget liv.
Personen i fråga följde mina händer med blicken så fort jag rörde dem, vilket som sagt sker ofta. Och det är ganska jättesvårt att föra ett samtal med någon håller fokus på händerna och inte ögonen.
- Oj, förlåt. Jag märker att mitt kroppsspråk distraherar dig. Jag ska försöka hålla mig stilla. sa jag därför.
- Ingen fara. Det är väldigt italienskt på nåt sätt. blev svaret.
Men det blev inte bättre efter detta uttalande. För oavsett om jag satte upp händerna som en avvärjande gest, förvånat höll dem framför mig med tillhörande axelryckning, satte upp ett aha-finger i luften, gjorde en svepade gest åt sidan för att markera byte av samtalsämne  eller knackade med knogarna i bordsskivan följde han mina händer med blicken.
Bilden av en hund som nyfiket och hungrigt fäster blicken på godisbiten i ägarens hand etsade sig fast på min näthinna och jag kunde faktiskt inte hindra impulsen att vifta lite extra och helt ologiskt med händerna bara för att se reaktionen. Och den blev densamma.
Det kanske var lite elakt men det var ett oerhört fascinerande beteende så jag tog tillfälle i akt att utforska det närmare.
Så jag satte fingret i luften och liksom pickade planlöst i luften utan att säga någonting alls, ja då följde han även detta, liksom hypnotiserad av mina välmanikyrerade händer.
 
När vi två timmar senare avrundade kväll tyckte jag nog allt han svajade till lite när han reste sig. Om det var ölen eller mitt italienska kroppsspråk som föranledde detta låter jag vara osagt.
 

Åka fel är det nya svarta...även på mindre ytor.

Sist skrev jag om min nya olat som får mig att förvånat inse att jag befinner mig på nya platser i Stockholm. Hur jag i min musikbubbla åker fel med tunnelbanor och bussar och glömmer att gå av vid rätt station eller helt sonika åker åt fel håll.
I dag tog jag det hela snäppet längre.
Jag kom till jobbet, vilket i sig kan tyckas glädjande, men sedan var det dags för nästa snedsteg. När jag klev ur hissen och gick ut på våningsplanet vände sig en avlägsen kollega om och frågade förvånat:
- Vart ska du?
Ehh, till jobbet smartskaft, tänkte jag men ursäktade ändå kollegan med att det kanske var dennes första dag efter semestern. Då kan man inte förvänta sig att alla är på tårna, även om vissa tydligen låter lite jävla dummare än andra.
Men när kollegan ställde denna urbota dumma fråga höjde jag trots allt blicken och insåg att jag befann mig på ett helt främmande plan i varuhuset.
Därför blev istället svaret:
- Ja du, det var en bra fråga. Var är jag?
Och så genom ett trollslag blev jag den spåniga kollegan utav oss och jag vände snopen på klacken och inväntade hissen till rätt "hållplats."
Ska jag inte ens kunna klara av att åka hiss två våningar så börjar det bli dags att överväga förmyndare.