Skulle inte kalla mig nitisk men kan förstå om andra gör det.

Nu är jag hemflyttad sedan nästan en vecka och håller för fullt på att boa in mig i min nyrenoverade lägenhet.
Tiden hemma hos mor var fantastisk men det är ju alltid bäst när man har sina egna saker omkring sig. Tex en fjärrkontroll. Det känns väldigt lyxigt att zappa på tv:n utan att behöva ligga på alla fyra och trycka PÅ tv:n.

Innan alla möbler skulle ställas i ordning var det dags för en rejäl städning. Givetsvis inklusive fönsterputsning då en killkompis i höstas påpekat att det var förvånansvärt att jag, som är så ordningsam, hade så vansinnigt skitiga fönster. Det tog ju rätt hårt på mig så nu finns det nog ingen i Bromma som har renare fönster än mig. Och inte heller element, för de har jag nu rengjort enligt konstens alla regler.
Började med att dammsuga mellan, det blev inte helt bra.
Fortsatte med att lirka in trasan mellan för att komma åt ordentligt, det blev inte heller helt bra.
Lade mig på golvet och skrubbade elementen med tandborste, då blev det FANTASTISKT.
Visst tog det lååång tid men vägen till perfektion är sällan enkel.

Sen när ansågs desperation attraktivt?!

Nu är vi tillbaka på området "nätdejting"
14 400 karlar har nu besökt min profil och som ni säkert förstår är spridningen på dessa stor. Allt i från 20-åringar som ber att bli omhållna och således får mig att känna mig äldre än nånsin förr, till 60-plusare som frågar om jag gillar högklackat och således får mig att känna mig smutsigare än nånsin förr.
När dessa män skickar mail till mig är inledningarna mycket varierande. Vanligast är nog typen: "Hej. Snygg du e. Hur e läget?" Detta är ju inga ord som väcker mitt intresse direkt, men visst jag vet också att det kan vara lurigt att hitta på en bra inledande hälsning.
Sen har vi de här personerna som drar på lite väl i starten:" Grattis! Jag har valt ut just dig bland alla tjejer här" skriver tex Romeo 53 år. Eller " hej fina flicka, jag tror du kan bli en bra mor till mina barn" skriver 22-åringen från Pakistan som mäter 155 cm över marken.
Men det värsta hittills kom nog idag. Jag har ingen aning hur han resonerar, om han ens gör det. Ett sånt här mail får nog även den mest ömmande människan att dra öronen åt sig.

- "hej.. whats up? vill prata med mig? verkligen bli uttråkad inget att göra .. ingen flicka i livet .. det verkar som jag är i helvetet :(( vill börja gå ut någonstans? du är så vacker.. kram

Men om nån mot förmodan blev intresserad så kan ni få användarnamnet av mig. Han nappar nog oavsett!

Inredningsvänligt ris.

                                

Att turkos är vårens inredningsfärg gör mig absolut ingenting, det gör det bara lättare att komplettera i mitt hem. Och hoppla, det blev ett påskris också! Kan det räknas som vuxenpoäng?

Är du helt säker på att du inte behöver gå på toa innan vi åker!?

Idag när jag intog mitt kaffe på en solig uteservering hade jag en småbarnsfamilj som grannar. När de skulle avrunda sitt fikande kom den klassiska med ack så förödande frågan.
- Tindra, behöver du gå på toa innan vi åker hem?
Nej, svarade Tindra.
- Är du säker? Du vet att vi ska åka tunnelbana hem?!
Tindra svarade fortfarande nekande.
Jag däremot började nog känna att det kanske skulle vara aktuellt för egen del.
-Är du heeeelt säker? Jag vill inte att du ska stå med korslagda ben när vi kommer till Skanstull bara för att du inte vill gå nu.
Tindra kände efter, jag kände efter. Jo, nog tusan blev jag nödig nu. Tindra också.
Således stod snart både jag och småbarnsfamiljen i toalettkön och knep för kung och fosterland.

Resultatet av denna föräldra-noja är att jag även som vuxen är skadad. Varje gång jag ska gå nånstans, långt som kort, måste jag känna efter.
Behöver jag gå på toa? Nej.
Hmmm, är jag säker? Det kan alltså dröja till jag nästa gång får tillfälle.
Kanske lika bra att gå en gång, för säkerhets skull.
När det sen är avklarat kommer tanken: Var jag verkligen klar? Jag drack trots allt 2 koppar kaffe och om jag ska promenera så vet man aldrig...Lika bra att gå en gång till.

Kanske vore det helt enkelt så att om föräldrar nöjde sig med att fråga EN gång så skulle de göra både mig och deras barn en tjänst, en liten försäkring för framtiden liksom.